Åka eller inte åka, det var frågan denna Juldag. Jag har alltid tyckt att Juldagen är en självskriven danskväll, ty man behöver få komma ut och röra på sig samt träffa annat folk efter att ha ägnat några dagar tillsammans med familjen och huvudsakligen stoppat i sig alldeles för mycket mat och godsaker av alla de slag. Det här året var det dock precis som under senare år ont om bra dansalternativ och således var frågan kort och gott om vi skulle orka åka ända till Bergeforsen. Efter en del velande bestämde vi oss dock för att ge oss iväg, jag Vanja och Marleen. Jag körde de 23,5 milen från Åsarna till Bergeforsen, vi åkte vid 18:15 och efter en mellanlandning på Max i Sundsvall där vi köpte med oss ChiliCheese anlände vi till Bergeforsen strax före klockan 21 då dansen började.

Hur upplägget för den här danskvällen egentligen såg ut var i förväg oklart då den enda officiella informationen från Bergeforsparken var att Petson Boys skulle spela på Juldagen, dock var även Shake kontrakterade för att spela och gjorde på sin hemsida och i andra forum klart att de också ämnade spela. Det blev således en mycket udda kort nonstop med ett proffsigt höjdarband och ett mycket tveksamt amatörband som spelade 21-01. Shake var som alltid suveräna, medan Petson Boys var en stor besvikelse på i stort sett alla sätt med falsksång, falskspel, dåligt ljud och en måttligt entusiasmerande repertoar. Det är inte det sämsta jag hört, men jag kan ändå inte annat än dela ut en etta i betyg, det var länge sedan detta skedde senast. Tyvärr föll lotten så att Petson Boys fick avsluta kvällen, något som i praktiken gjorde att kvällen kändes ta slut redan vid 00:30 då Shake steg av scenen.

Publikmässigt bjöd denna kväll en mycket positiv överraskning med genomgående riktigt bra dansfolk och endast en försumbar skara alkoholhalta individer på dansgolvet. I jämförelse med hur det såg ut när jag senast dansade i Bergeforsen Juldagen 2005 då är skillnaden som natt och dag, med den här publiksammansättningen åker jag gärna dit igen, förutsatt att arrangören kan erbjuda ett bättre upplägg orkestermässigt. En bra nonstop 21-02 kanske man kan få önska till nästa år?

Vi tog paus vid 23-tiden under Petson Boys andra spelperiod, mackor och dricka inhandlades i fiket. Kvällen tog sedan snabbt slut och det var flera av mina dansfavoriter som jag inte hann dansa med, eller som jag bara fick en ynka dans med. Nåja, det kommer fler danskvällar!

Även på hemvägen gjorde vi ett besök på Max i Sundsvall där jag inte kunde hålla mig från att avnjuta ett Maxmål, Vanja och Marleen nöjde sig med ännu en omgång ChiliCheese och Juice. Efter matstoppet och ett efterföljande tankningstsopp styrde vi åter mot Åsarna, jag körde de första 12 milen och sedan fick Vanja ta över ratten.

Efter att ha ägnat dagen åt ätande och fikande av allehanda smaskigheter i samband med mammas födelsedag så begav jag och Vanja oss åter till Östersund för traditionsenlig tomtedans till Jannez på Folkets Hus. Jag vet ärligt talat inte för vilket år i ordningen denna dans hållits lördagen före jul, men det är med säkerhet mer än tio och jag har bevistat samtliga. För mig har det alltid varit den yttersta "komma hem"-dansen som inlett julledigheten, vilket det ju nu inte länge är och således uppskattar jag den kanske inte riktigt lika mycket som tidigare. Dock är det alltid en rolig kväll med många roliga återseenden, om än att det också alltid är stökigt och bökigt och trångt på dansgolvet och det är rent omöjligt att få fatt på alla som man vill hinna dansa med.

Jannez var som vanligt klockrena och gav allt. En del justeringar i repertoaren kunde noteras, men inga stora förändringar. Jag väntar ännu på att Jörgen skall ges större utrymme och tillträde till solosång, men det lär väl komma vad det lider. Publiken var som alltid mångfacetterad men det gick faktiskt skapligt att dansa hela kvällen. Tyvärr kunde jag dock konstatera att det var många kära dansbekanta som jag bara fick en glimt av under kvällen utan att sedan lyckas få chans till en dans, likaså var där säkert en del bekanta som jag aldrig ens såg.

I paus gjorde jag och Vanja sällskap med Marleen och Ingvar för att avnjuta medtagna oststutar och julmust uppe på läktaren. Kjelle avslutade kvällen med att önska danspubliken en god jul samt ge oss alla rådet att "ta det försiktigt mellan skinkorna".

Enligt plan så skulle jag nu ha gjort mina två första arbetsdagar på nya uppdraget i Stockholm, men till följd av ett tekniskt fel på SAS flygplan som på torsdagsmorgonen var ämnat att ta mig till huvudstaden så blev det ingen resa av denna vecka. Istället fick fredagen bli en semesterdag i Åsarna och hemma i Optand, och således kunde jag utan besvär denna kväll infinna mig i tid till första dans, givetvis i sällskap med Vanja.

Det blev ingen större trängsel på dansgolvet den här kvällen, Date drar inte längre någon storpublik och de har på senare tid tyvärr inte heller gjort sig förtjänta av storpublik. Jag tycker personligen att Date i grunden är bra och de spelar mycket roliga låtar, men de har också en hel del skräp på repertoaren och de fortsätter med sitt tidstjuveri (de började den här kvällen spela först vid 21:13). Som alltid lockar Date en aningen yngre publik, men på det stora hela vill jag påstå att åldersfördelningen var helt ok denna kväll.

I paus avnjöt vi oststutar från fiket, goda men lite små tycker jag (halva storleken jämfört med "Näsets" stutar, men till samma pris). Både jag och Vanja var väldigt sega den här kvällen och engagemanget var inte alls på topp. Vi konstaterade vid paus att vi båda egentligen lika gärna skulle kunna åka hem när som helst, men vi tog tag i oss själva och dansade en timme till innan vi slutligen gav upp vid halv ett. Det kändes märkligt att åka hem då det ju trots allt fanns ganska gott om bra dansfolk, men när man saknar energi finns det ingen orsak att tvinga sig till att stanna kvar till kvällens slut bara för sakens skull. Det var väldigt skönt att bara ha ett par minuters bilresa hem till Optand.

Efter jobbet begav jag mig raskt till Åsarna för middag och förberedande aktiviteter hos Vanja. Strax efter klockan 20 blev vi upplockade av Ingvar som även hade Marleen och Eva med sig. Sedan ett par timmar snöade det ymnigt och jag var rätt nöjd med att slippa köra denna kväll. Vi anlände till Vemdalsskalet strax före 21 och var på plats på dansgolvet till första dans.

I sporthallen hade en stor scen byggts utefter bakre väggen, vilken utan trängsel rymde de tre banden. Ett tillfälligt dansgolv av sammantejpade och lackade spånskivor hade lagts framför scenen och täckte cirka halva lokalens längd och två tredjedelars bredd från den högra sidoväggen. Tyvärr kom den dansbara ytan att bli alldeles för liten under kvällens gång, golvet skulle minst ha täckt hela lokalens bredd. Dessutom slutade dansgolvet en liten bit från scenen och en liten bit från den högra sidoväggen så kring samtliga ytterkanter fick man lov att hålla koll på golvet så man inte dansade ut på gummimattorna vid sidan av. I den bakre halvan av sporthallen hade en stor bar byggts samt en del ståbord.

Under kvällens första två timmar var stämningen god och det var skapligt dansbart på dansgolvet med övervägande bra danspublik och få större störningsmoment. Inledningsvis var golvet väldigt strävt, men efter att kaffe strötts ut så blev glidet mycket gott. Inledningsvis dansade jag i stort sett kontinuerligt och fick avnjuta massor av trevliga danser med huvudsakligen välbekanta dansvänner, vissa nyupptäckta och vissa riktigt gamla bekanta som numera sällan skådas på dansgolven. Jag brukar försöka undvika att boka danser, men jag gör ibland undantag från den regeln, särskilt med vissa personer som annars tenderar att vara svårfångade. Att jag egentligen inte gillar bokningar är för att det lätt blir strul och missförstånd, och mitt minne spelar mig ibland små spratt när jag är på dans och svävar bort på små dansmoln. Den här kvällen skedde en sådan olycklighet kring en bokning och jag kände mig som en misslyckad svikare. Jag ber Bea om ursäkt för det inträffade och tackar för danserna som vi trots allt lyckades få lite senare under kvällen.

Banden var som väntat alla kanonbra, men stämningen blir inte lika god på ett sådant här arrangemang som på exempelvis Hudikmaran där publiken och banden får en mycket bättre kontakt. Zlips, Jannez och Perikles tillhör ju alla gräddan av band som jag alltid uppskattar och var och en har de alla sin egen tydliga stil, något som gör just denna kombination så lyckad.

Det gick inte att ta miste på grundkonceptet i detta arrangemang, nämligen alkohol, alkohol och än mer alkohol. Hur många barer som fanns i huset tappade jag räkningen på men det var säkert en 8-9 stycken. Vid 23.30-tiden tog jag och Vanja paus och gav oss ut på jakt efter något att äta. Döm om vår förvåning när det visade sig att samtliga barer endast hade flytande föda att tillhandahålla. Några mackor eller liknande enklare mat gick inte att uppbringa utan det enda stället som serverade mat var pizzerian vid stora entrén, så det var där vi hamnade. Kontrasten mellan de extremt stökiga tankstationerna (barerna) och pizzerian var stor, ty i den senare tillämpades välordnad bordsservering och kvaliteten på pizzorna var mycket god, de kändes "italienska". Priserna var förvisso inte att leka med, jag och Vanja delade på en pizza och kom således undan med "ynka" 105 spänn. När vi precis ätit klart fick vi sällskap till bords av Ingvar och Marleen som härmade oss och beställde en likadan pizza att dela på.

Under kvällens senare del blev stökigheten på golvet dock påtaglig, folk "dansade" med flaskor och glas i händerna och detta innebar givetvis att ölen flödade ut över golvet även rent fysiskt. När vi återkom från vår paus blev förvandlingen ytterst påtaglig och jag kom för min del att stå över ett antal danser under de sista två timmarna. Jag ägnade mig åt en del studier av den mänskliga rasens makabra beteenden, vilka yppade sig än mer i lokalerna utanför danshallen. Jag häpnar varje gång över skränet, fyllan och osmakligheterna.

Mina ögon mådde toppen hela kvällen och jag kunde för första gången sedan operationen se bandmedlemmarna på scenen med full skärpa även på avstånd. Jag upplevde ingen irritation och nöjdheten efter synjusteringen tog ett nytt stort steg framåt.

Äntligen var det så dags för fredagsdans på Furuparken, sent omsider men väl förspänt med dans till fenomenala Zlips orkester. Givetvis hade jag ämnat infinna på i god tid till första dans, precis som vanligt, men omständigheterna ville annorlunda. Kvällen innan blev jag nämligen inkallad till att åka på ett möte i Stockholm klockan 16 på fredagen och även om flyget hem hade ankomsttid 19.40 till Frösö flygplats så anade jag att detta tilltag skulle komma att inkräkta på min danskväll. Allt såg dock bra ut och vi satt på plats i planet tio minuter före planerad avgångstid, när kaptenen plötsligt meddelade att vi möjligen skulle komma att bli lite försenade på grund av ett fel som upptäckts vid ordinarie inspektion före start. För att göra en lång historia kort så blev vi mycket riktigt försenade, två timmar. Jag kom således hem till Optand vid 22.12 och efter en snabb omladdning med dusch och andra förberedelserutiner så kunde jag så infinna mig på Furuparken vid 22.30. I och med att jag blev så pass försenad hade Vanja liftat till dansen med Ingvar och mötte upp när jag kom in. Det kändes väldigt märkligt att anlända när alla andra redan kommit och lokalen var full av folk, en främmande upplevelse.

Väl på plats fick jag dock en riktigt skojig kväll och dansade givetvis alla danser som återstod. Mina ögon fungerade mycket bra hela kvällen och jag formligen njöt av det goda utbudet av duktiga danstjejer, likväl som av den perfekta folkmängden som tillät god rörlighet på dansgolvet. Zlips var som alltid kanonbra, jag har inget som helst att säga om dem annat än att de är helt suveräna.

I paus avnjöt vi supergoda mackor som Vanja hade gjort, och jag fick en Trocadero...=)

Vi anlände till Folkets Hus i lagom god tid även på lördagen och tillhörde de första att glida ut på dansgolvet till första dans. Både jag och Vanja kände oss i bättre form än på fredagen, mer laddade och dessutom med nya kläder, vilket ju alltid är kul. Jag dansade i stort sett alla danser under de första tre timmarna och mina ögon mådde jättebra, ja de fungerade fint hela kvällen. Strax efter 22 tog jag och Vanja paus och gjorde ett nytt försök till att finna ett öppet matställe, vilket lyckades den här gången. Vi hamnade på samma kebab-ställe som jag, Anna med flera ätit på förra året, vilka har öppet till 23 så tar man bara paus senast 22.15 så är det ett ypperligt ställe för utspisning. Efter vår paus återvände snabbt energin och jag fortsatte att dansa intensivt hela kvällen, det var helt enkelt en superkväll. Jag fick idel härliga danser med både gamla favoriter och nya bekantskaper, men jag hann inte bjuda upp särskilt många gånger. Båda mina favoritankor lyckades jag få dansa med och det var uppenbart att alla ankor denna helg drabbats av heshet, något som dock inte påverkade dansförmågan. Trots mitt intensiva dansande så missade jag dock många som jag bara hann hälsa på eller utbyta blickar med, lite trist men så är det ju på maror. Mest minnesvärt från kvällen var den helt underbart suveräna dans som jag fick med min älskling, då allt stämde till 100%, kvällens och helgens dansmässiga höjdpunkt!!

Banden presterade precis vad man väntat sig, Zlips och Blender är helt underbara medan Wahlströms är definitionen på tragik. Wahlströms spelar förvisso några riktigt härliga myslåtar som de gör jättebra, men överlag är det katastrofalt tråkig musik de framför. Vi lyckades dock väldigt bra med dispositionen av kvällen, ty vår paus kom att hamna precis under en av Wahlströms perioder!

Vid 12-tiden på fredagen gav jag och Vanja oss av från Åsarna för att ett par timmar senare checka in på lägenhetshotell Lindgren i Sundsvall. Jag hade anlänt till Åsarna redan sent på torsdagskvällen och såsom en levande överraskning väntat på Vanjas trappa i den vackra fullmånsljusa natten. Väl i Sundsvall hade vi alldeles lagom lång tid på oss för att inhandla frukostmat för helgen och färdiggjord sallad till middag, intaga den senare och sedan göra oss i ordning så att vi var klara för avfärd på avtalad tid 17.45. Emilie och Malin anslöt vid Annas hus och vi rullade mot Hudiksvall med mig bakom ratten. Tidsplaneringen visade sig vara perfekt och vi anlände i alldeles lagom god tid. Jag valde att parkera i P-garaget under Folkets Hus, ett val som jag inte kommer att göra om. Infarten till P-garaget är nämligen så korkat byggd att min bil skrapade i både under och baktill vid infart likväl som vid utfart. Täcklocket för dragkroksfästet bröts sönder och släpvagnsuttaget bockades, jävligt onödigt. Min bil tillhör förvisso inte de högre, men jag hörde hur var och varannan bil skrapade i mer eller mindre när de körde in, otroligt dåligt byggt.

Nåväl, efter att alla utom jag hängt in sina jackor i garderoben (vilken kostade 15 kronor extra trots att man betalt 190 spänn för entrébiljetten) så tog vi dansgolvet i besittning och där blev det snabbt folkigt. Shake var först ut att spela, följt av Jannez och slutligen Perikles. I mina ögon och öron var denna uppsättning band helt superb, alla tre är suveränt duktiga och roliga att dansa till men de har samtidigt väldigt olika karaktär. Shake är det mest poppiga bandet med fräsch och glad repertoar, Jannez är lokomotivet som bara rullar på och vars myslåtsrepertoar innefattar några av mina absoluta favoriter (25 minutes, Right here waiting, Animals, mfl), och Perikles representerar en lite ruffigare stil som kryddar helheten det där lilla extra. Alla tre får full betygspoäng från mig, jag har inget specifikt att notera för något av banden.

Det brukar alltid bli ganska stökigt på dansgolvet på Hudikmaran, och denna kväll var inget undantag. Lokalens form gör att det alltid blir stockningar på särskilda ställen och ibland finner man sig vara helt inträngd, det gäller att inte ha klaustrofobiska anlag. Den första timmen var förstås kvällens mest dansvänliga, vilken jag nyttjade skapligt väl. Bekanta ansikten dök upp överallt och det var verkligen ingen konst att hålla sig igång. Tvärtom så var det nästan en omöjlighet att ta sig ut från dansgolvet för att vila, eller för den del att hinna bjuda upp innan man blev uppbjuden. Detta förbannade aber kallat "demokratisk dans" är givetvis huvudorsaken till problemen, och tyvärr kan jag konstatera att de danser jag själv lyckades bjuda upp till går att räkna på den ena handens fingrar.

Vid 22.30 hade vi avtalat med resesällskapet samt Anna och Pär om att gå ut för en gemensam paus med intagande av mat på lämpligt närliggande ställe. Döm om vår förvåning och besvikelse när alla matställen runtomkring visade sig vara stängda. Efter att ha lullat runt alldeles för länge och hunnit bli både frusna och bedrövade så tog jag, Vanja, Anna och Pär bilen och begav oss till McDonalds, vilket nederlag!

Efter tre helger utan dans var det så dags för min personliga nypremiär på dansgolvet. Onsdagen 3/10 laseropererade jag nämligen  mina ögon för att ta bort närsyntheten och därmed missade jag bland annat trippelbandsdansgalan på Folkan den 5/10. Eftersom ögonen ännu inte återhämtat sig fullt ut utan fortfarande röner en del besvär så var det med lågt ställda förväntningar som jag ändock med tillförsikt sett fram emot denna kväll.

Jag blev upplockad hemma i Optand av Vanja och hennes mamma och vi anlände till Folkan redan vid 19-tiden då vi denna kväll först skulle delta i 50+50-årsfirandet av Göran och Mats. Efter en trevlig festivitet med roliga människor och god mat i rikliga mängder var det så dags att äntra dansgolvet vid 21-snåret. Golvet var som vanligt välvallat och glatt och den lätt ringrostige Jonsson fann sig snart väl tillrätta i den allra mest hemtama av miljöer.

Blender var i riktig kanonform denna kväll och det var verkligen jättekul att dansa till dem igen. Redan under första dansen noterade jag att det var något i ljudbilden som var annorlunda, varpå jag rätt snabbt noterade att Lasse spelade på ett nytt eller mest troligt ett nygammalt trumset och det var avsaknaden av gummicymbalernas dova kluckande som jag hade noterat. Även om det måhända inte gör någon egentlig skillnad för ljudet som går ut ur högtalarna så tyckte iaf jag att det var gott att höra riktiga cymballjud från scenen igen.

Inledningsvis under kvällen så upplevde jag att mina ögon fungerade riktigt bra och jag led inte av någon större grumlighet i synskärpan. Efter en timmes dansande så började dock synen bli grumlig och ögonen skavde, troligen till följd av bidrag från både hög luftfuktighet, svett och rökmaskinernas dimridåer. Jag tog således därefter regelbundna raster då jag tillförde ögondroppar samt satt och blundade för att åstadkomma optimal "smörjning". Under paus var jag likaså måttligt social då jag tillbringade den med huvudsakligen stängda ögon, men jag kunde tack vare dessa åtgärder fortsätta dansa under nästan hela kvällen, om än att det var många danser som jag stod över så att jag totalt sett gissningsvis dansade cirka hälften av kvällens danser. Sista timmen började jag få påtaglig värk i ögonen så det blev inte dansat särskilt mycket, men det var trevligt bara att vara på plats och insupa dansatmosfären.

Efter dansen intog jag med slutna ögon baksätet och åkte med i Marleens bil hem till Vanja, det vill säga till Åsarna.

Så var det dags att lägga danssommaren 2007 till historien ty den kommer aldrig mer tillbaka. Nu öser vi istället på med fulla spjäll in i vinterdanssäsongen 2007/2008 och jag citerar en textrad som jag fastnat för under den gångna veckan; "tire tracks and broken hearts, that's all we're leaving behind, it doesn't matter what we're losin', it only matters what we're going to find". Det är en välsignelse med de växlande årstiderna och säsongerna, just den här kvällen kändes det åter fräscht och kul att ta steget in i på folkans golv, hösten är härlig då den bjuder möjligheter till ett nytt liv på alla fronter, dansen inberäknat!

Den här kvällen kan kort beskrivas som en typisk Folkankväll, rätt lagom mycket folk på det stora dansgolvet och överlag en riktigt bra danspublik. Jag dansade alla danser utom en då jag valde att torka svetten ur pannan och fylla på vätskereserverna. På hela kvällen lyckades jag tyvärr bara dansa med EN sedan tidigare obekant tjej, men där fanns ju så många gamla bekanta som antingen var snabba att bjuda upp eller som uppenbarade sig så lägligt att jag inte kunde låta bli att bjuda upp dem. Genomgående blev det iaf härliga danser och jag är särskilt tacksam för de danser jag fick med några gamla favoriter som jag nu inte dansat med på ett tag och som duktigt kom och sög tag i mig under kvällen.

Zlips spelade som alltid strålande, det känns numera nästan alltid fräscht när Zlips spelar, de justerar repertoar i lagom omfattning så att det upplevs nytt utan att man behöver sörja förlusten av alltför många favoritlåtar. Bra balans och ypperlig kvalitet, vad mer kan man önska. Melissa hade ryggont den här kvällen och satt tidvis, det märktes på henne att värken sög mycket energi men hon lyckades ändå bjuda på sin starka och förtrollande stämma på det där sättet som gör att man häpnar, varje gång.

I paus gjorde jag och Vanja fikasällskap uppe på "fly-tech" och avnjöt Trocadero, macka och biskvi. Den sistnämnda hade gärna fått vara aningen kallare för kladdigheten var väl så påtaglig (ja även jag kan vara av den åsikten), men god var den dock. Den här kvällen körde jag själv från och till Optand, effektivt och bekymmersfritt. Under dagen hade jag lagat mina nuvarande dansskor och använt ett lim som skulle torka i minst 48 timmar, så därför hade jag ur mina gömmor letat fram mina gamla skor av exakt samma modell. De visade sig vara slitna och dessutom rätt hårda efter att ha legat i en garderob sedan 2003, men skicket var inte så dåligt som jag trodde så de fick absolut duga för kvällen, det kändes i fötterna att jag inte hade mina rätta skor men det var samtidigt trevligt att få återstifta bekantskapen med de gamla trotjänarna.

De enda gånger jag tidigare dansat "på Flata" (dvs i Strömsund) har varit i samband med Dundermarknaden på sommaren, och det är nu ett flertal år sedan senast. Dans i Strömsunds var således i företeelse som jag betraktade som icke-existerande och jag blev rätt förvånad när jag från Shake hörde att de skulle spela där denna kväll. Någon annonsering i annan form lyckades jag inte finna, men för Shakes skull så tog jag en liten omväg då jag ändå skulle till Boberg. Jag åkte således från Optand vid 19:45 och strax före klockan 21 svängde jag så in vid det Folkets Hus som jag så många gånger läst rubriker om, det tycks vara en evighetsfråga i Strömsund vad som ska hända med denna anläggning. Jag finner det  märkligt att det på så många orter av en storlek som verkligen motiverar ett Folkets Hus verkar vara så svårt att få verksamheten att fungera, det blir ofta för stort, för fint, för dyrt, för kommersiellt. Hur som helst så anade jag vid ankomsten en relativt sparsmakad tillströmning av folk, men jag tänkte att det väl lär komma folk allteftersom kvällen lider.

Det hela utvecklade sig dock till lite av en kalkonkväll. Personligen höll sig förvisso helhetsupplevelsen över lågvattenmärket "Casanovas på Sandviken 2004", ty här fanns iaf NÅGRA att dansa med, men jag kan inte tänka mig att jag någonsin bevistat ett dansarrangemang med så få besökare, så få att jag inte ens dristar mig till att skriva några siffror här. Själv äntrade jag dansgolvet efter cirka en halvtimme och kvällens zenit nåddes strax före paus då 7-8 danspar befann sig på dansgolvet samtidigt. Jag höll mig förvisso sysselsatt mesta delen av kvällen genom ett snudd på rullande schema med samma tjejer, en positiv aspekt var förstås att det verkligen kändes som att ens närvaro var av vikt för arrangemanget som sådant, med andra ord så var det ju kul att jag kunde komma!

Shake gjorde en berömvärd insats som kämpade på trots det nästintill tomma dansgolvet. Att spela under sådana förutsättningar måste vara en pina och givetvis kunde de inte leverera lika mycket energi från scen som i vanliga fall, men de får ändå mycket väl godkänt för sin tappra insats. När det gäller Shake har jag för stunden inget konstruktivt att framlägga, de ger mig allt vad jag kan önska på alla fronter, lite trist men jag ska fila på mitt kritiska sinnelag och hoppas kunna framkomma med något vettigt att sä'ga vid kommande tillfällen. I paus gjorde jag Shake sällskap för en fika och lite snack, en trevlig stund och måhända kvällens egentliga höjdpunkt. Totalt sett var det inte dansen som gjorde denna kväll utan de små pratstunderna med bandet likväl som  med de få dansbekanta som fanns på plats.

Vid 00:15 bestämdes att Shake skulle få avrunda kvällen vid 00:30 för vi var så få kvar som dansade. Sista dansen var vi endast ett par på dansgolvet, jag utsåg mitt danssällskap till kvällens närmast sörjande och själv kan jag väl klassa mig som den mest allmänt sörjande i alla sammanhang där det bjuds dans ute i de jämtländska bygderna. Efter lite avrundande prat så rullade jag så mot Boberg där det under lördagen skulle avklaras diverse höstsysslor.

Det senaste året har bjudit på en hel del för mig nya dansplatser och den här kvällen var det dags igen, på Tornvallen i Fyrås av alla ställen. På scen vankades det Jannez orkester, och som grädde på moset hade det annonserats blandad dans (2+1) hela kvällen.

Malin P. var på besök och gjorde mig sällskap till Fyrås, från Östersund följde även Maria H. med. På vägen kom vi att diskutera dansskor och dessas hållbarhet. Den utlösande faktorn till detta diskussionsämne var att jag insett att mina dansskor börjat sjunga på sista versen och jag har således inlett det mödosamma arbetet med att finna ett par värdiga ersättare som kan ta över innan nuvarande skor helt ger upp. Jag hade tidigare kollat upp hur länge mina nuvarande skor varit med, och då konstaterat att de troget burit mig genom dansens virvlar under inte mindre än cirka 240 danskvällar. Vi roade oss då med att reflektera lite över hur mycket det betyder i verklig dans, och utifrån välkänt faktum att jag vanligen dansar samtliga danser de flesta kvällar så innebär det närmare 1000 (TUSEN) timmar aktivt dansande, eller cirka 7000 (SJU TUSEN) danser. Intressant reflektion, inte konstigt att man får en nära relation till sina skor (om inte annat).

Nåja, åter till den aktuella danskvällen i Fyrås. Vi lämnade Östersund vid 20.15, vilket skulle visa sig vara alldeles förträffligt väl planerat då vi anlände 20.57, två minuter senare än vanligt men sista biten tog sin tid då vi inte visste vart vi skulle utan smög fram genom byn i mörkret. Arrangörerna borde ha offrat tio marschaller på väl valda platser utefter vägen från avtaget in till byn, det hade känts mycket mer välkomnande. Hur som helst, väl på plats kunde jag och Maria inta dansgolvet som ett av de första paren i första dansen.

Tornvallen visade sig vara en typisk gammal dansloge där tiden stått still rätt länge vid det här laget, lite skabbigt men också charmigt på sitt sätt. Golvet uppvisade klart varierande egenskaper, glatt på sina håll och väldigt trögt på andra ställen. Lite lutande partier skapade vidare extra överraskningar och utmaningar, men jag har trots allt dansat på betydligt mycket sämre golv. Fiket låg i direkt anslutning till dansgolvet och med fri sikt ut över detta. Priserna i fiket var klart godkända, utbudet inte så stort men fullt ok, stutarna kunde gärna fått varit lite större men bortsett från det var allt helt ok. Den största blundern vad gäller lokalen var dess möblering med bänkar efter båda långsidorna, sådan bråte ska man inte ha inne på dansgolvet, särskilt inte då dansgolvets storlek vida understiger behovet. Ris skall även utdelas för dumheten att köra anarkistisk (även kallat demokratisk) dans, ett otyg som inte borde få förekomma i dessa trakter.

Till en början var det väldigt glest med folk i lokalen, men allteftersom kvällen led strömmade folket till och framåt paus var det riktigt packat, tyvärr i dubbel bemärkelse. Antalet alkoholhalta på dansgolvet var således väldigt stort, vilket givetvis gjorde det knepigt att dansa på topp, något som märktes i såväl foxtrott som  gammeldans. Jag dansade dock kvällens alla danser och hade mer än fullt upp, tjejerna tycktes ha det svårare att hålla sig aktiva. Förvånande nog lyckades jag helt undgå negativa dansöverraskningar, tråkigt dock att i trängseln och stöket inte kunna bjuda på fullt så spännande och mysiga danser som jag i vanliga fall iaf tror mig kunna göra.

Jannez var som alltid härliga, de gör sig hemmastadda på stora likväl som på små dansbanor. Att få spela gammalt tycks de verkligen uppskatta och man kan tro en sådan här kväll säkert innebär en spännande variation i dansbandstillvaron. Kvällen fick tyvärr inte krönas med pricken över i, "25 Minutes", då de fått önskemål om att avsluta med "Shining Rose". Jag har överseende med det för den här gången, bara det är ett undantag som inte upprepas alltför ofta.

I paus köpte vi stutar som vi tog med oss till bilen där vi avnjöt dessa tillsammans med Trocadero och av Malin bakade bullar, smaskens!

Sällan har en Ö-viksmara för min del föregåtts av sådan osäkerhet och beslutsvånda, men skälen till detta var den här gången flera och ibland är vissa ekvationer helt enkelt svåra att lösa ut på ett tillfredsställande sätt. Under veckan som föregick maran bestämde jag mig hur som helst för att jag ville åka på lördagen och efter en del knådande av olika alternativa planer blev det slutligen så att jag valde att åka tur och retur till Ö-vik över kvällen och således köra tillbaka direkt efter dansens slut. Med på resan var Maria H., Helena och Ida, Maria S. skulle också ha följt med men hon hoppade av i sista stund då hon inte kände sig kry. Att åka bara över kvällen på det här viset var för mig ett nytt koncept som således krävde ett nytt och obeprövat upplägg. Jag lämnade Optand redan 13.45 varefter jag fyllde tanken och sedan plockade upp de tre damerna, sålunda kunde vi i enlighet med min uttänkta plan lämna Östersund vid 14.30. Efter en lagom frisk körning anlände vi så till Ö-vik precis till klockan 17 där vi först handlade lite matsäck inför nattens hemresa och sedan intog middag i form av Tacobuffé. Efter middagen hade vi i runda slängar 50 minuter för vila fram till dansens början, helt perfekt för att maten skulle hinna komma kroppen till del i lugn och ro.

På scen denna kväll stod en oslagbar trio, Perikles, Zlips och Shake. Om jag sneglar på fredagens orkesterutbud med Blender, Highlights och Expanders kan jag inte annat säga än att detta måste vara det starkaste startfält som Ö-viksmaran uppvisat på många år. Jag och många med mig lyfter på hatten för att både tacka och gratulera! Först ut denna kväll var Shake och de slog an tonen på ett alldeles förträffligt sätt. Jag brukar inte sätta fullt betyg på orkestrar när det spelas nonstop, men den här kvällen kan jag inte låta bli, ty tillsammans gjorde de alla en sådan bra insats, samverkan dem emellan var perfekt och de lyckades alla bjuda på sina allra bästa sidor, perfekt helt enkelt. Sista halvtimmen turades de om att spela varsin låt, och även detta lyckades de genomföra med bravur, inga borttappade låtar eller lugna låtar blandade med snabba i samma dans eller liknande som vi upplevt på tidigare maror, alla tre spelade lika många låtar och avslutade slutligen ordinarie spelprogram med varsin låt till sista dansen (som alltså blev tre låtar). Efter detta följde extranummer i flera vändor fram till 03.35. Perikles bjöd på sina klassiska AC/DC-rökare, Shake rockade även de friskt, och Zlips bjöd på discofeber. UTSÖKTA INSATSER AV SAMTLIGA!!

Efter en snabb överläggning med mig själv tror jag mig vara rätt säker på att detta var min tionde dansmara i Ö-vik. För att vara helt säker skulle jag behöva konsultera mina gamla dansdagböcker för jag har ingen sammanställd statistik på detta, men hur som helst så innebär det att jag troligen nu bevistat inte mindre än 18 dansmarakvällar på Folkets Park i Ö-vik (förutom den här gången har jag även vid ett tidigare tillfälle nöjt mig med endast en kväll, då på genomresa från Boberg till Luleå). Efter alla dessa år och alla besökta dansmarakvällar till trots måste jag erkänna att jag inte är någon stor fantast av maran. Jag har lite svårt att sätta fingret på varför det är på det viset, men jag tror den viktigaste orsaken är att formatet helt enkelt blir väl så stort för att passa min smak. Det är också så att en åtta timmars danskväll enligt min erfarenhet sällan kan avnjutas helt utan kortare eller längre svackor i energi och engagemang, och personligen har jag väldigt svårt för att acceptera mig själv i något annat än konstant dansrusigt tillstånd. För att jag ska känna att en kväll har varit riktigt bra får det inte ha förekommit några dippar, och de marakvällar som klarat det kravet är lätträknade även om de förekommit.

Den här kvällen fick jag en energidipp som kom krypande redan vid 22-snåret och sedan intensifierades fram till vår traditionella paus vid 23. Förmodligen var denna svacka delvis en följd av att jag hade varit alltför upptagen på dansgolvet för att hinna med att dricka något under de första 2,5 timmarna, något jag insåg när jag äntligen tog mig tid till att svepa några muggar vatten. Precis på slaget 23 träffades vi nedanför trappan för att i samlad trupp åka iväg till Max där vi i vanlig ordning avnjöt hamburgare. Jag är ju numera nitisk när det gäller tiden för avfärd till Max, detta då jag av erfarenhet vet att om man inte kommer iväg vid 23 så kommer det att hinna bildas kö på Max då det alltid tycks vara fler marabesökare som gör samma pausresa som oss. En annan orsak till att vara nitisk med samlingstiden är givetvis för att respektera de som håller tiden och inte slösa bort deras kväll på att vänta på andra. Just denna kväll kom dock min egen hårdhudade inställning att prövas då jag blev uppbjuden åtta minuter före 23-slaget, och detta till en riktigt go dans med en tjej som jag inte dansat med på länge men som jag visste var ett ess. Då ärlighet likväl som punktlighet och artighet är några av mina ledord så redogjorde jag givetvis för läget, att jag likt Askungen inte kunde stanna längre än till på slaget 23 (ok, Askungen hade en timme längre på dig). Högre makter vakade dock över mig och jag behövde aldrig hamna i någon obekväm sits för precis klockan 23 var dansen över. Uppiggad av den mysiga dansen störtade jag utför trappan och mötte där mina dansvänner som väntade, ivrigt pekande på klockan. Tyvärr kvarstod min engagemangsmässiga svacka även efter besöket på Max, men allteftersom (och via intag av en Freaky Fläder) kom lusten sakta tillbaka och som så många gånger förr var jag åter i god dansform när kvällen närmade sig sitt slut.

Förutom detta med att "hålla hela vägen" så finns det en annan komponent som jag tror bidrar påtagligt till min ofta måttligt entusiastiska inställning till dansmaran och den är en effekt av det väldigt specifika klientel som dominerar dansgolvet, nämligen buggmaffianerna. För att undvika problematiken med att i ord beskriva min upplevelse av det hela så väljer jag istället att citera en för mig okänd kille som jag hörde  beklaga sig för sina vänner nere i foajén under senare delen av kvällen. "Det här var den sämsta dans jag varit på, jag ska aldrig mer åka hit, de verkar tro att det här är någon jävla buggtävling, kollar bara på den de dansar med och har ingen som helst koll omkring sig på dansgolvet". Bortsett från de inledande fraserna om att det skulle vara den sämsta dansen eller att aldrig mer åka dit så kan jag i övrigt bara hålla med, och tyvärr är det en tendens som jag tycker ökat även på andra håll under senare år. Stökigheten på det stora dansgolvet var kort och gott gräslig och jag vill påstå att i förhållande till reell trängsel så var dansbarheten anmärkningsvärt dålig. På det mindre dansgolvet var flytet och utrymmet betydligt mycket bättre, men där saknas istället minsta antydan till ventilation så valet av golv är allt annat än enkelt.

Nu ska man inte tolka det faktum att jag lyfter fram ovanstående lätt negativa aspekter av dansmaran såsom innebärande att jag hade eller brukar ha tråkigt i Ö-vik, för så är absolut inte fallet. Precis som vanligt fick jag avnjuta många trevliga, roliga, mysiga och helt underbara danser med nya likväl som gamla välbeprövade dansbekanta, och jag njöt särskilt av kvällens inledande timmar. Jag må vara tjurig av mig, men jag är inte så tjurig att jag envist fortsätter att åka till Ö-viksmaran utan goda skäl, såsom stämningen, musiken, det helt vansinniga dansinfernot, alla dansvänner, och inte minst umgänget utanför dansgolvet när man ju oftast bor kvar från fredag till söndag. Den här maran blev en lättviktare för min del, men i februari är det dags för en hel helg igen och då ska jag även försöka pröva lite ny "medicin" mot de negativa aspekter som annars tenderar att dra ner helhetsintrycket för min del.

Hemresan påbörjades så snart extranumren tonat ut, efter avlägsnande av linser och byte till lite torrare och varmare kläder. Maria hade lovat att vid behov avlösa mig bakom ratten, så hon och Helena intog baksätet och somnade nästan omedelbart medan Ida axlade rollen som pratsällskap i framsätet. En PowerKing sveptes och fick sällskap av lite godis och överraskande nog kom körningen att gå riktigt bra så jag körde själv hela vägen hem, med tre små bensträckare i höjd med Krokvåg, Dusnäsviken respektive Brana. Vi ankom till Östersund vid 6.20 och efter att ha avlämnat samtliga passagerare och nått mitt slutmål i Optand så kunde jag slutligen lägga huvudet på kudden vid 7.00. Därefter sov jag som en klubbad sten fram till 14.30, något som måste vara personligt sömnrekord (vad gäller att sova långt in på dagen)!

Så kan då ännu en danssommar läggas till handlingarna, och som så många år tidigare var det Perikles som fick avrunda med en sista spelning på Sandviken. Precis som vanligt sammanföll också detta år denna spelning med Ö-viksmarans första kväll, vilket innebar ett svårt beslut som den här gången för min del fattades till Sandvikens och sommardansens fördel. Förra året svek jag Sandviken till fördel för dansmaran så senast jag bevistade denna sommarfinal var den 9 september 2005, den kväll då pappa avled strax före midnatt och dödsbudet väntade mig när jag återkom till bilen vid dansens slut. Just det minnet gjorde sig givetvis lite påmint när den här kvällen var till ända, men det känns bra att nu ha fått klara av även den passagen.

Kvällen till ära så lyckades jag inte hålla min vanliga ankomsttid utan anlände tio minuter tidigt, dvs redan 20.45. Jag var således först att lösa in mig, och det var ingen stor publik som hann anlända tills Perikles en stund senare bjöd upp till kvällens första dans. Ja det var så fattigt med folk att jag rent av stod över den första dansen, men det blev också den enda dans som jag missade under kvällen.

Perikles var i god form men de tycktes vara lite frusna i den fem grader varma östersundsluften, Göran spelade exempelvis i halsduk nästan hela "första akten". Jag är för stunden inte helt nöjd med Perikles, de har 10-15 låtar (av de cirka 60 som spelas på en kväll) som jag gärna skulle se utbytta mot nytt material. De låtar jag talar om är sådana låtar som inte gör Perikles rättvisa och som de inte tycks ha särskilt kul när de spelar. En liten uppryckning och förnyelse vore på sin plats, snälla Perikles!!!

Det blev rätt lagom mycket folk till slut, men många kom sent. Sista stunden före paus var det precis som förra fredagen rätt buffligt och stökigt, men liksom då blev det bättre direkt efter paus. Publiken var väldigt blandad, värt att notera är att könsfördelningen för ovanlighetens skull var rätt jämn. Jag dansade med en del nya bekantskaper, många gamla "kändisar", likväl som med några "nygamla", och genomgående hade jag en ypperlig kväll. I paus gjorde Maria H. mig sällskap för en fika i bilen, halvfattigt sådant bestående av Trocadero och chokladmuffins.

En av de allra största danstraditionerna torde vara då Jannez gästar Aspåsnäset för att avrunda danssommaren, en kväll som alltid tycks upprepa sig efter samma gamla välkända mönster. Jag anlände strax före 21 efter en snabbvisit hos A&M på Rödön, och döm om min förvåning när insläppet visade sig vara öppnat så att man faktiskt kunde lösa in sig innan kvällens utsatta starttid. Redan när jag anlände hade det hunnit bildas kö vid biljettluckan och denna kö lär enligt andras utsago ha varat nästan ända fram till paus.

Precis som vanligt så bjöd den första timmen på de mest dansvänliga förutsättningarna, men jag skulle vilja påstå att det var fullt dansbart ända fram till paus. Detta är det mönster vi gamla stammisar vant oss vid, och på samma sätt fortsatte kvällen att uppvisa precis samma utvecklingsmönster som tidigare år. Efter paus blev det således riktigt trångt och bökigt, och även om kulmen nåddes där kring midnatt så fortsatte det att vara snudd på kaotiskt på golvet ända fram till kvällens slut.

Jannez spelade som vanligt klanderfritt! Det mesta var sig likt från tidigare i sommar, undantaget att vi nu även fick ett smakprov på solosång från Jörgen, trevligt! I paus lirade grabbarna i Fålings, de blir allt bättre och hädanefter kommer det faktiskt att vara svårt att slita sig från dansgolvet i paus om man vet att de skall spela. Den här kvällen gjorde jag och Jan-Ove sällskap för en fika, men det kändes lite fel att ta paus när det strömmade musik från danslogen.

Undantaget pausen så dansade jag kvällens alla danser och jag hade jättetrevligt, som alltid på "Näset". Att hitta folk var dock stört omöjligt i den sprängfyllda lokalen, endast då jag observerat någon bekant som stod eller satt och vilade så kunde jag ge mig på ett försök till medvetet riktad uppbjudning, annats blev till att bjuda upp på plats där man stod (när jag nu någon gång hann bjuda upp själv).

Inne på dansgolvet var det givetvis ingen konst att hålla värmen, men bortsett från dansvärmen så kändes det att hösten nu krupit inpå och börjat säkra ett allt fastare grepp om tillvaron. Det var härligt med en sista sommardanskväll på Aspåsnäset, men det kändes också att nu var det dags att sätta punkt för den här logdanssommaren. Efter dansen körde jag till Boberg för att dagen efter ägna mig åt sommarens förhoppningsvis sista gräsklippningsinsats.

Än en gång låter jag ett citat av min gode vän och danskollega Örjan "Norrlandsfoxxen" Johansson beskriva känslan efter en danskväll, "Det finns inga genvägar till den perfekta dansen". En sammanfattning av den här kvällen kommer i mångt och mycket att vara motsägelsefull, men det mest slående intrycket var just detta. Jag börjar med de mer konkreta sidorna och återvänder mot slutet av dagboken till frågan om den perfekta dansen.

Jag körde denna kväll från Optand och på vägen plockade jag upp Maria H. och Marie N. inne i stan. En timme innan avfärd hemifrån fick jag ett akutsamtal från Lina H. som var på väg från Sundsvall och insett att hon glömt sina hörselproppar och således undrade om jag kunde bistå med sådana. Och mycket riktigt, "den som spar och ordning har finner alltid svar på tal" (nytt Jonsson-talesätt), proppar medtogs och de tycktes fungera även om de kanske var lite stora och måttligt diskreta...=)

Nåväl, vi anlände till Sandviken 20.53 och jag kunde som vanligt beträda dansgolvet först av alla (tillsammans med hemvändande Marie). Jag kom sedan att dansa kvällens alla danser och det blev en riktigt kul kväll (det känns som att jag skrivit detta förr). Publiken var måhända inte sammansatt riktigt som jag hade förväntat mig, ty det var förhållandevis stökigt fast det aldrig var någon större trängsel på golvet, ja jag kan i ärlighetens namn kort konstatera att det var mängden stökiga gubbar som störde mest av allt.

Zlips var som vanligt bra, och denna kväll hade jag även lyckan att få en positiv dansupplevelse till de två Zlips-låtar som jag ärligt talat tycker allra sämst om, "Morfars Munspel" och "Candy Man". Jag höll på att bli stående den dansen ty det var herrarnas och av avsmak gömde jag mig längst bak i lokalen, men tack och lov blev jag "räddad" från min passivitet, tack för den uppbjudningen fast damernas-skylten var släckt. Matts var som alltid galen och den här kvällen fick han mig att tappa kontrollen över dansen vid flera tillfällen, jag fick be tjejerna jag dansade med om ursäkt för mina skrattutbrott.

Idel härliga danser blev det iaf denna kväll då jag hade så många av mina favoriter på plats, stårsor från både Republiken och Klyktattarland. Samtidigt var det många som jag verkligen, verkligen hade velat hinna dansa med den här kvällen men som jag inte hann med, en kväll blir lätt så kort. Men med så många kanondanser så kan man ju givetvis inte klaga, och extradansen avslutade kvällen med en riktig överraskning (tack Anna för att du ändå dök upp, den sena timmen till trots).

När jag som denna kväll har chansen att dansa med flera av de som jag genom åren haft några av mina allra största dansmässiga upplevelser tillsammans med så är det delade känslor som infinner sig, och här kommer vi in på ämnet "den perfekta dansen". Det är vid sådana här tillfällen som man inser hur mycket som har inverkan på om den där euforiskt perfekta danskänslan, dansorgasmen, skall infinna sig. Först och främst handlar det förstås om danssällskapet, att den där dansmässiga "klickkänslan" finns som innebär att man fungerar utsökt väl tillsammans, det är ett nödvändigt villkor men det är långt ifrån tillräckligt. Båda måste också vara i rätt sinnestillstånd och vara laddade fysiskt såväl som mentalt, men också avslappnade och utan pressande prestationskrav. Sen spelar stämningen i stort roll, liksom givetvis musiken. Låtarna måste passa oss båda och bjuda inspiration, och utrymme likväl som flyt på dansgolvet måste fungera och skapa förutsättningar till att låta dansen leva med musiken. Den som upplevt det euforiska danstillståndet vet vad jag talar om, men det är svårt att sätta på pränt i ord. Något som är frustrerande men likväl också den stora tjusningen med "den perfekta dansen" är att den precis som lyckan och kärleken inte går att tvinga fram utan den visar sig när den själv vill och när man slutar jaga efter den, och den går inte att återskapa utan vidare bara genom att försöka återskapa alla förutsättningar. Detta är enligt mig ett obestridligt faktum som jag ju så väl känner till, men likväl är det svårt att komma ihåg många gånger när man får chansen till att dansa med någon som man tidigare upplevt dansklimax tillsammans med. Det kan då vara svårt att inte förvänta sig för mycket, att börja undra vad som är fel eller tänka att samklangen inte längre finns där, och plötsligt glömmer man bort att njuta av den dans som måhända inte är extatiskt perfekt men ändå kanske bland de bästa man får uppleva den kvällen. I sommar har jag upplevt "perfekta danser" med nyfunna likväl som med gamla välbekanta danssällskap, stora upplevelser att bära med sig och njuta av även i efterhand. Men jag har också upplevt hur försök till att återskapa en perfekt dans inneburit besvikelser när magin inte velat infinna sig som förra gången ("Sjumilakliv" till Jannez i Jättendal förblir sommarens bästa dans till den låten trots många nästan lika bra tillfällen). En av mina främsta dansfavorittjejer sedan ett flertal år gjorde till min stora lycka något av en comeback i sommar, och mina förväntningar var således stora. När så den där extatiskt perfekta dansupplevelsen inte riktigt ville infinna sig kände jag mig otillräcklig och misslyckad, trots att vi ju egentligen aldrig upplevde annat än härliga danser tillsammans. Men långsamt skruvades mina förväntningar ned och så plötsligt en kväll när förutsättningarna, givetvis utan att jag ägnat det en tanke, var de rätta, ja då hände det. Äntligen! Från första stund kändes allt perfekt, allt stämde och euforin var total, vi hade slutat jaga efter den och då infann den sig, "den perfekta dansen", "dansorgasmen"! Jag tror att jakten på den perfekta dansen har motsvarigheter i all jakt på lycka i våra liv, vi kan förbättra förutsättningarna för att lyckan skall kunna infinna sig, men vi kan aldrig tvinga fram de stora lyckoupplevelserna, lyckan finner oss när vi är redo för den, och detsamma gör "dansorgasmen".

Fika avnjöts som vanligt i bilen, där även Cissi och Emma gjorde oss sällskap!

För tredje året i rad var det Titanix och Blender som stod för musiken denna finalafton, en klockren tradition som jag hoppas får fortleva, ty en bättre duo av band får man leta efter. Båda banden hade jag ju redan dansat till tidigare under veckan och intet finns att tillägga, de är båda helt enkelt superbra.

Min utgångsort för kvällen var Moliden, men eftersom bilen skulle rymma både Tessan, Örjan, Alva, Pepsi, en barnvagn, samt på hemresan även Frida, så fick vi lov att ta ännu en bil. Jag körde således också och i min bil fick jag från Ö-vik sällskap av systrarna Linda och Sandra. Vi anlände i god tid ca 20.50 och jag var som vanligt först ut på dansgolvet. Till en början var det rätt tunt med folk, men tillflödet var gott och efter en timme var folkmängden alldeles lagom, om än med ett väl så irriterande tjejöverskott. Jag hade iaf jättekul och dansade kvällens samtliga danser, undantaget då vi tog en tjugo minuters paus vid 23.45. Linda hade bakat gott sliskfika och medtagit ljuvlig Trocadero, vilket vi även kompletterade med mackor från fiket.

Expanders (för kvällen med vikarierande trummis) och Titanix bjöd båda på underbar musik och kan inte annat än belönas med full poäng, jag älskar dessa två band! Det enda jag skulle önska av dem båda är en högre andel lugna danser, ty dessa var en bristvara särskilt under kvällens sista timme. Extranummerrökare bjöd de båda på, och Expanders valde att riva av K&tK härliga klassiker "Som en riktig man", KANON! Slutligen spelade de gemensamt ett extra extranummer, härliga musiker som bjuder på sig själva till 100%!

Kvällens citat yttrades av Tina när jag bad om ursäkt för att jag råkade dansa in på en av mattorna vid dansbanans ingång. "Ja i många situationer ska man ju hålla sig på mattan, men det gäller inte på dansgolvet". Rapp kommentar, jag väljer att göra en fri tolkning av det uttalandet...=)

Vid 18-snåret begav jag och Örjan oss från Moliden i SEM 600 och målet för kvällen var Baggböle loge, en anrik dansbana där jag tidigare slitit mina dansskor vid endast ett tillfälle då jag 2002 var på hemresa från Luleå till Östersund. På vägen hämtade vi upp Linda, Stina och Marita inne i Ö-vik, och efter en relativt lugn körning anlände vi så till Baggböle redan vid 19.40-snåret.

Denna andra danskväll med Blender på lika många dagar blev precis som kvällen innan en mycket lyckad tillställning, men för mig tedde sig samtidigt de båda kvällarna väldigt olika. I Umeå är jag ju ännu (peppar-peppar) relativt okänd, så där måste jag vara mer aktiv med att bjuda upp, vilket är trevligt men lite ovant. Hur som helst så kom jag att dansa kvällens alla danser och samtliga var trevliga upplevelser, men erfarenhetsbredden var stor och jag fick dansa med nybörjare likväl som med riktigt välslipade och dansmässigt fulländade dansgudinnor.

Det blev en "blöt" kväll även denna afton då ventilationen i logen är att betrakta som försumbar, lite fler vädringsluckor och några fläktar i taket skulle verkligen inte skada. Under kvällens inledande danser samt vid de första danserna efter paus (då jag bytt t-shirt) kände jag mig hyggligt fräsch, men under övrigt tid var det blöta tillståndet stabilt, tack och lov är de flesta lika fuktdrypande så man slipper känna sig extrem på något sätt.

I paus intog jag tillsammans med samåkningssällskapet några läsk ur den nyfyllda dansbacken och det blev en trivsam pratstund ute vid bilarna. Ett särskilt tack sänder jag till en viss person som peppat mig till att göra denna turné, och som med ord och närvaro gav mig välbehövlig uppmuntran och kraft.

"Så mycket tjejer, så lite tid."

Ja så var det då dags för sommarens sista tisdagsdans på Sandviken och på scenen stod underbara Blender, uppvilade efter semester men för kvällen aningen vingklippta till numerären då Magnus var pappaledig. Som alltid spelade de strålande och jag har för kvällen inget alls att anmärka på. Jag irriterar mig fortfarande på att de amputerat slutet på "Hon är allt jag vill ha", måste komma ihåg att framföra en anmärkning på det till dem vid tillfälle, jag kan inte förstå varför de offrat ett riktigt kanonslut till fördel för nåt slags avklingande blippande.

Det blev aldrig någon enorm trängsel på dansgolvet denna kväll, rätt glest i leden, men bekvämt så. Tyvärr var könsfördelningen allt annat än jämn, tjejöverskottet var enormt och det är ju aldrig roligt när så många tvingas stå så mycket utan att de önskar det. Jag gjorde givetvis mitt bästa för att hålla tjejerna aktiva, men även jag är ju ändå bara en helt normal singulär person så hur mycket jag än önskar att hinna dansa med "alla" så är det ju en omöjlighet. Jag fick iaf idel trevliga danser och det med många av mina favorittjejer, kvällen gick ruskigt fort och trots att jag dansade alla danser inklusive extranummer så kändes dessa fyra timmar alldeles för korta. Svettnivån var fenomenalt hög denna kväll, luften stod stilla och sällan har jag haft en så blöt skjorta, tyvärr hade jag glömt att ta med ombyte. Tack och lov så var de flesta ungefär lika blöta, efter ett tag uppnås någon slags jämvikt och sen blir det inte värre än så...=)

Jag körde själv ifrån Optand och Maria H. åkte med från stan, i paus avnjöts medtaget fika i bilen. 

Det hade varit en tung dag och jag kände mig allt annat än laddad för dans, men erfarenheten har ju lärt mig att mot alla krämpor i kropp liksom själ så är dans den i särklass bästa medicinen, såvida man nu inte är diabetiker då ju som bekant insulin i vissa särskilda fall rekommenderas istället. Således körde jag lite peppning med mig själv och gav mig av till Sandviken dit jag ankom som vanligt 20.55. Inledningsvis kände jag mig helt orkeslös och oengagerad, men rätt snart återfann jag både kraft och lust och det blev till slut en riktigt rolig kväll där jag faktiskt dansade kvällens samtliga danser. Danspubliken blev till numerären aldrig särskilt stor denna afton och många anlände relativt sent, men det var skönt med utrymme och viss "luftighet" på dansgolvet. Jag fick chansen att dansa med en del nya, likväl som med många gamla favoriter.

Date var kanonbra denna kväll, bortsett då från de som vanligt stulna minuterna. De började spela 7 minuter sent, tog paus 4 minuter för tidigt, samt återkom från paus 4 minuter sent, totalt 15 stulna minuter. Dessa 15 minuter motsvarar två förlorade danser, något som är oförlåtligt. De spelade förvisso 2 låtar som extranummer, men extranummer kan aldrig ses som kompensation för fusk med det ordinarie programmet. Är man kontrakterad för att spela 21-01 med 30 minuters paus så är det en undre gräns för vad som förväntas, punkt slut. Skärpning Date!

Kvällens fika avnjöts i bilen där jag fick sällskap av Maria H.  

Efter mycken vånda bestämde jag mig till slut för att åka till Kovland denna sommarfinalkväll. Jag hade förvisso planerat med att åka på denna danskväll sedan länge, men jobb och andra komplikationer hade fått mig att börja tveka. Hur som helst, jag körde till Krångede och därifrån fick jag åka med Jan-Ove.

Sommaren går snabbt och innan man ens börjat komma igång ordentligt så annalkas sommardansfinalerna. Denna kväll var det dags för final på Furuviken i Hällesjö, min allra högst aktade pärla bland dansställen. Jag hade haft mammas bil till låns under några dagar då min varit inlämnad hos Lennart i Borgvattnet för service (milen har rullat fort sista året), och därför körde jag omvägen via Selsålandet där mamma mötte upp för bilbyte och middag innan jag rullade vidare till Hällesjö dit jag ankom på min vanliga tid 19.55.

Inledningsvis var det väldigt glest med folk, men som så många gånger förr fortsatte det att strömma till fler bilar under lång tid och till slut blev det alldeles tillräckligt trångt på golvet. Publiken var som vanligt väldigt blandad, men jag saknade många och kände mig lite främmande, vilket ju var konstigt då det var säsongens sista danskväll. Hur som helst så fanns det som alltid goda dansmöjligheter och jag dansade kvällens samtliga danser utom en. Jag hade lagom kul, jag var inte alls på topphumör och det lär ha varit huvudsakliga skälet till att det inte blev någon överdrivet minnesvärd kväll.

Sannex var helt ok, ja rent av lite bättre än så. Jag tvekar kring betyget, tre plus eller fyra minus, men jag stannar på tre plus. De kör en hel del bra låtar, särskilt myslåtarna där man kan tro att de inspirerats av Jannez med MLTR-låtar och liknande, men så kör de också en hel del dansbandstragiska hjärta-smärta-låtar som det gör rent ont att höra. Utöver det så är framförandekvalitén tidvis under all kritik, vilket blir tydligt när man kan jämföra framförandet av exempelvis "25 Minutes" eller "Right here waiting" med de klockrena tolkningar som just Jannez gör, man inser att det inte bara är låtvalet som avgör. Sannex är annars lite småroliga, de har en del galna påfund för sig och de cirkulerar på scenen för att skapa variation, men sammantaget anser inte jag att det räcker längre än till en stark trea.

I paus köpte jag fika som avnjöts i Jan-Oves bil. Efter dansen körde jag hem till Optand för några timmars sömn innan nästa arbetsdag.

Tack Furuviken för danssommaren 2007, vi ses i juni 2008!

"Sensommarpremiär", denna märkliga företeelse som Aspåsnäset kör med sedan några år, detta år i form av nonstop med Date och Mickeys.

Jag körde själv från Selsålandet efter ett sent fattat beslut om att åka trots att jag inte kände någon egentlig lust för att dansa. För en gångs skull åkte jag hemifrån i god tid och trots att jag försökte hålla promenadtempo så anlände jag till "Näset" redan vid 20:40. Eftersom det tycks ha blivit regel att biljettluckan på Aspåsnäset öppnar först 21:00 så fick jag således sitta och slappa en stund medan bilarna började rulla in på parkeringen.

Till en början var det rätt tunt med folk på dansgolvet, men som så många gånger förr tilltog folkmängden under lång tid och till slut blev det riktigt mycket folk, ingen trängsel direkt utan det blev faktiskt alldeles lagom. Date och Mickeys visade sig vara en bra nonstopkombination, Date var superbra när de nu inte fick chansen att "sno tid" och jag formligen njöt av deras härliga repertoar. Mickeys var "som vanligt", helt ok på en nonstop men mer förtjust än så är jag inte. Den största invändningen jag har mot musiken är att det blev alldeles för få lugna danser, särskilt sista timmen. Innan Date skulle sluta strax före 01:30 så frågade de om de skulle köra en snabb eller långsam sista dans, varvid några buggsjuka pundhuvuden skrek högst, SUCK!! Sista halvtimmen valde Mickeys att köra anarkistiskt (även kallat demokratiskt), för detta tilltag erhåller de kvällens tistel!

Personligen hade jag en riktigt kul kväll, vilket jag faktiskt inte hade förväntat mig då jag vid ankomsten kände mig både oengagerad, trött, utan danslust och helt tom på energi. Jag tillhörde dock de som dansade kvällens första dans och vid kvällens mitt insåg jag att jag dansat kontinuerligt utan uppehåll. Jag passade då på att vid ett orkesterbyte snabbt springa ut till bilen för att hämta en PowerKing som jag sedan svepte på vägen tillbaka till dansbanan, och sedan var jag åter i dansens virvlar, missade cirka femton sekunder av första låten i dansen. Således kom jag alltså att dansa kvällens alla danser inklusive extranummer, drygt fem timmar oavbruten dans. Jättekul är ett ord som kort kan sammanfatta kvällen, och först när jag satte mig i bilen började kroppen indikera viss trötthet och smärta, som sig bör efter ett sådant träningspass. Det blev med andra ord en superkväll, men samtidigt en känslomässigt dämpad dansafton där jag hela kvällen hade en skavande känsla inombords, ty kvällen saknade en dimension, en person. =(

Efter danskvällens slut bar det av åter till Selsålandet, vätskebristen gjorde sig snabbt påmind och 66 cl läsk slank snabbt ner, liksom en ordentlig fika vid hemkomsten.

"After some time, I’ve finally made up my mind. She is the girl, and I really want to make her mine. I’m searching everywhere, to find her again. To tell her I love her, and I’m sorry ’bout the things I’ve done."

Så var det dags att göra entré på ännu ett nyuppväckt dansställe, "Abbes nya skötebarn" Ärstaparken i Kyrkdal. Ett tränat arrangörsgranskande öga kunde här, precis som väntat, snabbt dra paralleller med Hanssons loge, ty det är ingen kallstart av en gammal dammig nöjespark som gjorts utan här har både hammare och pensel fått arbeta för högtryck. Danslogen visade sig vara en gigantisk dubbelloge av imponerande snitt, stabilt bygge är egentligen en alltför försiktig beskrivning. Golvet med dess breda plankor tycktes inte ha genomgått någon större renovering, men det var ändå jämnt och fint med bra glid (undantaget en mindre fläck framför vänster högtalare). Fiket var stort och fräscht och priserna humana på till synes bra utbud, jag rynkade endast på näsan lite åt priserna på bullar och mazariner vilka kostade 15 bagare, men mackor för 20 och läsk för 10 får däremot anses välbalanserat och rimligt. Vid danslogens entré fanns vattenkranar, torkpapper, frukt och godis uppdukat, precis den lilla extra service en svettig och hårt kämpande dansgalning uppskattar.

Den här kvällen kom att gå i vätans tecken, och det i tredubbel bemärkelse. Jag och Yohanna åkte motorcykel från Långsele, och den korta resan till trots så anlände vi först 19.55. Vår framförhållning hade nämligen varit i snävaste laget, så vi hann således inte byta om, göra oss redo och lösa in oss till första dans. Omklädningsprocessen stördes dessutom av kvällens första blöta inslag. Yohannas vattenflaska visade sig ha varit aningen öppen, något som resulterat i att mina kläder, hela Yohannas handväska, samt delar av hennes packning hade blivit utsatt för väta. Tänk så mycket skada en halvliter vatten kan åstadkomma. KVÄLLENS FÖRSTA VÅTA INSLAG!

Efter lite vattensanering kunde vi så, jag med charmerande blöta fläckar på jeansen, ta dansgolvet i besittning. Yohanna hade under de föregående dagarna bränt sina axlar i solen, något som jag sedan under hela kvällen trilskades med att komma ihåg så att jag kunde justera min fattning i syfte att i möjligaste mån inte göra den svidande pinan större. Jag hoppas att jag lyckades skapligt, men det är svårt att kontrollera och ändra något så grundläggande som den i vanliga fall automatiskt justerande fattningen. Redan vid första dansen insåg vi att detta skulle bli en våt kväll, sällan har jag upplevt en sådan fuktnivå på dansgolvet. Totalt sett stod jag gissningsvis över en tredjedel av kvällens danser för att regelbundet kunna fuktsanera mig själv och samtidigt också inta vätskeersättning i form av vatten. Att vila regelbundet var inte heller något jag var ensam om att göra den här kvällen, och därav blev det aldrig någon besvärande trängsel inne på dansgolvet. Det var mestadels alldeles lagom trångt, även om det genomsnittigt rätt mogna klientelet givetvis krävde sitt dansutrymme. Dock kändes det "trängselmässigt luftiga" dansgolvet allt annat än luftigt, svetten flödade, droppade och stänkte! KVÄLLENS ANDRA VÅTA INSLAG!

I paus hade vi ju kunnat hoppas på en liten andhämtning från det våta tillståndet inne på dansgolvet, men icke var det menat att vi skulle få minsta chans till att torka upp under den här kvällen. Precis klockan 22 kom det nämligen en ordentlig regnskur och stackars MC-åkare fick söka skydd, tack Jessica för det barmhärtiga välkomnandet i fullvuxen dansbil. Vår medtagna Trocadero och våra gigantiska mackor smakade där formidabelt gott och fikasällskapet var även det mycket trevligt. Hur som helst, pausen blev KVÄLLENS TREDJE VÅTA INSLAG!

Danspubliken var denna kväll väldigt blandad, med dragning åt det mer mogna hållet. Jag fick själv uppleva en spännande blandning av danser med yngre likväl som med några lite äldre, med personliga "stammisar" likväl som med nya och nygamla bekantskaper, genomgående positiva och trevliga stunder. Jag överväldigades också av danskomplimanger, något som förvisso kanske inte är helt ovanligt. Den här kvällen var de dock fler än vanligt, kanske på grund av att jag dansade med så många tidigare obekanta. Det är ju alltid kul och uppmuntrande att få komplimanger, och på sätt och vis känner jag att de för mig fyller en allt viktigare roll ju mer jag dansar och således lätt börjar "tröttna på mig själv" på dansgolvet, men samtidigt har jag lite svårt för att ignorera den lättare genans och blyghet som alltid pockar på inifrån när de snälla orden duggar tätt.

Jannez spelade givetvis strålande, precis som vanligt. De hade under en kortare stund problem med någon form av missljud/oväsen som jag inte lyckas precisera, likaså hörde jag prat om tempovariationer i någon eller några låtar (vilket ju aldrig stör mig). Totalt sett gjorde de dock en kanonspelning i vätan och värmen. Efter att ha dansat till Jannez 15 kvällar detta år, med flertalet kvällar nu under sommaren, börjar jag få rätt bra koll på låtordning (som i detaljer kan ändras från kväll till kväll men där de grova dragen ligger fast). Jag vet således när de mysigaste favoritlåtarna kommer, vilket skapar vissa möjligheter. Denna kväll kunde jag därför tillse att jag fick dansa "Sjumilakliv" med den tjej jag allra helst önskade dansa den med, fadäser från tidigare i sommar kändes som bortblåsta. Att sedan få avsluta med min favoritsistalåt "25 Minutes" gjorde verkligen kvällen fulländad! Den är sorglig så det känns, men samtidigt också så vacker och framförallt helt underbar att dansa till!

"Boy I missed your kisses all the time but this is twenty five minutes too late. Though you travelled so far boy I’m sorry you are twenty five minutes too late."

Hemresan blev även den en våt upplevelse. Yohanna liftade med Hasse hem till Sundsvall så hon undslapp den regnblöta färden. Tack och lov hade vi dock lagt hennes ställ ovanpå mitt på motorcykeln under kvällen, och således var mitt ställ nästan helt torrt när jag klädde på mig och packade ner det blöta i en väska. Innan jag hunnit klä mig färdigt och köra iväg började det dock regna igen, och det med hög intensitet. De första milen bjöd sedermera på ymnigt regn, men det avtog efterhand och i det varma vädret blev jag aldrig frusen. Däremot var jag trött och tvingades under färden till Selsålandet stanna tre gånger för att kliva av och skaka liv i mig själv.

"I can still here what she said!"

Jag och Yohanna åkte från Selsålandet och ankom, efter en snabbvisit i Långsele för att hämta Yohannas dator, till Gussjönoret cirka tio minuter över nio. Vi tyckte då att det var rätt mycket bilar på parkeringen, men det visade det sig vara ganska glest i leden inne på dansgolvet. Publikmängden tilltog förvisso under kvällens gång och nådde skapliga nivåer, men det blev aldrig någon direkt trängsel och publiksammansättningen var väldigt blandad.

Jannez gjorde en bra spelning, den aningen tunna och "trött" publiken till trots (entusiasmen till att tjata fram extranummer var exempelvis väldigt svag). Damernas/herrarnas sköttes verbalt då skyltarna var ur funktion, men detta fungerade faktiskt förvånansvärt bra.

Jag dansade skapligt mycket (det vill säga nästan hela tiden) denna kväll, jag fick en hel del trevliga och bra danser, men det var långt ifrån någon rekordkväll och engagemanget var inte helt på topp. Det kom förvisso skapligt mycket folk den här kvällen (jämfört med exempelvis då Perikles spelade här och det bara var cirka 150 personer på plats), men ändå måste det sägas vara lite för att vara en kväll med Jannez. Gussjönoret känns som ett dansställe i förfall och här krävs krafttag och en nysatsning för att rädda verksamheten på denna vackert belägna dansplats.

I paus avnjöt vi medtagna mackor och Cola i bilen, där Emelie också gjorde oss sällskap. Efter dansen unnade jag mig en hamburgare då jag sedan skulle köra själv hem till Optand medan Yohanna fick lift till Sundsvall. Hemresan blev jobbig då jag var sliten och trött. De första tio milen till Hammarstrand gick bra, men därefter tvingades jag göra inte mindre än fem stopp, tre "luftningar" utanför bilen och två små tupplurar på vardera tio minuter. 03:30 nådde jag hur som helst fram till Optand där jag sedan ägnade två timmar åt hantering av e-post, packning och andra förberedelser inför min stundande resa till Göteborg där jag på lördagen skulle agera toastmaster på Karolinas och Tommys bröllopsfest. 06:45 satte väckaren igång efter 75 minuters sömn och jag vältrade mig ur sängen för att strax därefter via buss och flygbuss ta mig ut till Frösö flygplats. Det kostar på att ligga på topp, samt att vara dansgalning!!

Vid 15-tiden åkte jag iväg från Selsålandet på MC, med första destination Sundsvall (Bergsåker). Vädret såg hotande ut, men jag valde ändå att åka hoj för att hålla nere bensinkostnaderna och samtidigt komma fram snabbare. På vägen passerades ett flertal regnområden, så väl framme i Bergsåker var det en lätt kylslagen herre som störtade in i den värmande duschen. Efter upptining och en snabb middag bar det så av vidare i riktning mot Hudiksvall och närmare bestämt Högs Loge, Yohanna körde och vi hade lånat Jockes bil.

Vi anlände till Högslogen kort efter danskvällens början och kunde då konstatera att publikmängden var klart mindre än veckan innan då Blender spelade, dock kom det att bli alldeles tillräckligt mycket folk även denna kväll, och i mina ögon en riktigt bra publik.

Shake spelade som vanligt strålande, de imponerar lika mycket varje kväll man hör dem i sommar. Deras tolkningar är genomgående utsökta, något jag exempelvis noterade vid kvällens framförande av Totolåten "I'll be over you", Peter gestaltar David Paige förbluffande väl...=)

Jag dansade uteslutande bra danser, men jag kände mig sliten och trött och hade svårt att engagera mig i dansen, paradoxalt nog precis tvärtemot föregående kväll. Jag stod således över en del danser, men jag hoppas att de jag väl dansade med inte märkte av min trötthet alltför mycket. Yohanna var inte heller i form eller på superhumör denna kväll, och givetvis påverkade vi då inte varandra i positiv riktning, när någon i min omgivning mår dåligt kan jag själv omöjligt hålla mig på topp och/eller ignorera den som behöver stöd. Så är det bara och tyvärr fick ingen av oss någon toppenkväll, men det kommer nya danskvällar.

Vi hade med oss läsk och Wienerbröd, vilket vi kompletterade med mackor och bulle från fiket. Mackorna var som vanligt goda, men vi beklagar den dåliga servicen som uppvisades när vi efterfrågade en macka utan tomater (Yohanna tål ej tomater). Det fanns ingen sådan macka färdiggjord, och inte heller erbjöd de sig att fixa en ny macka utan jag fick istället "bygga om" två mackor så att den ena blev garanterat fri från tomater (det får inte finnas spår av tomater så man kan inte bara plocka bort dem). Efter dansen återvände vi till Bergsåker, för att dagen efter fortsätta tillbaka till Selsålandet där det vankades husmålning.

Ibland uppstår en spricka i rymd-tid-väven, ibland stannar jorden upp att snurra kring sin axel - bara för ett ögonblick, ibland kastar man sig huvudstupa in i det okända, ibland lämnar Fantomen djungeln och går på stadens gator som en vanlig man, ibland ger man sig ut på vandring i obanad terräng, detta var en sådan dag! Efter viss lobbying kombinerat med att Jan-Ove ringde och erbjöd skjuts så gjorde jag denna kväll något så galet som att åka till Hanssons Loge för att dansa till (ja håll i er för detta är en skräll) Grönwalls!

Som väntat var ålderssammansättningen den här kvällen allt annat än ungdomlig, den var ärligt talat inte bara mogen utan i mina ögon rent övermogen. Totalt stannade publiksiffran strax under 500 personer, så den makabra fördelningen till trots så fanns det ändå några att dansa med, och med lågt ställda förväntningar kan jag mot alla odds sammanfatta kvällen som både trivsam och rätt kul. Musikaliskt var det dock en smärtsam upplevelse att genomlida Grönwalls makabra föreställning. Jag inser att jag på senare år framgångsrikt lyckats undvika mogna dansband nästintill helt och hållet, och till följd därav är jag inte längre resistent mot dessa vedervärdiga dansbandsavarters tongångar. Visst, jag kan erkänna att det inte var genomgående helt värdelöst, men vad hjälper det då en stor del av repertoaren bestod av riktigt tragiskt mogen dansmusik när den är som sämst, låtar som jag personligen inte vill tro existerar i verkligheten. Man kan väl förvisso inte förvänta sig annat då det är ett mogenband och det blir således orättvist att betygsätta enligt den vanliga skalan, men skulle jag ändå göra det så hamnar vi någonstans mellan en etta och en tvåa på skalan.

Det här blev en dödskörningarnas dag. På eftermiddagen fick en ekorre sätta livet till under min bil, och på väg till Långsele körde Jan-Ove på en tjäderhöna, med skador på bilden som följd. Som om inte detta inte var nog så strök även en rävunge med på hemvägen, hädanefter ska jag aldrig mera högt notera att det varit en sommar fri från nattliga djurpåkörningar.

Hanssons-fika avnjöts i paus inne i danslogen i sällskap av Jan-Ove, "Gumman" och Yohanna, smaskens med fika!

Tack till hela familjen Engström, för ALLT, ingen nämn - ingen glömd, Ni vet!!  =)

För första gången på mycket länge var jag den här veckan billös i stan då jag lämnat bilen på Selsålandet för att istället köra MC, jag behövde nämligen lämna in hojen för byte av framdäck under veckan. Då jag hade ett halvt löfte om skjuts till Hällesjö den här onsdagskvällen så hade jag dock inte bekymrat mig så mycket om billösheten, och dessutom tänkte jag att skulle det skita sig med skjuts så fungerar det ju även att åka MC. Det jag inte hade tillåtit mig själv att fundera på var däremot hur jag skulle göra om jag inte fick skjuts som planerat och vädergudarna dessutom skulle råka vara på dåligt humör, och givetvis bjöd eftermiddagen på precis den kombinationen oönskade förutsättningar. Förutom att ha fått besked om att den planerade skjutsen fallit bort så öppnades vid 16-tiden himlens alla portar och regnet öste ner. Från kontoret såg jag hur sjön kring min motorcykel ute på parkeringen blev allt större, och regnet fortsatte i över en och en halv timme. I sista stund innan det definitiva beslutet om att avstyra alla dansplaner hann tas började det dock spricka upp, det slutade droppa från himlen och så sakteliga drog sig det fuktiga tillståndet tillbaka. Även om det såg svart ut runtomkring bestämde jag mig därför för att chansa och 18.50 rullade jag således 87an mot Stugun. Till en början såg allt fint ut, men snart tornade det upp sig och både en och två skurar passerades under de första fem milen. Jag övervägde tidvis att vända, för det är inget nöje (eller särskilt hälsosamt) att senare på natten ikläda sig blöta kläder inför hemresan, men vätan var ändå begränsad så jag bestämde mig för att fortsätta. Det visade sig vara ett korrekt beslut, för därefter sken det upp alltmer och temperaturen steg, kläderna kändes således åter torra när jag anlände till Furuviken vid 19.45 och kvällen fortsatte sedan att vara vacker och torr, iaf utomhus.

Inledningsvis var det väldigt tunt med folk och jag fick till och med stå över de två första danserna i brist på danssällskap. I spridda skurar rullade det dock in bilar, och som så många gånger tidigare så blev det till slut riktigt bra med folk. Det blev förvisso inte som föregående veckor då trängseln varit rentav smärtsam, däremot alldeles lagom och mycket trivsamt, hettan och vätan till följd av det varma och vindstilla vädret var å andra sidan påtaglig inne på dansgolvet trots att där faktiskt fanns en hel del utrymme. Det var i mitt tycke idel kul folk på plats, och även om folkmängden inte var förbluffande stor så kändes det som om jag hade obegränsat med dansmöjligheter och jag hann inte alls med alla.

Expanders var som alltid kanonbra, de är så härliga med sina utmärkande annorlunda personligheter och det är en fröjd både att höra och se dem, jag har således inga särskilda reflektioner att komma med. I paus intog jag medhavt fika i sällskap av bland annat J-O, Malin H., mfl. Efter dansen kom jag i samspråk med Expanders en stund, vi snackade MC och spelningar och vägar och busskörning innan de gick för att få i sig några hamburgare och jag kunde börja rulla hemåt. Hemresan påbörjade alltså rätt sent och körningen tog även den lite längre tid än vanligt då dimman bitvis låg tät, det blev således ingen tidig sänggång och entusiasmen inför att kliva upp var knappast på topp när väckarens fågelkvitter satte igång vid 7-snåret.

När jag vaknade upp i Moliden på söndagsmorgonen kände jag mig allt annat än laddad och inspirerad för en sjätte danskväll denna vecka. Väl medveten om att sömnunderskott, resande, stress och kanske rent av även det fysiska dansslitaget skulle börja kännas i kroppen så hade jag inte bestämt något alls om söndagens förehavanden, och alternativet att åka direkt hem till Östersund kvarstod ända fram till klockan 13 då jag till slut beslöt mig för att ta vägen över Sundsvall och således skjutsa hem Yohanna. Det tog sin tid att komma iväg från Moliden, är ju alltid lika trevligt att besöka Johanssons, men strax före 15 rullade vi söderut. Innan vi åkte hade vi lagt ut några små krokar angående eventuell danssamåkning till Högslogen på kvällen, men tyvärr var lyckan på den fronten just den här dagen inte vad vi önskat. När vi anlände till Sundsvall vid 17.30, efter middagspaus på BigBoy i Härnösand, kunde vi således konstatera att vi inte lyckats uppbringa biltransport till Hudiksvall, och raskt fattades beslut om att då köra MC istället. En snabb dusch, ompackning och tankning följde och så var vi iväg igen, och efter en resa som kanske inte helt skedde i söndagsåkartempo anlände vi till Högs loge vid 19:10. Parkeringen var då redan fylld med bilar och temperaturen på dansbanan hade nått rätt höga nivåer då vi äntrade golvet vid 19.25.

Det här var min första sommardans med hållpunkterna 19-23, likaså var det min första dans på Högslogen sedan 5/7 2005 då en påtaglig nedgång anades för den anrika danslogen. Förra årets överraskande nyordningen med söndagsdanser tycks dock ha fallit väl ut och det var som alltid tidigare mycket folk och uteslutande trevligt dansfolk på plats denna kväll, jag måste erkänna att det är något speciellt med Hälsingland. Av någon anledning lyckas jag emellanåt förtränga hur kul jag alltid haft på Högs och därför har det inte blivit så tätt mellan besöken. Det är väl förvisso rätt hälsosamt då avståndet från Östersund är allt annat än försumbart, men var gång jag varit på Högslogen har lusten till att inom kort komma tillbaka åter slagit mig med full kraft, så också efter den här kvällen.

Jag hade en jättetrevlig danskväll i det vackra sommarvädret, solen strålade över landskapet och vinden fläktade skönt genom fönstren till den mysiga dansbanan där en hygrometer denna kväll garanterat visat exceptionellt höga värden. Kort och gott, vi badade alla i svett, men vad gör väl det när man får dansa och alla är i samma blöta skick. Publiksammansättningen bjöd på en spännande blandning med många bekanta ansikten från olika håll i landet. Tyvärr hann jag inte med att fånga alla de "överraskningar" som jag önskat få en dansstund med, men en stor mängd härliga danser fick jag mig till livs och det är jag mer än nöjd med. Jag stod över två snabba danser under senare delen av kvällen då jag istället fotade lite, vilket visade sig vara ovanligt smidigt just på Högs där man kan ställa sig och fota från övre plan. Publikresponsen efter sista dansen var enorm och Blender, som redan bjudit på en strålande föreställning, kostade på sig att servera hela två extradanser innan de slutligen tackade för sig. 

Lördagen inleddes med ett samtal från Moliden där Tessan undrade vilken tid middagen önskades serveras, ja se den värdinnan är då den allra raraste man kan tänka sig. Vi enades om att cirka 18.30 skulle vara en bra tid, och min vana trogen rullade jag och Yohanna således (på två hjul) in på Johansson gård precis på klockslaget halv sju. Efter utsökt middag av klart bättre dansgrundande karaktär än dagen innan, följt av löpandebandsystem i duschen, anlände vi så till Folkparken med några minuters marginal till första dansen.

Redan vid ankomsten så noterade vi en ganska påtaglig mognad hos den anländande publiken, vilken rätt väl kom att spegla sammansättningen även senare under kvällen. Vidare måste det erkännas att vi även denna gång hade önskat en större danspublik på det stora golv som Folkparken i Moliden stoltserar med, det blir aldrig samma känsla då lokalen känns halvtom, även om där är mycket folk. Tyvärr upplever jag att dansgolvet helt enkelt är för stort för vad som tycks vara "normala" publikmängder, det känns märkligt ödsligt. Publikmängd och sammansättning till trots så hade jag en rolig kväll denna lördagsafton och jag dansade nästan alla danser. Några försök till fotografering gjorde jag vid de få tillfällen då jag vilade, men dessa var milt sagt måttligt framgångsrika då alla kändes komma så långt bort hela tiden.

Jannez var precis som förra fredagen lysande, men lite trötta efter några hårda första nystartsveckor, nu väntar dem en dryg veckas välförtjänt vila. Precis som när Shake och Highlights spelade i Moliden så upplevde jag även Jannez som lite distanserade från publiken, vilket tar udden av den musikaliska produkten som levereras från scen, och även detta tror jag tyvärr beror på lokalens form och storlek.

I paus gjorde jag fikasällskap med Yohanna, Dan (Dr Danz), Linda, Håkan (en riktig doktor) samt Örjan och Tessan. Den här gången tittade jag förbi mackorna (som jag ändå inte riktigt kände behov av efter den stadiga middagen) och siktade istället in mig på go-fikat. Det blev både bulle, go-bit och Trocadero till det rimliga priset tio kronor vardera, gott och klart godkänt. Mackorna har jag redan orerat om, men jag kan inte annat än att åter upprepa kritiken från förra gången, jämförelser med andra ställen talar sitt tydliga språk och bekräftar min slutsats om att mackpriserna i Moliden ligger ca 50% över "rimlighetsnivån".

Efter danskvällens slut stannade vi kvar och surrade lite med Jannez och några dansvänner, sedan bar det av hem till Johanssons för det obligatoriska nattfikat med tillhörande danseftersnack!

Efter en längre torka i dansutbudet under större delen av juni och halva juli duggar det nu tätt mellan danserna på Sandviken och denna kväll var det så dags för dans på Sandvikens utomordentliga dansgolv för tredje gången på åtta dagar. Kvällen till ära, denna "fyllestråkspremiärafton" som sannolikt reducerade publikmängden en aning, stod eminenta Blender på scenen, och de levererade som alltid en utsökt dansbandsprodukt. Folkmängden var inte överväldigande stor, men däremot alldeles lagom, aningen större än i tisdags skulle jag gissa. Jag hade givetvis inte förväntat mig någon urtrist eller tråkig kväll, och mycket riktigt blev den istället alldeles underbar, som en bal på slottet! Jag dansade kvällens alla danser och jag hade hur kul som helst, jag fick dansa med idel trevliga tjejer, inklusive att få premiärdansa med Monkan (utsökt arbete, med lite dansvänligare skor blir det garanterat än bättre *ler*).

Blender finns det kort och gott inget att säga om, de gjorde en strålande spelning och fick dessutom rycka in och backa upp en möhippa där den blivande bruden gjorde en om inte helt smärtfri så iaf bejublad sånginsats.

Jag och Yohanna hade varit och ätit pizza en kort stund innan dansen, vilket kändes hela kvällen, ingen optimal uppladdning. Pausfikat blev till följd av detta reducerat till en krämbulle och läsk, de välgjorda mackorna fick således ligga kvar i sina gladpackkläder.

Jämfört med föregående vecka så var det ingen större rusning till Ånäsparken denna kväll, man kan ärligt konstatera att Perikles inte längre lockar riktigt lika mycket folk som förr, iaf inte i dessa trakter. Dock var det ingen brist på danspublik den här kvällen heller, tvärtom så var det alldeles lagom mycket folk och genomgående bra dansfolk, vilket gjorde att kvällen blev mycket trivsam, varken dötrist eller tråkig utan alldeles underbar. Jag stod över två danser under hela kvällen, en i ett tidigt skede då jag helt enkelt inte kom mig för att bjuda upp direkt och sedan blev jag stående, och sedan offrade jag näst sista dansen före paus till förmån för lite gammeldansteori med Yohanna. Döm om vår besvikelse när Perikles sedan avstod gammeldansen, det är ju inget man som en självklarhet kan förvänta sig att de ska spela gammeldans, men då de gjorde så kvällen innan så låg det givetvis nära till hands att anta att samma upplägg skulle gälla även denna kväll.

Perikles ja, dessa gamla rävar som ju absolut har sitt eget koncept och som dessutom spelar live på riktigt, något som jag uppskattar. På det stora hela uppfyller de alla mina krav för en fullpoängare i betyg, men ibland tvekar jag lite i betygsättningen på grund av den väl så statiska repertoaren. Den här kvällen beklagade jag mig även lite över att de tenderar att spela många lugnare låtar i ett väl så högt och omysigt tempo, har man någon riktigt myskompetent att dansa med så är det ju frustrerande då tempot drar iväg uppåt. Detta till trots kan jag inte annat än dela ut full pott, det unika konceptet och soundet i en ruffig liveförpackning tilltalar mig, jag må vara en perikleskramare men låt gå för det i så fall.

Åter igen, ris till arrangörerna för det osopade golvet på dansverandan. Nu har jag iaf tagit tag i saken och skrivit inlägg i Ånäsparkens gästbok samt skickat e-post, under danskvällarna är man ju så upptagen med annat att sådant som att prata med arrangörerna lätt glöms bort.

Perikles på Furuviken brukar oftast ha varit den sommarkväll i Hällesjö som jag haft som allra roligast, men måhända var det just den förväntan som gjorde att så inte riktigt blev fallet denna kväll, jag hade jättekul men det blev ingen magisk afton. Förvisso fanns det flera lättidentifierade parametrar som kan anses ha en uppenbart negativ inverkan på upplevelsen av kvällen, till att börja med var vädret denna kväll allt annat än uppiggande med kallblåst och lättare regnstänk till och från. Till yttermera visso var dansklientelet av det kraftigt stökiga och ofta fullkomligt oförutsägbara slaget, vilket i skarp kontrast mot kvällen innan skapade en hel del frustration på dansgolvet. Publikmängden var annars alldeles lagom stor, jag har inga exakta publiksiffror men aningen mindre än förra veckan skulle jag gissa, en liten bit under 300.

Perikles var i god form, de hade inledningsvis lite problem med strömtillgången men det lyckades de få ordning på och sedan rullade allt på som sig bör, före paus bjöd de i vanlig god sommardansordning på lite gammeldans, och innan kvällen var över hade vi fått avnjuta både ett och två extranummer, först en liten laddning AC/DC och sedan en rockrökare till i form av Joan Jetts "I Love Rock'n'Roll".

Jag körde från Optand, Yohanna åkte med liksom Cissi, Victoria och Ida. Pausfika med macka, kladdkaka och Trocadero avnjöts i bilen där även Eyvind gjorde oss sällskap. På hemvägen körde Yohanna och jag fick således vila och sova lite och ladda för kommande arbetsdag, det var skönt.

Tisdagsdans på Sandviken, äntligen, den dag på veckan som alltid varit och alltid kommer att vara den jag anser är Sandvikens dansdag nummer ett. Med modernt band på scenen och härligt dansant publik är det för mig sommarvardagsdans när den är som bäst, nära att åka, bra tid (20-24), ja en tisdagsdans på Sandviken kan ge en energikick som lätt kompenserar för den aningen förkortade nattsömn som blir följden då man som jag just nu jobbar dagen efter.

På scenen stod denna kväll Zlips eminenta orkester, för stunden segerrusiga efter att Melissas förärats Guldklaven som årets dansbandssångerska, en välförtjänt utmärkelse. Trots att Melissas röst just den här kvällen var lite trött och sliten efter en hård period av turnerande så gav hela orkestern allt de hade och gjorde en strålande spelning, och de kändes mycket mer i kontakt med publiken än vad de gjorde förra veckan i Kovland, således utdelar jag tveklöst full pott i betyg.

Det var en alldeles lagom mängd huvudsakligen dansanta människor som mestadels i god ti sökte sig till Sandviken denna kväll, lokala förmågor men även gäster från bland annat Umeå och Sundsvall, och det blev en mycket trivsam och familjär stämning på dansgolvet. Gott om plats fanns det för allehanda utsvävningar i dansens virvlar, men ändå var det gott om danssällskap att bjuda upp, tjejöverskottet var inte heller lika påtagligt som vanligt. Jag dansade kvällens samtliga danser utom två, med glädje gick jag ut för att undslippa "Morfars munspel" och "Candy man", låtar som är av den där gamla studsiga zlipssorten som jag omöjligt kan lyckas tycka är trevliga att dansa till, och näst sista dansen för kvällen som var av den där meningslöst sjukt snabba sorten offrade jag också för lite luft och vatten.

Pausfika med macka, kladdkaka och Trocadero avnjöts i bilen, jag körde hemifrån Optand (vilket var länge sedan sist) och Yohanna var också med.

Efter tre konsekutiva danskvällar kände jag mig lite sliten och trött och avskrev under dagen alla planer på att åka ända upp till Gräsmyr för att dansa. Istället blev det Hanssons Loge som förärades med ett besök denna kväll, och där var det ypperliga Expanders som stod för musiken. På MC åkte jag och Yohanna till Långsele i god tid för att på plats hinna avnjuta middag samt göra oss i ordning för dans. Vi anlände lite sent, under första dansens andra låt, men vi insåg rätt snart att en missad halv dans inte skulle vara någon större förlust denna kväll.

Kort och gott kan jag konstatera att detta var min i särklass sämsta danskväll sedan Casanovas spelade på Sandviken sommaren 2004, vilket var senast som jag hade en tråkig danskväll (en klassisk referens). Publiken svek Hanssons den här lördagskvällen och bland de som var där var ålderssammansättningen väldigt mogen. Jag bestämde mig tidigt för att ta detta som en slapparkväll och ägna tid till vila, vätskebalansåterställning, samt till att njuta av Expanders härliga musik och spelglädje. De var nämligen kvällens räddning, en av två saker som gjorde den här kvällen till något annat än ett praktfiasko, och tack vare Expanders står bottenreferensen sedan 2004 kvar (men jag kan ändå konstatera att jag på ynka fyra år nu faktiskt upplevt två tråkiga danskvällar, det händer alltså titt som tätt var 200:e danskväll att jag har tråkigt på dans). Jag dansade gissningsvis lite mer än hälften av kvällens danser, vilket ju givetvis inte kan betraktas annat än som ett dansmässigt fiasko.

Förutom Expanders så var kvällens fika också en positiv upplevelse. Goda mackor köpta från logens servering kombinerades med Wienerbröd och Kanelbullar samt sköljdes ned med ljuvlig Trocadero, utsökt! Fikat avnjöt vi i sällskap av Håkan som vid kvällens slut eskorterade Yohanna hem till Sundsvall. Själv körde jag tillbaka till Selsålandet, och vad kunde passa bättre till att kröna en utomordentligt dålig danskväll annat än ett hejdundrande skyfall på hemresan. MC-kläderna höll dock Jonsson torr och varm, men hade resan varit aningen längre skulle sannolikt barriären mot köld och väta brustit, det gäller att planera väl, även för det värsta.

Jag körde den här kvällen från och tillbaka till Selsålandet, Yohanna var också med. In i det sista övervägde vi att åka MC, men vädret såg väldigt opålitligt ut så vi bestämde oss för att ta bilen istället. Att det skulle bli mycket folk denna första danskväll med "nya Jannez" på absoluta hemmaplan var givetvis ingen överraskning, men jag blev ändå lite förvånad när parkeringen var välfylld redan då vi anlände vid 20.55. Jag fick inte bara stå ut med att finna mig en alternativ parkeringsplats (då min var upptagen) utan jag var dessutom tvungen att söka mig till ett nytt område på parkeringen, det var länge sedan något inträffade senast. Väl på plats tvingades vi vidare stå i kö till biljettluckan, men tack vare några få minuters försening från Jannez sida hann vi ändå in till första dansen och kunde genom en flygande start trots allt vara först upp till dans, som vanligt.

Publiken var som sagt tidigt på plats, och det fortsatte strömma in folk ända fram till paus, som det alltid gör då Jannez spelar i Östersund. Det blev i vanlig ordning också trångt och än mer bökigt, men också kul. Jag dansade kvällens alla danser och jag hade nog lätt kunnat hålla mig själv konstant sysselsatt även om jag så klonat mig själv i både två, tre eller fler kopior. Tjejöverskott var det förstås som vanligt så man fick ligga i, men med uteslutande kanonsällskap på dansgolvet så fanns det förstås ingen orsak att vila. Det var en hel del semesterdansare, hemvändare och andra i danssammanhang mindre frekvent förekommande personer på plats, vilket givetvis förgyllde kvällen. Jag fick chans till att dansa med flera "gamla inventarier" som jag tidigare aldrig dansat med, idel positiva överraskningar för min del. Att jag och Yohanna tyvärr misslyckades med att finna varann till vår favoritlåt Sjumilakliv får sägas vara kvällens enda missräkning, jag fick förvisso en bra dans i alla fall och i en sådan trängsel är det rakt omöjligt att finna rätt på varann utan en väldigt genomtänkt och överenskommen plan..... MEN ÄNDÅ (som min brorson brukar säga).

Jannez var helt gudomliga denna afton, på en vecka har de hunnit med att åter bli varma i kläderna och jag tvekar inte en sekund inför att ge dem full pott i betyg. Publiken ville inte låta dem sluta spela och de fick köra både en och två omgångar extranummer. Innan paus bjöds det förstås som vanligt på gammeldans, men det var lite knepigt att få något riktigt flyt då det var väldigt stökigt och trångt. Kul ändå dock!

I paus avnjöt vi medtagna oststutar (Dagny-bröd från Selet) samt köpt kladdkaka och Cola (ja faktiskt) i bilen, superfika helt enkelt! Kvällens pikanta detalj kan sägas vara att S-O valt att åka traktor till dansen, schysst ockupation av en ansenlig parkeringsyta.

En reflektion som jag kan göra baserat på jämförelse mellan den här danskvällen och föregående två kvällar är att skyltdisciplinen tycks vara bättre i Jämtland än i klyktattarland. Ty även om jag också denna kväll blev uppbjuden ett flertal gånger på herrarnas så fick jag också hyggligt utrymme till att själv bjuda upp, något jag uppskattar väldigt mycket!

Mycket folk sökte sig denna vackra och ljumma sommarkväll till Ånäsparken för att dansa till Zlips eminenta orkester. Det blev en varm och svettig kväll, men tack vare den välventilerade dansverandan kunde aftonen avnjutas utan alltför besvärande svettfloder. Zlips spelade som alltid bra, tyvärr har jag lite svårt att ge någon detaljerad feedback på musiken då jag mestadels dansade ute på verandan dit musiken letar sig väl dämpad och således rätt fri från detaljer. Sista dansen avslutades med "Golden Eye", en rätt schysst låt som Zlips förvisso gjorde bra, men den föll mig inte helt i smaken som sista myslåt.

En detalj som jag nu stört mig på vid samtliga danser i Kovland denna sommar men som jag glömt skriva om är att sopning av dansverandan inte tycks ingå i de fasta rutinerna vid föreberedelserna inför en danskväll. Det är nämligen alltid skräpigt och grusigt på utegolvet. En sopningsinsats vore behjärtansvärd, ty det finns inga genvägar till det perfekta glidet.

På MC åkte jag och Yohanna denna kväll från Selsålandet till Hällesjö. Efter några regniga dagar hade sommaren nu återvänt och det var skönt att åter få rulla iväg på två hjul. Vi anlände redan vid 19.25 (45 minuters resa från Selsålandet) och kunde således i lugn och ro göra oss redo för dans.

Blender spelade som vanligt strålande och jag har inget som helst att invända eller på annat sätt notera på den fronten. För mig var det kul att äntligen få dansa till Blender på Furuviken, de senaste två åren har jag missat dem då jag 2005 var i Paris (ja, Frankrike, snacka om nerköp, pajasland) och 2006 var jag sjuk när de spelade här. Men den som väntar på något gott...=)

Folket strömmade till i typisk Hällesjöstil, det var således väldigt lugnt till en början men blev rätt knökat allteftersom kvällen led. Efter paus var det riktigt trångt och bökigt på golvet, totalt ca 300 inlösta. Jag dansade kvällens alla danser, så när som på en dans (snabb förstås) då jag gick ut och andades samt tog reda på hur man tänder mysbelysningen inne på dansbanan, information som jag sedermera vidarebefordrade till Blender så att vi till slut fick lite ljus i logen.

Jag hade en helkul kväll, fast det var väldigt trångt och varmt och tjejöverskottet var stort, således fick jag knappt någon chans på hela kvällen till att själv bjuda upp, vilket är tråkigt samtidigt som det givetvis även är något positivt. En tjej som jag dansade med påpekade att hon nu bjudit upp mig ett flertal gånger utan att jag bjudit igen, något som jag verkligen beklagade då hon tillhör dem som jag jättegärna dansar med, men det är svårt att hinna bjuda tillbaka när man knappt ges chansen att bjuda upp alls på grund av att många tjejer (fullt förståeligt) trotsar skylten och bjuder upp på herrarnas.

Efter ett långt velande beslöt jag mig till slut för att åka till Moliden denna kväll, trots att Fröjdholmen och Barbados lockade påtagligt (lite av en nypremiär på denna anrika och idylliska jämtländska festplats). Det slutgiltiga valet föll uteslutande till följd av lobbying från starka påtryckargrupper, i efterhand kan man naturligtvis alltid spekulera i om valet varit "rätt" men den här gången kan jag iaf trösta mig med att det på båda håll tycks ha varit lyckade danskvällar.

Jag och Yohanna åkte från Selsålandet vid 18:45 och anlände till Moliden 20:55, dvs på standardankomsttid. Ursprungsplanen var att åka MC, men regnperiodens ankomst raserade dessa planer och det blev SEM600 som fick rulla istället. Något som förvånade mig när jag kom till Moliden var att jag inte alls kände igen mig trots att jag varit på Folkparken en gång tidigare, men det förra besöket skedde 1997 och många dansmil har således hunnit passera under fotsulorna sedan dess så jag ämnar ha en förlåtande inställning till den svaghet som mitt minne här uppvisat. Danslokalen visade sig hur som helst vara stor, ja snudd på enorm, och det blev ingen trängsel på golvet denna kväll. Nu förklaras glesheten på golvet tyvärr inte bara av golvets väl tilltagna storlek, utan mängden folk som gav sig ut i dansvimlet i Moliden denna kväll var i ärlighetens namn allt annat än överväldigande. Visst, några hundratalet personer var det säkert, men jag och många med mig hade nog haft förväntningar om en större uppslutning med ett sådant orkesterutbud.

Shake och Highlights bjöd båda på utsökta spelningar, trots att energinivån på dansgolvet måste ha känts lite låg från ett scen- och orkesterperspektiv. Full pott till båda utdelas utan knussel, personligen föredrar jag nog Shake men båda banden uppfyller lätt mina krav för en fempoängare.

Det mest anmärkningsvärda den här kvällen var att Danstanten gjorde bejublad comeback på dansgolvet och vi lyckades få avnjuta 2,5 utsökta danser tillsammans. Välkommen tillbaka till dansvimlet Tessan!!

Fikapaus tog jag och Yohanna vid 23.30, men det blev en kort paus då vi hade felplanerat lite och Shake just då åter skulle ta scenen i besittning. Å andra sidan fanns det ingen större orsak till att slösa värdefull danstid på fika, ty det finns en del att invända mot fikapriserna. Ok, för att ta det positiva först så kostade en 30 cl läsk 10 spänn, vilket är en rimlig prisnivå. En liten tråkig hamburgare kunde man också köpa för 30 bagare och det är väl också rätt ok (hade iaf varit om den känts välkomponerad). Kvällens fikaskämt var dock de futtiga mackor som såldes för fantasifulla 30 pix, halva priset hade varit en rimlig nivå enligt mina välkalibrerade fikaprisgranskande ögon. För 30 kronor får man på andra håll en rejäl macka och dricka, och lägger man på en tia till förväntar jag mig även att någon form av slisktillbehör ska bifogas. Nästa gång det vankas dans i Moliden tar jag med mig eget fika, jag kan mycket väl tänka mig att betala 30-40 spänn för ett ordentligt pausfika, men då ska man få något rejält för pengarna och det tyckte jag inte att man kunde få i Moliden!!

Efter dansen bar det av hem till danspensionat Johansson för klassiskt efterdansfika med tillhörande dansprat, och därefter tog det inte lång tid förrän gäststugan togs i besittning och ögonlocken stängdes för natten.

Efter en knapp månads tystnad och sorgearbete var det så denna kväll dags för Jannez nypremiär, och många var det som sökt sig till Furuviken i Hällesjö för att åter få dansa till de härliga grabbarnas musik och samtidigt visa sitt stöd och uppskattning. Jag åkte från Selsålandet, Yohanna var också med och henne hade jag plockat upp i Selsviken då hon åkt buss från Långsele. Vi anlände till Furuviken vid 19:40 och då var det redan många bilar på plats varav ett flertal hade parkerad fullständigt reglementsvidrigt och som grädden på moset hade ett tält slagits upp på MIN parkeringsplats, ytterst respektlöst. =)   Dansbanan fylldes för ovanlighets skull med folk redan innan första dansen inleddes och efter bara ett par danser började det bli småtrång på golvet.

Kvällen gick sedan i svettens, gemytlighetens och dansfamiljekänslans tecken. Det hade varit en fin dag och det blev likaså en fin kväll. Jag stod över ett par danser för att torka upp och få chans till att andas och dricka lite vatten. Utifrån kunde man knappt se in på dansgolvet trots att alla vädringsluckorna var öppna, ty dessa var fullständigt igentäppta av vilande dansmänniskor, företrädesvis då damer i varierande åldrar. Jag fick chans till dans med många trevliga tjejer, både gamla godbitar och nya bekantskaper. Jag missade dock tyvärr några riktiga favoriter som jag inte lyckades få fatt i, lokalens litenhet till trots.

Jannez gjorde en beundransvärd insats och genomförde denna spelning på ett förträffligt sätt, en särskild eloge måste även utdelas till Jörgen som på ett utomordentligt sätt tog sig an det tunga basansvaret med bara en övningsdag i bagaget. Visst, perfektionen var inte riktigt vad den brukar vara, men det var inget som på något vis störde utan tvärtom kändes det fullt naturligt och på sin plats just denna kväll. På grund av de särskilda omständigheterna avstår jag från att sätta något betyg den här gången, det får komma senare när det nya Jannez hunnit få tid till att bli lite varma i kläderna. Eftersnacket med grabbarna gav hur som helst positiva signaler om att spelglädjen tidvis infunnit sig på ett sätt som de inte riktigt väntat sig, och även om kvällen måste ha varit väldigt märklig för dem så var den säkerligen en mycket viktig milstolpe på vägen framåt mot det nya livet. Richards närvaro var under hela kvällen påtaglig, och det inte bara genom det foto och den röda ros som prydde scenens mitt.

I paus avnjöt vi fika på picknickfilt tillsammans med Jonas W. och Nils P., Jonas hade tagit med sig Trocadero, Singoalla och amerikanska muffins, och vi hade fixat mackor. SUPERFIKA!! Efter dansen gick färden åter till Selsålandet.

Vid 15-tiden anlände jag och Yohanna med motorcykel till Moliden och Johanssons residens där vi bjöds på fika, middag och trevligt umgänge innan det var dags att göra sig redo för kvällens dansäventyr. Örjan bjöd på skjuts till Gräsmyr och med i bilen hade vi även Linda som vi plockade upp inne i Ö-vik. Vi anlände till Gräsmyr strax före klockan 20 och jag kunde tillsammans med Yohanna inviga danskvällen (först upp på golvet) några sekunder före Örjan och Linda. De första 3,5 timmarna dansade jag hela tiden och hade superskoj, precis som väntat dök där upp många bekanta ansikten från de nordligare nejderna, ansikten som jag sett fram emot att återse då jag ju numera inte rör mig norrut lika frekvent. I ärlighetens namn saknade jag dock vissa från Umeå/Skellefteå/Piteå som jag hade hoppats skulle dyka upp denna kväll, men man kan ju inte alltid få allt som man önskar och den stundande dansveckan på Öland var sannolikt en faktor som förklarade avsaknaden av iaf vissa personer. Publikmässigt kan man inte påstå att den här danskvällen blev någon enorm skrällframgång (sannolikt dock tillräckligt) ur ett arrangörsperspektiv, men som dansare var folkmängden perfekt och kvällen bjöd på utsökta dansmöjligheter både utrymmes- och utbudsmässigt.

Först upp på scen var Highlights med en inledande halvtimme, sedan följde Shake och Nova med likaså varsitt halvtimmespass. Efter denna smakprovsinledning körde de sedan varsitt entimmespass, vilket nog var ett bra upplägg för både band och publik. Som väntat bjöd både Highlights och Shake på spelningar som till 100% föll mig i smaken, personligen skulle jag utse Shake till kvällens kungar men då båda tillhör det absoluta toppskiktet tjänar det inte mycket till att försöka rangordna dem. Som vanligt vid nonstopdanser håller jag dock inne med toppbetyget då den effektiva speltiden per band bara var två timmar och tjugo minuter. Att dansa till Nova var för mig en ny upplevelse och intrycket var helt klart blandat. De spelar i en mognare division än de andra och dessutom kändes den musikaliska kvalitén lägre än för både Highlights och Shake. Dock tyckte jag de var fullt ok och jag dansar gärna till dem igen, de kändes som kvällens "tredjeband" men som sådant får de helt klart godkänt av mig, även om jag då ska poängtera att all min paustid under kvällen (planerad likväl som oplanerad) förlades till de stunder då Nova spelade.

Vid 23.30 tog vi (jag, Yohanna, Linda och Frida) en halvtimmes fikapaus där det avnjöts både mackor och sliskfika, detta då fikapriserna och utbudet var helt ok. Statistikern kan notera att det här var min 100:e danskväll sedan 2006 års början, dvs för min nuvarande "topplisteperiod". Likaså var det här min tredje danskväll på raken, och detta senare faktum var säkert huvudanledningen till att jag efter vår halvtimmes rast med kroppen i sittande läge hade väldigt svårt att riktigt komma igång och få upp entusiasm, energi och danslust till normala nivåer. Jag dansade förvisso de första två timmarna efter paus, men därefter var orken som bortblåst och i den stunden var jag fullt villig att instämma i vad Danstanten yttrat tidigare samma dag, "dans är överskattat". Således blev det under novas sista pass istället ännu en fikapaus då vi surrade en del med Larse, Christine och Peter i Shake, och sedan avslutades kvällen med några få sista danser (på ren och skär tjurighet) innan danskvällen avrundades strax efter klockan tre. Dansnöjda återvände vi så till Moliden där sängen väntade ytterst lockande, undertecknad tog dessutom chansen och sov i bilen på väg hem innan kudden slutligen fick sällskap vid femsnåret.

För att slippa ikläda sig MC-mundering för den korta sträckan mellan Bergsåker och Kovland hade jag kvällen innan avtalat med Malin P. om att hon skulle plocka upp mig och Yohanna då hon ändå hade bilen tom och vägarna förbi. Tyvärr underskattade hon tidsåtgången för sin resa från Östersund så hon blev lite sen och således anlände vi till Ånäsparken och kunde beträda dansgolvet först strax före 20:30. Nåja, en missad halvtimme är ingen katastrof och blir man bjuden på skjuts har man ingen som helst rätt att klaga. Jag resonerar dessutom som så att missar jag första dansen så gör det ingen skillnad om jag anländer 5 eller 30 minuter sent.

Nåväl, inne på dansgolvet blev det denna kväll alldeles lagom folkigt, gott om bra danspublik men samtidigt ingen trängsel. Tyvärr var tjejöverskottet påtagligt vilket ju är trist då man helst önskar att alla ska kunna få dansa så mycket som de bara vill och orkar. Men när det är tjejöverskott så finns det ju inte mycket annat att göra som kille än att dansa så mycket det bara går, och gärna bjuda upp de tjejer som själva har svårt att ta för sig. Jag dansade alla danser från 20:30, bortsett från en snabb dans strax efter 23:30 då jag istället vilade mig och siktade in mig på nästa dans, vilken jag fick nöjet att avnjuta tillsammans med just den tjej som jag väntat på, klockrent Dansankan! Utöver den dansen fick jag även ytterliggare en handfull riktigt goa danser så kvällen kan inte annat än sammanfattas som utsökt.

Shake var helt strålande, jag kan inte annat än ge dem full pott! De har fått ihop en riktigt gedigen, bred och kul repertoar och de spelar med sådan inlevelse och glädje. Att åter få dansa till "Bara låt mig vakna" är exempelvis bara såååå härligt, de gör låten kanonbra även om jag skulle kunna önska aningen mer "suuuuug" i övergången till refrängen, denna korta fas som för mig är det magiska i just den låten (jag kan inte förklara bättre än så).

I paus avnjöts mackor och bullar och kakor och mer bullar i Malins bil där även Örjan och Harald gjorde oss sällskap. Vi lyckades truga på Örjan en macka efter att Yohanna byggt om den, nu besitter vi således också kunskap om att Örjan inte gillar ost, man lär sig ständigt nya saker om sina vänner...=)

ÄNTLIGEN!!
44 veckors dansvinter är till ända och den verkliga danssommaren 2007 har tagit sin början,
Furuviken i Hällesjö har haft premiär! Efter en regnig natt och under dagen allt ljusare och varmare utsikter så blommade kvällen ut och blev så vacker och skön som man bara kan önska av en danspremiärkväll. Värmen var förvisso inte överväldigande, men ska man dansa är det bara skönt att slippa den värsta värmeböljan.

För mig var detta inte bara första Fruvikenkvällen för året, det var dessutom första gången någonsin som jag åkte motorcykel hela vägen till en dans. Jag har tidigare varit lite tveksam till detta då jag gärna vill känna mig fräsch iaf vid danskvällens början och jag vet ju exempelvis hur mitt hår brukar se ut efter att ha formats av hjälmens "mysiga" umgänge, men någon gång måste man ju bryta ny mark och testa även sådant man är lite skeptisk till. Jag hade gjort min sista arbetsdag före semestern denna dag och eftersom en tredagars dansturné i klyktattarland väntade så lockade det att gränsla den tvåhjuliga och på denna ge mig ut på sommarvägarna. Sagt och gjort, tillsammans med Yohanna rullade jag iväg från Optand vid 18:40-tiden med målet att vara i Hällesjö lite tidigare än vanligt för att hinna återställa sig själv till gott dansskick. Vi anlände mycket riktigt en kvart tidigare än vanligt (19:40) och det var alldeles lagom för att i lugn och ro hinna göra sig redo till första dansen. Den stora utmaningen var precis som jag förutsett att rädda det kaotiska och av statisk elektricitet välladdade håret, men det löste sig rätt bra (jag tillhör ju i ärlighetens namn inte direkt det mest fåfänga släktet).

På scenen denna kväll stod Svänzons, ett band som jag alltid gillat (sedan min första danskväll på Sandviken 1990) men som tyvärr inte riktigt har det publikanseende som de förtjänar. De bjöd på en riktigt bra spelning, men de känns lite svaga på vissa punkter och saknar det där sista för en fempoängare. Fyra kapsyler är dock inte att förakta!

Till en början var det glest i leden på dansgolvet, men vi var iaf några par som dansade från första stund. Publiken strömmade sedan in ända fram till paus, så folkmängden blev till slut helt ok. Som vanligt var det många bekanta ansikten som dök upp och jag fick som alltid på Furuviken dansa med en blandad skara trevliga tjejer, varav flera sällan dyker upp någon annanstans.

För tredje året i rad stod denna trio av band på Aspåsnäsets scen torsdagen före midsommar, och precis som förra året kändes också just den uppsättningen som en frisk sommarfläkt. Vanilla spelar ju endast vid särskilda väl valda tillfällen, men det är imponerande att höra dem då de har en härlig repertoar och Lindas röst är ju bara den en fröjd för örat att få njuta av. Det enda som skadade intrycket var att de "glömde"??? sin sista låt, dvs andra låten i deras sista dans, vilket sedan skapade en hel del förvirring och likaså besvär för Mickeys som redan hunnit spela två (supersnabba) låtar innan de blev medvetna om denna tabbe. Att få dansa till Titanix är vidare, precis som med Vanilla, en njutning för dansentusiasten och något som sker alltför sällan. Även de har en härlig men annorlunda repertoar och en sångerska med resurser. Just denna kväll naggas dock också deras betyg i kanten, och anledningen därtill är ett halvsunkigt ljud, kakburkssound och på samma gång hög ljudnivå. Jag sade förvisso till om ljudnivån och fick positiv respons, men det märkligt dåliga ljudet gjorde ändå att ljudupplevelsen fortsatte att vara under all kritik. Om Mickeys har jag inte mycket att säga, jämfört med senast. De kör en hel del bra och roliga låtar och de låter inte alls dåligt på något sätt, men deras tolkningar är sällan på toppnivå och en hel del av repertoaren skulle för min del gärna få förpassas till historien. Sen har vi ju detta med definitionen på lugna låtar, enligt min definition så spelade Mickeys endast några få sådana på hela kvällen.

Jag anlände tillsammans med Yohanna vid 20.45, för ovanlighetens skull hade vi haft gott om tid avsatt för att åka från Selsålandet och jag kan ju inte köra hur lugnt som helst bara för att inte anlända före standardtid. Inledningsvis var publiktillströmningen väldigt svag, men allteftersom så ökade trycket på dansgolvet och det blev till slut alldeles lagom mycket folk. Jag hade en kanonkväll och dansade förstås alla danser, förutom under en knapp halvtimmes fikapaus som vi tog vid 23.10 (när Mickeys tog scenen i besittning). Efter dansen styrdes kosan åter mot Selsålandet, där förberedelserna för "Midsommarfest i Asgård" skulle återupptas tidigt på fredagsmorgonen.

Denna solstrålande lördag hölls det i Laxsjös vackra och ljuvligt naturskönt belägna kyrka en minnesstund efter Richard Holm. Jannez-kollegorna Jan, Peo och Kjelle hade bjudit in till detta för att alla som delar sorgen efter Richard skulle få en möjlighet att också vara delaktiga i den gemensamma sorgeprocessen. Tillsammans med Yohanna, som anlände med buss till Östersund klockan 14, åkte jag upp till Laxsjö där minnesstunden började klockan 15. Innan vi kom dit var jag lite rädd för att känna mig en aning malplacerad, men det var en obefogad oro och det kändes väldigt bra att vara där denna dag. I kyrkan bjöds på musik, sång och några korta ord av nära vänner. Slutligen fick alla som ville möjlighet att gå fram och tända ett ljus, en chans som jag tror alla tog tillvara. Efter den känslosamma stunden i kyrkan bjöds vi till bygdegården där det hade dukats upp med fika i långa banor. Jag och Yohanna gjorde fikasällskap med Larse och Christine från Shake, samt Per och Maria. Det blev mycket trevligt dansprat, vid vårt bord likväl som det verkade vid de många andra borden i bygdegården där Jannez spelat till dans så många gånger.

Efter att ha sagt hej till våra bordsvänner och likaså utväxlat några ord och kramar med Jan, Peo och Kjelle så rullade vi så mot Selsålandet för en mellanlandning på vägen till Långsele och Hanssons Loge. Klockan hade snurrat på snabbt så vi var mer än tacksamma över att få en inbjudan till middag på residens Engström i Långsele innan dansen. Väl mätta och belåtna anlände vi således till Hanssons Loge strax efter klockan 21, precis i tid till att Zlips räknade in till första dansen.

Det blev som väntat och som vanligt en riktig kanonkväll på Hanssons Loge. Zlips var helt suveräna, jag kan inte säga mer än så, något negativt kan jag inte finna och alla positiva saker har redan sagts. Likaså blev det alldeles lagom mycket folk, gott om plats på det stora dansgolvet men ändå riktigt mycket och överlag bra dansfolk. Visst stör man sig alltid lite på "gubbarna" som långt in i dansen dräller omkring inne på dansgolvet i sin jakt på byte, men detta lär man sig med tiden att i stor grad hantera och i övrigt acceptera och leva med. Jag stod över en dans på hela kvällen, den sista snabba före sista dansen då jag helt enkelt kände mig lite mör och valde att hämta andan och för en gångs skull betrakta dansgolvet från åskådarplats.

Regnet stod som spön i backen när jag, Maria H. och Jonas W. gav oss av från Östersund vid 17.45-tiden på torsdagskvällen. Jag hade bestämt mig för att testa vilken väg som är närmast, E14 eller väg 86/87, och vi började med att köra E14 på vägen ner. Vi anlände till Ånäsparken ca 19.45 och kunde där konstatera att det blev rätt precis 19 mil att köra. På hemvägen åkte vi sedan över Hammarstrand och den vägen blev det i stort sett exakt lika långt och tog ungefär lika lång tid att köra, så från Östersund är det egalt vilken väg man väljer. Utgår man som jag från Optand så vinner man förstås ett par mil på att köra E14 så då är nog det vägvalet det naturliga. Således blir det nog till att "nöta E14" även i framtiden då Kovland lockar med dans.

På Ånäsparken blev det denna kväll ingen större trängsel, ärligt talat var det väldigt glest i leden med knappast ens 100 inlösta. Men det blev en kul och familjär kväll där de flesta verkade ha riktigt roligt, gott om plats på golvet och jämn fördelning mellan tjejer och killar är inte så vanligt men ytterst trevligt för alla parter! Jag dansade kvällens alla danser inklusive extranummer och jag hann med att få dansa med flertalet av mina favorittjejer, vissa både en och fler gånger under kvällen.

Expanders var som alltid roliga att dansa till, om än att det kändes väl så slitigt musikaliskt ibland, möjligen var den märkliga akustiken på Ånäsparken en stor bov i dramat då det var så pass lite folk att ekodämpningen blev för svag. Hur som helst, jag gillar Expanders skarpt och beklagar att inte fler upptäckt dem och/eller "vågar" åka på dans där de spelar. Tröga Sundsvallare!!!

Mellan låtarna i sista dansen före paus höll vi en tyst minut för Richard Holm, det märks hur alla band och en stor del av danspubliken berörts starkt av det tragiska som hänt och känner behovet av att uppmärksamma och bearbeta känslorna. I paus gjorde jag och Yohanna sällskap för fika i bilen, en delad macka och läsk ur "sommardansbacken" i SEM 600.

Hemresan gick riktigt bra och bortsett från ett tankningsstopp i Bispgården så tog jag mig bara en bensträckare och andningspaus, och det när det var bara ett par mil kvar till Östersund. Energidrycker är bra skit det, hehe, och sen är det ju alltid så mycket lättare att orka med nattkörningar i de ljusa sommarnätternas tid.

Dagen efter den stora tragedin var det så dans på Aspåsnäset, lite av hemmaplan för Jannez och således präglades kvällen av ventilerande av känslor och delande av den sorg som så många känner. Att dansa här denna dag tyckte jag kändes rätt och riktigt och nyttigt både för den egna och för den kollektiva sorgebearbetningen. Att Perikles stod på scen kändes inte mindre rätt, då de ju har mycket gemensamt med Jannez och även de strävsamt kämpat på och med nästan oförändrad besättning glatt danspubliken under ungefär lika många år.

Det blev ingen stor trängsel på "Näset" denna kväll, men det blev alldeles tillräckligt mycket folk och en superkul danskväll. Jag dansade kvällens alla danser och hade gärna hunnit med fler, men då jag kände mig rätt sliten då kvällen närmade sig sitt slut så var det nog tur att den inte varade längre. Perikles spelade strålande, som alltid, även om man här liksom hos Blender igår kände av den dämpade stämningen. Pex gjorde som Lasse gjort kvällen innan och tillägnade sista dansen till Richard, som han uttryckte det "han var en riktig speleman och skulle inget annat önskat än att ni dansat till hans minne".

Det var en varm och tryckande fuktig kväll, få gånger har jag känt mig så svettig på dans som under första delen av denna kväll. Tack och lov sjönk temperaturen rätt snart utomhus, vilket gjorde klimatet inne på dansgolvet drägligt.

Jag var där tillsammans med Yohanna, i paus köpte vi "näsetfika" vilket avnjöts ute i bilen (gott om mygg var det så tanken på att fika ute fick stå tillbaka för fobin mot de små blodsugande kräken).

Denna fredag började som årets hittills vackraste med värme och solsken och inför kvällen planer på dans till Blender i Jättendal. Entusiasmen var på topp och livet lekte på bästa sätt då plötsligt budet kom som fick hjärtat att stanna, solen att gå i moln och all del prunkande sommargrönskan att blekna bort. Richard i Jannez finns inte längre hos oss, tidigt på morgonen hade han av sina kamrater i Jannez hittats död intill sin motorcykel kort från sitt hem i Laxsjö. Chock är det ord som bäst beskriver mina känslor när budet kom, jag kunde inte ta in det jag hörde, hjärnan packade ihop och kunde inte längre producera något konstruktivt. Många dansvänner hörde av sig under timmarna som följde och sakta började det hela sjunka in och bli verklighet. Jag kan inte riktigt förklara varför så många av oss som ju egentligen inte kände Richard ändå känner oss så oerhört starkt berörda av budet om hans bortgång, men efter att ha dansat till Jannez under så många år och vid så många tillfällen så har iaf jag fått en märklig och mycket speciell och stark relation till hela bandet och dess fyra hörnpelare och beståndsdelar, n Janne, n Kjelle, n Peo, och n Richard. Samtidigt som vi alla känner en djup sorg över Richards död och delar den sorg som hans allra närmaste måste uppleva så finns där också en stor medkänsla med de övriga grabbarnas mycket speciella förlust, Jannez har ju varit så mycket mer än bara ett band i mängden, det har varit en kompiskvartett som saknat motstycke i branschen. Ett unikt, gediget och vackert kamratskap har denna dag brustit, de fyras gäng har förlorat en broder och vi inser alla hur stort tomrummet måste kännas, även om vi aldrig kan förstå det.

Sorg, ovisshet och rädsla präglar känslolivet en sådan här dag, men i den stunden tror jag att det viktigaste man kan göra är att inte låta rädslan för livet ta överhanden. Det är farligt att leva, men dö ska vi alla göra en dag, oavsett om vi lever livet eller väljer att istället akta oss för det och låter det passera. Även om det kändes lite olustigt att sätta sig på motorcykeln denna dag, liksom jag hade mycket blandade känslor inför att åka och dansa, så kände jag ändå att det var precis det jag borde göra, både för min egen skull och för att hedra Richard och det som han utåt sett personifierade, livslust och livsbejakande. Således rullade jag efter jobbet iväg mot Sundsvall på mina två hjul, dessutom via en liten (!?!?!?) avstickare till Sollefteå där jag klarade av en liten Blocket-affär. Anna L. var inte hemma men lånade vänligt ut sin bostad ändå, så där mellanlandade jag för rekonditionering inför danskvällen, varefter jag sammanstrålande med Yohanna som skulle köra till Jättendal.

Vi anlände strax före 21 och stod således redo till första dansen. Jag dansade sedan kvällens alla danser och hade en riktigt trevlig kväll, vilken dock präglades av den allmänna nedstämdheten som många uppvisade till följd av dagens tragiska händelse. Blender spelade som vanligt prickfritt, om än att där fanns ett ledset sorgemoln som lade sin skugga över hela tillvaron. Inför sista dansen tog Lasse till orda och lät alla veta vad som hänt denna morgon, han uttryckte vilken stor förlust detta är för dansbandssverige och vi höll sedan en tyst minut för Richard. Aldrig har jag upplevt en så märkligt kompakt tystnad, det kändes som om till och med fågelkvittret stannade upp och tystnade. Samtidigt kändes det skönt och oerhört rätt, och det representerade lite av den process som alltid måste gås igenom vid kriser, man måste stanna upp, låta sorgen riva och slita i en och visa hur viktiga andra människor är i våra liv. Sen när vi reflekterat en stund över det som hänt måste vi ändå gå vidare, både för vår egen skull och för att hedra de som lämnat oss. Blender tillägnade denna kvälls sista dans till Richard och det kändes väldigt rätt att vara där och dansa den.

Jag och Yohanna testade den här kvällen fiket på Älvstagården, oerhört mysigt med föredömligt fika till föredömligt inspirerande priser.

Folkets Park i Matfors återuppstod denna kväll som ett levande dansställe, och det med en trippelnonstop av högsta kvalitet. Tyvärr användes av någon inte helt säker anledning den mindre av danslokalerna med sämre vädringsmöjligheter, vilket gjorde att det blev både varmt och trångt inne på dansgolvet. Det ryktades att scenen i den större lokalen var för liten för tre band, liksom att dansbanan härbärgerade en mängd möbler, oavsett vilket skälet var så beklagade vi nog alla att vi inte fick chansen att dansa på den "rätta" banan nu när parken åter slog upp portarna. Hur som helst så fick jag mig iaf en ny röd nål på min danskarta!

Publikklientelet kändes igen från vinterns danser på Folkets Hus i Matfors, dvs det var rätt stökigt och en hel del vingliga och oförutsägbara ekipage drog runt på golvet. Bortsett från dessa störande individer så fanns det dock samtidigt gott om bra dansfolk som tillsammans med ett svårslagbart orkesterutbud skapade goda förutsättningar för en lyckad kväll.

De tre orkestrarna bjöd alla på utsökt musik och jag har inte mycket att tillägga tidigare reflektioner om Zlips och Shake. Svänzons hade jag inte hört på ett bra tag, och det var skoj att åter få höra dem, särskilt då att än en gång få höra dem framföra "Guardian Angel". Egentligen kändes det som att alla tre banden presterade musik som förtjänade toppbetyg, men då vardera bandet endast spelade 2 timmar effektiv tid gör jag som jag brukar vid sådana tillfällen och håller tillbaka lite med betygen. De får således var och en en stark fyra. Vi fick under kvällen höra två versioner av Sjumilakliv (Zlips och Svänzons), vilka båda var godkända men som framförallt gav mig insikten om hur bra den allra bästa dansbandstolkningen av den låten är, vilket enligt  mina öron alltså är Jannez version.

Premiärdans på Ånäsparken till Blender en sval men skön majkväll kunde knappast bli annat än en succé, och mycket riktigt utföll kvällen mer än väl till full belåtenhet. Jag hade slutat lite tidigare för att ha god tid på mig att ta mig till Sundsvall och plocka upp Yohanna i Bergsåker på vägen till Kovland, och vi anlände som sig bör vid 19:55. Publiken strömmade snabbt till och det blev alldeles lagom mycket folk på golvet, absolut ingen trängsel men ändå gott om bra danspublik. Det var som alltid städat och trevligt och jag hade en kanonkul kväll. Noterade den stora förändring som skett under dessa år som jag åkt hit ner för att dansa, första gången -98 kände jag ingen och njöt av anonymiteten och nymodigheten, medan nu är det bekanta ansikten överallt, kul även det. Golvet var som alltid bra, och det är varje gång lika njutningsfullt att kunna dansa utomhus och svalka sig, Ånäsparken har på den fronten en svårslagen konkurrensfördel!!

Blender var som alltid kanon, jag har inget att säga egentligen. På sluttampen gjorde Maria Lycke en bejublad och mycket bra gästsjungning på "Try to think about Elvis", utöver det kan jag inte säga annat än att Blendertåget tuffar på i god fart med samma höga kvalitet som alltid!

Jag dansade kvällens alla danser, inklusive extranummer. Tyvärr hade jag oturen att tidigt under kvällen tappa mitt sedan förra veckan nya halsband, inget värdefullt men irriterande ändå att bli av med något nytt som man gillar. Vi stannade kvar lite efter extranumrens slut och kollade runt men hittade det inte. Nåja, jag får väl investera i något nytt igen då!

Vilken danshelg, för andra kvällen i rad hade jag nöjet att få åka till dans och slapp således köra, det händer inte överdrivet ofta. Den här kvällen var det Vanja som bjöd på skjuts och förutom undertecknad var även Roger med, samt att vi inne i Östersund plockade upp Emelie som under dagen hade hört av sig till mig och efterfrågat skjuts. Vi anlände med lagom god marginal för att hinna passera biljettkassa och entré precis till första dansen, vilken ackompanjerades av Mickeys orkester.

Publiken droppade sakta in och framåt 23-snåret hade det blivit skapligt med folk, men totalt sett kan man inte säga annat än att det blev förvånansvärt glest på logen, en stark kontrast till förra veckans fullsatta dansgolv. Enligt damerna i bilen var det dessutom något så ovanligt som överskott på herrar den här kvällen, något som jag inte direkt märkte av men jag kan nog instämma i att det vanligtvis så påtagliga damöverskottet faktiskt lyste med sin frånvaro. En pikant detalj att notera från kvällen var den intensiva regn- och hagelskur som drabbade "Näset" efter midnatt, aldrig förr har jag varit med om att dansmusiken nästan helt dränkts (ljudstyrkemässigt alltså) av ett regnoväder, men så var faktiskt fallet när nederbörden smattrade som värst mot logens plåttak.

Mickeys ("Mia och hennes lakejer") var som de brukat vara under senare år, ingen makaber upplevelse men de levererade heller inte några större dansorgasmiska tongångar. De spelade skitsnabba låtar, blandat med snabba och möjligen halvsnabba låtar, medan riktigt mysiga låtar lyste med sin frånvaro i stort sett kvällen igenom fram till sista dansen. Utbudet var helt klart varierat, en del riktigt kul men mycket kändes urvattnat. Totalt sett är dock intrycket snäppet över nivån för godkänt, och betyget blir således en stark trea.

Shake har sedan jag hörde dem senast i början av året hunnit utveckla repertoaren ytterliggare och lagt in den där sista avgörande växeln som får mig att segla på små moln på dansgolvet. Med tiden kommer jag säkert att hitta smådetaljer att kommentera på, men just nu har jag inga invändningar överhuvudtaget, de var bara helt strålande. De bjöd på så många härliga låtar att jag egentligen inte borde nämna någon, men två nummer föll mig särskilt i smaken och dessa måste jag därför ge en extra eloge för. Först och främst så spelade de "Bara låt mig vakna", denna underbara första klassens myslåt av Boogart-Peter som verkligen förtjänar att få bidra till dansgolvsslitage även i Boogarts frånvaro, applåder och visslingar till Shake för att de vågat bryta isen och ta in den i repertoaren. Den andra låt som föll mig extra mycket i smaken var den softa tolkningen av "Livin´ on a prayer" (BonJovi), klockren flört med ett BJ-fan som mig!

Bortsett från den paus som jag tog under den sista halvtimmen före midnatt, då jag surrade en stund med Shake samt avnjöt härligt "Näset-fika" i sällskap med bland andra Maria N., så dansade jag kvällens alla danser och hade riktigt trevligt. Det är alltid roligt när man faktiskt kan röra sig obehindrat på dansgolvet, samt att inte alla tycks försvinna i en ändlös mängd av människor.

I flera dagar hade jag nu följt väderprognoserna för fredag och lördag, med en växande optimism inför planerna på att gränsla bågen till Sundsvall denna kväll.

Uppehållsväder var utlovat och planenligt lämnade jag så Optand vid 17:30, varefter jag hann åka ett par kilometer innan de första regndropparna landade på visiret och snart vräkte regnet ner som om himmelens alla dammluckor hade öppnats. Det var inte heller någon kort skur såsom jag förstås trodde/hoppades, utan det fortsatte regna hela vägen till Bräcke och vid det laget var Jonsson rätt uppblött, men har man väl kommit så långt är det ju bara att köra på. När jag väl nådde Sundsvall strax efter 19 var jag således rätt avkyld så det var en lycka att få stiga in i en varm dusch och sedan sätta sig till dukat bort och avnjuta en utsökt middag hos Anna. Till middagen anslöt även Yohanna som skulle köra till Jättendal denna kväll. Vi kom iväg lite sent men Yohanna gjorde en mästerlig körinsats och tog oss till Jättendal och Älvstagården precis i tid till första dansen.

Älvstagården som jag den här kvällen bevistade för första gången visade sig vara ett helmysigt ställe, en riktig lagårdsbotten som förvandlats till danslokal och servering nere i den före detta lagårn. Det blev ganska lagom folkigt, långt ifrån fullsatt men rätt stökigt ändå. Publiken var blandad och där fanns gott om bra dansfolk likväl som en del besvärligare ekipage. För mig infann sig den där rätt ovanliga känslan av att nästan inte känna någon, samt att vara anonym och okänd, rätt trevligt faktiskt på sitt sätt. Således kunde jag stå över några danser under kvällen, men jag måste ändå säga att jag absolut kom att dansa så mycket som jag kände för och ville och jag hade turen att bara få dansa med mysiga, trevliga och duktiga tjejer. Det enda negativ som är värt nämna om lokal som sådan är att den är väldigt avlång och smal, något som gör det lite knepigt att hitta folk samt att det ofta blir stökigt i "bakre vändzonen" där det liksom uppstår en blandning av olika dansriktningar.

Jannez var som vanligt bra, men ikväll kände jag en viss trötthet inför det i vissa avseenden enformiga soundet på många låtar av det snabbare slaget. Myslåtar som Sjumilakliv, Animals, Right here waiting, 25 minutes, Buy me a rose, mfl, gör de ju helt gudomligt bra, men däremellan kan det bli lite väl så dansbandigt, det måste erkännas. Helt nöjd kände jag mig alltså inte och därför sätter jag ner betyget till en stark fyra, vilket ju inte är fy skam det heller.

Premiärer och traditionella danstillfällen duggar nu tätt, och denna kväll var det så dags för Jannez att som vanligt inleda danssommaren på Hanssons Loge i Långsele. Det mesta var sig likt vid ankomsten till Hanssons, undantaget då att Abbe inte längre är den drivande eldsjälen på bygget (vilket oroar oss i danspubliken då vi vet hur viktigt det är med kompetenta arrangörer). Något annat som måste nämnas som en allvarlig negativ aspekt är dansprogrammet för sommaren, vilket i mina ögon bjuder endast 4-5 tänkbara danstillfällen. Premiär och final är klockrena och identiska som tidigare år, men däremellan är det mestadels tragik som tycks gälla på orkesterfronten (undantaget några få tillfällen).

Jannez lämnade som vanligt inte mycket mer att önska, det mesta var sig likt från kvällen innan men vissa smärre justeringar av repertoaren hade ändock gjorts. När jag noterade att sista dansen inleddes med "Chicagomedley" blev jag lite orolig för att "25 Minutes" möjligen fått ge vika för "Shining Rose", men dansgudarna (Jannez) hörde mina tysta böner och välsignade mig åter en gång genom att avsluta med min "favoritsista"!

Publikmässigt kan denna kväll sammanfattas som "lagom väl tilltagen, väl blandad, helt ok". Konkurrerande dansarrangemang (Ö-vik respektive Hudiksvall) decimerade sannolikt den yngre danspubliken från kuststäderna, men här fanns ändå gott om bra dansfolk från alla de håll och jag dansade kvällens samtliga danser inklusive gammeldans och extranummer. En kanonkväll! Jag fick det stora nöjet att ta en svängom med flera nya dansbekanta, däribland Katta som jag tidigare bara "träffat" i dansbloggvärlden, samt några sedan tidigare anonyma lejondansbesökare. Det är trevligt att knyta samman den virtuella världen med lite verkliga personer, ni som besöker min sida men som ännu inte gjort mig den äran på ett dansgolv ska alla veta att jag *faktiskt* är helt ofarlig att bjuda upp! =)

Jag och Yohanna hade åkt från Optand (via mellanlandning på Selsålandet för att lämna av släpvagn och diverse prylar) och i Krångede plockade vi upp Jan-Ove. Fika avnjöts i bilen där även Örjan gjorde oss sällskap. Yohanna stannade i Långsele efter dansen för att dagen efter återvända till Sundsvall, så på hemvägen blev vi således endast två i bilen, ja sista biten från Krångede till Boberg fick jag då givetvis hålla mig själv vaken.

Jannez på Sandviken kring den 20/5 är nu en mångårig tradition. Den här kvällen utföll också som en väldigt typisk Jannezkväll i Östersund, undantaget då att det inte var odrägligt mycket folk utan alldeles lagom. Publiken var således blandad, ökade i omfattning ända fram till paus, och bjöd på en hel del stökiga inslag, om än att det ändå gick bra att dansa då det inte var så gräsligt tjockt med folk.

Jannez, denna kväll iklädda matchande somriga skjortor, var ju som alltid utsökta. Kvällen till ära hade de även förstärkning i form av Linus från Fålings som extra gitarrist på vissa låtar. Kanonbra musik således, inget att tillägga.

Jag hade en kanonkul kväll, dansade alla danser med en god blandning av danssällskap. Gammeldansen före paus dansade jag med Yohanna som gjorde en fullt godkänd första insats på den fronten.

Jag körde från Optand, Yohanna var också med! I paus avnjöts fika i bilen där "dansbacken" gjorde sommarpremiär!

Premiär på Aspåsnäset innebär den absoluta upptakten för de riktiga logdansernas, och år inträffade denna på Kristi Himmelsfärdsdag, vilket är en danskväll som kommit att bli tradition på "Näset". Denna helgdagskväll hade det dukats upp med det bästa som för stunden kan erbjudas i orkesterväg, Zlips och Blender, vilka tillsammans bjöd på en hejdundrande musikalisk dansupplevelse.

Men för att börja från början. Efter att ha varit förkyld hela veckan, sannolikt i sviterna efter lördagens kylslagna danskväll på Vårbacken, kände jag mig ändock tillräckligt kry för att åter ge mig ut i dansens virvlar. Ja ärligt talat skulle det nog krävts en hel del ohälsa för att hålla mig hemma denna kväll. Jag, Yohanna och Maria H. anlände på standardtid 20:55 och kunde, medan vi tog min vanliga "P-ruta" i besittning, notera att det redan var många bilar på plats. När vi närmade oss logen fann vi en påtaglig folksamling utanför som väntade på att biljettluckan skulle öppna, något som skedde bara ett par minuter innan första taktslaget. Man ska inte behöva stå i kö om man kommer så pass tidigt, slarvigt att öppna så sent...SKÄRPNING TACK! Nåja, väl inne så dansades de två första danserna med jacka på, sedan hade både den inre och yttre värmen stigit tillräckligt för att kunna cabba ner klädseln och köra på som vanligt. Jag hade en lite orealistisk ambition att försöka ta det lugnt och vila varannan eller var tredje dans, men den ambitionen föll förstås snabbt platt till marken. Förvisso lyckades jag stå över en dans under kvällen, förutom den halvtimmespaus vi gemensamt tog mellan 23:15 och 23:45, men insikten var uppenbar att för mig fungerar det inte att vila på dans, iaf inte på Aspåsnäset.

Som vanligt och som väntat blev det mycket folk denna kväll, ca 650 personer med en väldigt blandad sammansättning. Utöver de inlösta återfanns en rätt stor skara nöjeslystna ute på parkeringen där det var ett påtagligt liv hela kvällen, trevligt med allt liv men skönt för oss som var inne att inte alla dessa löste in sig...=) Det blev givetvis bökigt och trångt en stund under kvällens mitt, men på det stora hela var det mestadels fullt dansbart. Med så många människor i danslokalen var det som så många gånger förr i stort sett omöjligt att få fatt på specifika personer, men det gör ju danskvällen så mycket mindre förutsägbar och således mer spännande. Kvällens uppbjudningsreplik, "NU BANNE MEJ!", åtföljt av ett mycket fast grepp om min högra arm.

Båda banden spelade som alltid strålande och bytte av varann utan något strul i någon form, damerna och herrarnas sköttes galant hela kvällen. Den enda invändning jag har, vilken nu återkommit vid flera i tiden närliggande tillfällen, gäller ljudnivån som precis som i Nälden för två veckor sedan kom att trissas upp under kvällen. Jag påpekade för Togge att det var för högt, varefter jag anade en smärre sänkning, men nivåerna var trots det fortsatt väl så höga under återstoden av kvällen.

I sann LEJon-anda myntades denna kväll ett nytt talesätt, "delad värme - dubbel värme" (dvs "ju hårdare vi kramas desto mindre fryser vi", eller "det borde vara dansplikt ikväll så att alla bidrar till den gemensamma värmen"). Det var med andra ord ingen tryckande hetta som mötte oss på Vårbacken, eller Vinterbacken som Togge valde att kalla det. Men den värme som vädrets makter höll inne med den här kvällen kompenserade vi alla kollektivt genom att dansa oss varma och gemensamt driva kylan och ödsligheten på flykt från den sedan mer än tio år vilande dansbanan i Nedansjö. Utan att enkelt kunna peka på någon enstaka avgörande komponent så kändes det att det här danssmultronstället legat i dvala, men det handlade absolut inte om något långt gånget förfall utan kändes mer som en fråga av lättare kosmetisk art. Lite färg och nya dekorativa kryddor skulle göra underverk, ty de centrala komponenterna fanns det inget större att anmärka på. Golvet var i imponerande gott skick, ypperligt glid och inga kanter eller vågbildningar att tala om. Jag blev fullkomligt lyrisk över det säkert mer än 20 år gamla reklambudskapet som mötte oss intill fiket, "Dela en LORANGA med någon du tycker om", ahhh så vackert, och smakfullt...lika smakfullt som läsken själv. Det är sådant som ger bränsle till mitt engagemang för att bojkotta det slätstrukna, kulturutplånande och fördummande, våga fördöma och vägra dricka produkter från "the CocaCola company"! Tacka vet jag svensk klassisk läsk!

Ojoj, nu svävar jag ut i känslomässig nostalgi och engagemang, åter till ämnet och denna ljuvliga danskväll...

Zlips inledde kvällen spelandes i tjocka tröjor och jackor. Som Melissa uttrycker det i sin blogg; "It was outside of Sundsvall someplace. A cosy summer loge that was so cold that I think my nipples will be hard the next two weeks". Inledningsvis var säkert spelfingrarna lite stela och Melissa hade måhända ett extra huttrande vibrato, men de fick snart upp värmen och bjöd oss på ett hejdlöst framträdande, kanske lite mer ruffigt än vanligt men det passar ju min smak. Extranumret "Call me" kändes klockrent både för Melissa och för de övriga, Krickes gitarr dansar med mina rockgener!!

Jag hade en superkul kväll, bra musik, bra golv och en superb dansant publik bidrog sammantaget till en utomordentlig danskväll och jag dansade kvällens alla danser med en lagom blandning nya, gamla, likväl som nygamla dansbekantskaper.

Arrangörerna Tina och Monica ska ha allt beröm som kan uppbringas, de har gjort ett utomordentligt arbete och vi hoppas alla på att det blir fler danskvällar i deras regi, både på Vårbacken och annorstädes. En liten reflektion som jag inte kan undvika att göra en sådan här kväll är hur tragiskt det är med regelverk såsom de som kräver att man med nödvändighet skall behöva ha ordningsvakter vid dansarrangemang, snacka om destruktiv byråkrati som bara innebär omkostnader utan att egentligen ge något som helst mervärde till arrangemanget, det kan tvärtom rent av bli den extrakostnad som får en knaper ekonomisk marginal att visa röda siffror. De som känner mig vet att jag hatar byråkrati och detta är ett utsökt exempel på sådant jag föraktar!

Jag körde från Optand, Yohanna som varit på besök åkte med till Vårbacken och liftade efter dansen vidare till Sundsvall med Anna. Pausfikat avnjöts i bilen där Emelie, Anna och Emili gjorde mig och Yohanna sällskap. Anna hade bakat sockerkaka som visade sig vara av den kladdigare sorten, dvs helt i min smak! MUMS! På vägen hem fick jag sällskap av Emelie som jag skjutsade hem till Ånge, nattkörningen gick sedan bra men krävde en bensträckare/syreladdning när jag passerat Gällö.

Perikles första sommarspelning på Sandviken är alltid den kväll som brukar kännas som den verkliga sommarpremiären. Så kände jag det också detta år, även om kylan lade locket över de allra somrigaste känslorna och kanske även höll en hel del av danspubliken hemma. Det var således förvånansvärt lite folk denna kväll, likaså var andelen alkoholhalta på dansgolvet onormalt hög (rent av påtaglig).

Perikles var som alltid kanon, men det kändes som att något litet saknades, måhända en gnutta mer entusiasm. Betyget blir därför en aning naggat den här gången, men bara ett litet uns naggat. Vi fick dansa till en typisk periklesrepertoar med allt vad det innebär, inklusive flera listaktuella låtar. Förra helgen frågade vi oss vem Perikles egentligen var, vilket jag nu läst på lite om. Den nyfikne kan läsa en kort sammanfattning om den athensiske statsmannen Perikles på svenska Wikipedia.

Som alltid hade jag en kul danskväll och dansade kvällens alla danser, dock var det många dansvänner som var svårfunna eller svårfångade denna kväll, trots att det var så pass glest på golvet. En pikant detalj för kvällen var att jag blev pådansad av en höna, eller, alltså av en kille med en hönamössa på huvudet, eller något liknande. Killen verkade mild sagt väl så dragen så det kan knappast ha varit tuppen...eh...toppen att dansa med honom, iaf inte denna kväll.

Jag hade besök av Yohanna som gjorde sin första visit på Sandviken, ja överhuvudtaget sitt första besök i Östersund. Hennes danstrofé för kvällen var Jannez-Jannes skalp, eller iaf att ha dansat med en riktig dansbandsmusiker. Förutom Yohanna plockade jag även upp Cissi och Eva på väg till dansen, samt levererade desamma till respektive hemadresser efter danskvällens slut. Kvällens dansfika avnjöts i bilen, med hopp om att snart kunna få rulla ut en picknickfilt istället.

Så var då min första näldengala fullbordad. Det var verkligen på tiden och en ny röd nål är nu således applicerad på min danskarta. Att det kommit att dröja så länge är ett mysterium som jag har svårt att förklara, men nu behövs ju inte längre några bortförklaringar. Totalt sett var denna kväll en mycket positiv upplevelse som överträffade alla rimliga förväntningar. Förvisso hade jag nog lagt min förväntansnivå rätt lågt till följd av vad andra sagt om tidigare års upplevelser i Nälden, samt inte minst det faktum att jag vanligen inte är så överförtjust i stora dansgalor, men ändock måste jag säga att det var mer till följd av ett bra arrangemang än lågt ställda förväntningar som intrycken blev så positiva. Jämfört med andra sporthallar så kändes Näskotthallen inte lika stor och steril utan skapligt gemytlig, likaså hade man lyckats superbra med det tillfälliga golvet som var utan besvärande kanter och med bra glid. Med förköp var vidare entrépriset överkompligt, ja arrangörerna ska ha beröm för ett väl genomfört arrangemang.

När vi anlände vid 19:30 så var det rätt tomt i hallen, jag och Maria beträdde golvet som gissningsvis tredje danspar. Golvet var då småsträvt och väldigt ojämnt vallat, men det gick snabbt till sig och blev kanonbra (=glatt). Första halvan av kvällen var en utsökt upplevelse där det fanns gott om plats på golvet och publiken strömmade till i jämn och god takt, andelen riktigt dansfolk var stor och det fanns aldrig någon orsak att stå stilla. Vid 23-tiden gjorde jag och Maria sällskap för fika i bilen med en kombination av köpt macka samt medhavd läsk och muffins.

Banden gjorde alla bra ifrån sig, denna kväll som var kvällen efter kvällen före var det skönt att åter ha Blender/Jannez på scen, alla utsökta dansbandingredienser samlade och tillagade till en komplett måltid. Det första jag noterade när Blender tog scenen i besittning var att Lasse lämnat sin trygga plats på högerflanken och istället återfanns som en vanlig trummis i scenens mitt. Snart insåg jag dock att det fanns ytterliggare en sak som var avvikande och sannolikt relaterad till Lasses omgruppering, Uffe var nämligen inte med då han precis blivit pappa för första gången. Blender bjöd på allt man kan begära, finns inget att tillägga till tidigare dagböcker, de är bara sååååå utsökt bra att man smälter! Jannez var i sin vanliga högform, inga anmärkningar, men vid sidan av Blender kan de faktiskt tyckas lite slätstrukna i vissa avseenden. Personligen håller jag båda dessa band lika högt, men måhända är jag alltför färgad efter att ha levt med Jannez sound under så många år. Casanovas upplevdes av mig snäppet mer positivt än i Ö-vik, de körde mycket bra låtar såsom bland annat "The Worrying Kind" (spelades även av Blender).

När vi vid 23:30 återvände från vår halvtimmes fikapaus hade Casanovas fått sällskap på scenen av kvällens gästartist, Jessica Andersson. I tid återfinner vi här kvällens stora brytpunkt, och det åt det negativa hållet. Orsaken till detta var inte Jessicas entré, men möjligen kan det ha funnits en koppling mellan densamma och det faktum att ljudnivån plötsligt hoppat flera steg uppåt och tveklöst passerat gränsen för "skadlig". Jag har ett vältränat ljudnivåöra som torde vara jämförbart med ett elektroniskt dito, och det avgav ett påtagligt rött sken under senare delen av kvällen. I en så pass stor danslokal (som en sporthall är) får man vara beredd på att ljudnivån framme vid scenen måste vara lite högre än under en danskväll i en "vanlig" lokal, vilket den också var under kvällens tidigare skede. Men den tidigare rimlig höga och acceptabla ljudnivån trissades sålunda upp, och detta av samtliga tre band. Här tappade därför alla banden ett halvt betygssteg, alldeles i onödan. Blender frågade förvisso om ljudnivån även senare under kvällen, men det är inget försvar. I en så stor lokal orkar inte ens jag springa fram för att säga till var gång som de frågar, och det jag undrar över är vem som bad dem höja?? Sannolikt ingen! Ljudnivåerna var väl avvägda under kvällens första halva, kunde bara banden låtit reglagen vara hade nivån varit bra kvällen igenom.

Tyvärr är det inte alls ovanligt med detta ljudhöjarfenomen på dansgalor. *suckar* Jag har upplevt det i Vemdalen, i Åre, och även på dansmaran i Ö-vik. De gånger under de senaste två åren som jag haft behov av öronproppar har varit vid dessa tillfällen, förbannat onödigt. I Ö-vik har dessutom banden tillgång till ett elektriskt öra för att läsa av ljudnivån, men tycks ändå ha svårt att låta nivåreglagen vara i fred framåt natten. Egentligen borde ett seriöst band skaffa ett eget ljudöra för att hålla koll på nivåerna, så slipper man detta tjatande och att utgå från subjektiva åsikter. Personligen brukar jag dock vara väääldigt överens med exempelvis det elektroniska örat i Ö-vik. Arrangörer av sådana här galor borde rimligen också ha råd med en sådan investering, det handlar om kvalitetsarbete likväl som omsorg om sina gäster och sin personal. Den som inte vill eller tycker sig ha råd att köpa eller hyra ett elektroniskt öra är välkommen att höra av sig för att hyra mina båda ljudnivåöron för en kväll, priset för det torde vara väl överkomligt.

Under kvällens första halva dominerades publiken av bra dansfolk och jag njöt i fulla drag av bra danser. Som kuriosa kan noteras att jag premiärdansade med den Maria som Anna och Emelie tidigare talat om och som jag "borde veta vem det är". Jag fick vidare några gudomliga spinnsnurrar med Bea, jag fick lära mig var småbyar som till exempel Rätansböle ligger, avnjuta många många andra kanondanser med gamla likväl som nya bekanta, och kvällen toppades slutligen med en utsökt sista dans. Under kvällens senare halva förändrades publiksammansättningen en hel del och antalet väl så alkoholhalta (tm) ökade påtagligt, något som dock inte blev sååå besvärande utan tillvaron på dansgolvet fortsatte att vara trivsam kvällen igenom.

Efter alla lyriska ordalag om kvällen måste jag slutligen krydda med ett litet beklagande om att de inte körde damernas/herrarnas. Ingen kommer någonsin att kunna övertyga mig om att anarkistisk dans är bättre än att fördela uppbjudningsansvaret jämlikt, och således kommer jag aldrig att sluta poängtera detta som en svaghet hos de arrangemang som saknar "de gröna och röda skyltarna".

Jag körde från Optand, Maria H. och Eva E. åkte med från Östersund respektive Lugnvik.

Kudden kallar på uppmärksamhet och ropar efter sällskap, vilket den också snart ska få. Först ämnar dock danslejonet berätta en liten godnattsaga får sig själv, en saga om en rätt annorlunda premiär på Sommarparadiset Sandviken, en kväll som nådde sin slutpunkt för sisådär en timme sedan.

En annorlunda kväll var det minsann, premiär till ett band tillhörande kategorin osäkra kort, och därtill jubileumskväll med 40 spänn i entré före 21:30 samt gratis fika i paus och korv vid danskvällens slut. Den första överraskningen möttes man av redan vid ankomsten, ty vid 20:55 (då jag vanligtvis brukar vara relativt ensam på plats) var det redan gott om folk inne på dansbanan som väntade på att bandet skulle spela upp till kvällens första dans. Publiktillströmningen var sedan god fram till 21:30 då den i stort sett avstannade helt, men då hade det hunnit bli riktigt mycket folk, antalet inlösta stannade på cirka 550 personer. Publikmässigt var kvällen verkligen blandad med väl så många äldre och stökiga inslag. Det var som jag brukar uttrycka det "mer stökigt än trångt", med många vassa armbågar, klackar och knuffande herrar. Som mest bökigt var det kring 22-tiden, sen lugnade det ner sig allteftersom inför paus och efter paus blev det aldrig lika fullt igen - tack och lov.

Jag hade ingen som helst uppfattning om Joyride innan den här kvällen, ty jag dansade till dem senast 1999 och mycket vatten har runnit under de flesta dansbandsbroar sedan dess. Med Malin Olsson som ny i bandet på sång var det med stor nyfikenhet som jag emotsåg att få höra dem spela. Hur snäll jag än vill vara (ok, även jag KAN vara en mes) så är det dock omöjligt för mig att utdela några stora orkesterpoäng denna kväll. Om vi börjar med låtvalet så uppvisade förvisso detta en enorm bredd med en hel del riktigt bra inslag, men där fanns också en mängd tragiska bottennapp som fick mitt skräpdansbandsmusikfilter att sätta i halsen. Redan på första dansen fick vi "avnjuta" något så osmakligt som "Leende guldbruna ögon", vilken framfördes helt på allvar, på riktigt, utan ironi i luften eller i någon spännande tolkning. Fler liknande nummer dök också upp, och jag fick en hel del vibbar som påminde mig om det tragiska i att dansa till "mogna" orkestrar. Visst, de framförde även bra moderna låtar såsom "A little bit of love", men det hjälpte inte upp helhetsintrycket av repertoaren. En annan udda repertoaraspekt var att låtutbudet tydligen inte räckte till för en hel danskväll, ty mot slutet blev det både en, två, tre och flera repriser på låtar från kvällens tidigare skede, bland annat återkom den vedervärdiga "Leende guldbruna...", suck! Vidare så var den musikaliska prestationen  långt ifrån överväldigande, något som blev särskilt uppenbart när de spelade låtar som andra band frekvent framfört under senare tid. Ett exempel var "Sjumilakliv", vars tolkning var allt annat än imponerande. Ljudet var för övrigt även det under all kritik och den association jag fick var till "garagebandssound", långt ifrån den kvalitet som vi på gott och ont blivit bortskämda med genom band såsom Jannez, Blender, med flera. Totalt sett kan det med andra ord inte bli mer än en tvåa, möjligen en hyggligt stabil sådan, men absolut inte mer än så.

Jag hade hur som helst en kul danskväll och jag dansade kvällens alla danser. Premiär på Sandviken är för mig synonymt med att sommaren tar sin början, och mycket riktigt känns det nu som att danssommaren 2007 verkligen är här. Den tycks bli varm, dansmässigt, men det ska bli superskoj att nu få besöka alla mysiga sommardansbanor igen!

Den här kvällen åkte jag själv från Optand.

Vid 9-tiden på morgonen satte jag mig i bilen för att rulla de 20 milen från Östersund till Sundsvall där jag ämnade tillbringa dagen shoppandes innan kvällens dans i Matfors. Emelie åkte med från Östersund och Anna L. mötte upp oss på stan, därefter ägnade vi några timmar i Birsta där damerna bland annat agerade smakråd åt lätt villrådig klädshopparherre. Min syndfulla matvecka kröntes sedan med en stabil pizza innan det var dags för oss att göra oss i ordning inför kvällen. 21:10 plockade vi upp Johanna och styrde sedan mot Matfors dit vi anlände strax före 21:30.

Det ska ju ändå avhandlas så det är väl lika bra att jag börjar med kvällens besvikelse - Date! Först och främst, tidspassningen var från Dates sita urusel denna kväll. De började spela en kvart för sent (21:45), de tog paus på utsatt paustid (23:30), återvände sedan från paus ännu en kvart försenade (00:15), men kompenserade slutligen upp an aning och slutade 5 minuter efter utsatt tid (01:35). Ett extranummer bjöd de förvisso på, men även detta inräknat så gick i runda slängar 20 minuter effektiv danstid förlorad bara på grund av dessa större tidsstölderna. Ovanpå detta skall då även läggas det faktum att de sin vana trogen surrade bort orimligt mycket tid mellan vissa danser, totalt sett fullständigt förkastligt. OK, grabbarna var bakis, men även i ett sådant läge får man så lov att skärpa sig och leverera den produkt man säljer, borde vara avdrag på gaget för sådant här slött beteende. Utöver detta med tidspassningen så hade jag även andra invändningar mot Date den här kvällen. Jag gillar ju mycket av Dates repertoar, men samtidigt tycker jag för stunden att de spelar alldeles för många egna tramslåtar, det blir bara för mycket för mig. Visst, jag ger dem ändå fyra kapsyler i betyg och de är på det stora hela värda det betyget rent musikaliskt, men den här kvällen var fyran väldigt svag.

Danspubliken var denna kväll påtagligt reducerad till antalet jämfört med för en månad sedan när Blender spelade, tack och lov skulle jag säga. Det fanns således bra med utrymme den här gången och temperaturen höll sig på en rimlig nivå. Visst, nog "saknades" en hel del bra "stammisar" ur den vanliga danspubliken, men det fanns ju ändå gott om bra dansfolk att tillbringa kvällen tillsammans med. Jag hade således en kanonkväll och dansade kvällens alla danser, superskoj.

Efter denna säsongsfinalkväll är det så dags att sammanfatta min första vinter med danser i Matfors. Sammantaget har det varit trångt, varmt, men rackarns kul. Ett antal nya dansbekantskaper har jag "hittat" i Matfors, och vissa specifika har funnit väldigt centrala platser i mitt danshjärta. Det finns kort och gott vääääldigt mycket kvalitet att tillgå bland dansdamerna även ute vid kusten, det måste erkännas.

Fikat var som vanligt bra i Matfors, men prisnivåerna var även den här gången de påtagligt uppskruvade som noterats vid förra tillfället. En bonus denna kväll var att det faktiskt gick att få bord att sitta vid för pausfikat, lyxigt!

Efter fredagens utomordentligt skojiga danskväll på Ersboda var det med ett stort mått försiktighet i optimismen som jag denna lördag tog sikte på Folkets Hus i Östersund. Jag hade tillbringat dagen i Moliden och inledde min hemresa i lagom god tid för att hinna hem och landa ett par timmar innan dansen. Vid 20-snåret anlände Örjan som bestämt sig för att följa efter mig och även han åka till Östersund med syfte att fullfölja en tredagars danssvit. Man brukar säga att allt här i världen är relativt, och jag måste erkänna att jag är rätt tacksam gentemot Örjan som ju utgör en väldigt bra dansoholismreferens. I jämförelse med honom så ter sig ju faktiskt min dansgalenskap rätt mild...=)

Nåja, vi anlände till Folkan strax efter 21, på vägen hade vi plockat upp Maria. Som väntat var det inget stort tryck på dansgolvet under kvällens tidiga skede, men det droppade in folk kontinuerligt och till slut blev det riktigt bra med folk. Publiksammansättningen var väl som väntat väldigt blandad, men det var trivsamt och jag hade fullt upp hela kvällen. Personligen är jag ju ärligt talat svag för danskvällar när det inte är så ofantligt mycket folk, och när man kan behöva leta lite efter de man vill bjuda upp mer på grund av att utbudet är mindre än på grund av att det är så tjockt med folk att man inte hittar de man söker efter. Jag dansade med fler nya bekantskaper, samt "vissa" som jag tidigare bara pratat med i Håkans telefon - GALET men verkligen på tiden! Paradoxalt nog så blev den enda dans jag stod över denna kväll den "sista" dansen, vilket ju inte direkt tillhör vanligheterna. Jag hade dock tappat sugen en aning där mot slutet av kvällen och valde att dra mig en trappa upp för att avnjuta "From this moment" och "Brothers in arms" från läktarplats, det var på sätt och vis en intressant och annorlunda upplevelse ("När man ser det litegrann sådär från ovan") som däremot inte kommer att bli någon vana. Världen är full av tappade sugar och innan man ens riktigt hunnit märka att man tappat den har man böjt sig ner och plockat upp den, och kanske fått flera andra med sig på köpet. Hmmm...kanske borde bli filosof, som jag flummar....

Jag hade som sagt väldigt låga förväntningar på den här danskvällen då jag inte hade den blekaste aning om hur den skulle te sig. Publikmässigt blev det en godkänd och således svagt positiv överraskning, medan det musikmässigt blev en formidabel succe, egentligen ingen överraskning men det har ju blivit så sällan som jag fått chansen att dansa till Expanders att jag nästan glömt hur bra de kan vara. De har verkligen hittat sin form och spelar strålande på alla sätt. Repertoaren innehåller mycket material som ingen annan spelar, de gör tolkningar som är alldeles formidabla, och de är suveräna musiker som ger allt och har gediget kul på scen, vilket märks och smittar av sig på publiken. Jag blev som alltid på gott humör av låtar som "När vindarna viskar", "Brothers in arms", "Summer of '69" (är det bara jag som ännu kan hela texten?), osv, osv. En härlig version av "The worrying kind" fick vi oss också levererat, ja jag befann mig ofta i mitt musikaliska himmelrike. Det är ett sådant härligt gung över denna orkester att det är för mig obegripligt hur de kunnat undgå att klättra högt på popularitetslistan hos den yngre publiken. Det finns en väldig tröghet i detta med att bli etablerade, sen är det ju så att Expanders är gediget naturliga och tillåter sig att ha en personlig framtoning, vilket ju förstås rimmar lite illa med dagens fisförnäma präktighetstrender där allt ska vara så välputsat och neutralt (= tråkigt fjolligt i mina ögon). 

Pausfika avnjöts på "fly-tech" tillsammans med bilsällskapet. Jag avvek dock från fikat lite tidigare för att hinna rätta till kablarna framme vid scen/golvkanten som någon hade lyckats dra ut på golvet så att de (i mina ögon) var i vägen, jag vill ju i vanlig ordning kunna tangera alla mina dansgolvsytterkanter.

Efter en del velande så bestämde jag mig för att denna helg göra en lite längre dansutflykt upp till Umeå och Ersboda, med mellanlandning hos Tessan och Örjan i Moliden. Jag lämnade Östersund och jobbet 15:35 och anlände till Moliden 18:00, där middagen stod på bordet och väntade. Efter mat och en snabb duschinsats så gav vi oss av mot Umeå 19:05 och efter upplockande av Lina samt efter att ha tagit några omvägar för diverse ärenden kunde vi så stega in på Ersboda Folkets Hus strax före klockan 21..

Som vanligt var det kul på Ersboda med mycket och bra dansfolk från ett rätt stort upptagningsområde (jag var exempelvis inte ensam från Östersund, visade det sig). Danslokalen är inte på något sätt märkvärdig, men överlag bra. Golvet brukar vara riktigt välvallat, vilket det väl inte direkt var den här kvällen då glidet nog låg på vad de allra flesta skulle kalla en lagom nivå (själv vill jag ju ha det glatt!!). En negativ detalj med danslokalen på Ersboda är alla stolar och framförallt borden som står utställda. Personligen tycker jag sådant är att betrakta som bråte som bara tar plats och utgör en olägenhet vid dansgolvets ytterkant. Jag håller mig ju alltid i yttersta "spåret" och särskilt borden som står malplacerade längst bak är kort och gott ett aber!

Zlips kändes denna kväll lite mindre på hugget än jag upplevt dem tidigare i år. De bjöd på en hel del förändringar i repertoaren, på gott och ont. Jag fick för första gången avnjuta "I remember love", vilken de gjorde bra, och givetvis återfanns måååånga av mina favoritlåtar i repertoaren även denna kväll. Dock upplevde jag fredagens spelning som en vändning på den långa positiva trend jag känt under de senaste två åren. Jag har ju dansat till Zlips många gånger (43) sedan 1990 men först sista året har jag placerat dem på min absoluta favorittopp. Orsaken till att jag tidigare varit lite återhållsam med ovationerna har varit att de spelat en hel del låtar med ett sound som jag omöjligt kan lära mig uppskatta, skumpiga och studsiga låtar där "Morfars munspel" får utgöra typexempel. Sedan Melissa började i Zlips har trenden varit tydlig mot allt färre av den den där studsiga sortens låtar, men tyvärr bröts den trenden i fredags och jag stod faktiskt över två danser bara för att låtarna fick mig att tappa lusten. På det stora hela var jag givetvis som alltid nöjd med Zlips insats, men inte riktigt lika överväldigande nöjd som jag varit nu en längre tid.

Jag dansade således kvällens alla danser utom två, vilka jag alltså avstod icke ofrivilligt (eller hur var det man skulle uttrycka sig, Örjan?). Många favoritdansare gjorde mig sällskap på golvet under kvällen, lokala förmågor likväl som dansvänner från Kalix, Skellefteå, Ö-vik, Kramfors, ja jag glömmer garanterat någon om jag försöker räkna upp dem alla. Superkul är bara förnamnet, det var en underbar kväll. Allt positivt till trots så lyckades jag inte få dansa med riktigt alla jag hade hoppats på och som jag verkligen sett fram emot att få snurra runt med, men det kommer nya danskvällar....tack och lov!

Efter dansen återvände vi till Moliden där danspensionat Johansson tillhandahöll samma goda fullservice som alltid, liksom toppentrevligt danssällskap och umgänge både fredag och lördag!

Jag hade varit i Boberg sedan Långfredagen och kände mig måttligt på hugget för dans. Min begränsade erfarenhet av dans i Laxsjö innebar inte heller någon känsla av obligatorium, men en viss nyfikenhet låg och pyrde så givetvis fanns tankarna på att ändå ta vägen över Laxsjö när jag skulle åter till Östersund. Mitt i velandet fick jag så ett meddelande från Petter som kort och gott löd "När åker vi?", och för att göra en lång historia kort så kom jag att snabbt packa ihop mina pinaler, på nya tysta sommardäck rulla mot Optand, ringa några samtal för att fylla upp bilen med passagerare, ta en snabbdusch, och slutligen möta upp Petter med flera inne i stan för färd mot Laxsjö. Förutom mig och Petter var Ola Z., Maria H. och Eva E. med. Det allra mest anmärkningsvärda med denna danskväll var att jag INTE behövde stå för transporten utan fick nöjet att bara åka med, vilket ju tillhör ovanligheterna. Petter hade fixat bil, ett initiativ som jag berömmer och tackar för!

Laxsjö ja, detta ställe som man ofrånkomligen hört så mycket om, och de flesta av de fördomar som jag inte hade kunde rätt snart bekräftas. *ler* Dock var dansklimatet oväntat gott med en rätt stor andel riktig danspublik, och dansbarheten var skapligt hög under stora delar av kvällen. Till och från dök det förvisso upp allehanda märkliga ekipage på dansgolvet med G3-bugg och andra spännande stilar, liksom att det fanns grund för utfärdande av P-böter till ett flertall mer eller mindre permanent parkerade individer. Vissa som bara stod och tittade på verkade inte alls observera att de faktiskt var i vägen för de som dansade, flertalet påkörningar till trots. Lite fascinerande.

Jannez gjorde förstås en strålande spelning på hemmaplan, och kvällens avslutning med "Chicago-medley" och "25 Minutes" var givetvis poängplockare. Jag fick avnjuta en mäng härliga danser denna kväll, även om den rätt farofyllda och stökiga situationen på golvet satte sina tydliga begränsningar till att verkligen göra något bra utav den annars så fulländade kombinationen av bra musik och utsökt danssällskap.

Rimliga fikapriser ger bonuspoäng till arrangörerna, synd bara att mängden sittplatser utanför pubdelen var så begränsade.

En annorlunda kväll, Jannez spelade 2 modern + 1 gammal hela kvällen, vilket de enligt egen utsago inte gjort på 20 år.

Jag dansade inte riktigt alla danser, stod över ett par gammeldanser i tidigt skede, men för övrigt höll jag igång och i slutändan hade jag iaf prövat på alla varianter som bjöds. Pariserpolka och Mazurka fick vänta ett tag och den förstnämnda har jag ännu en del frågetecken kring, den som är duktig på Pariserpolka får således gärna lura med mig ut på dansgolvet vid tillfälle och lära mig de sista detaljerna som jag inte riktigt har kläm på hur det ska vara.

Det blev alldeles lagom mycket folk denna kväll, men lite stökigare folk än det brukar vara på Furuparken. Man skulle kunna säga att det var mer av en "Folkan-publik", dvs en del äldre ekipage som tuffar på i sin egen lilla värld utan att ta hänsyn till att någon annan råkar finnas framför, liksom några G3-buggare. Gott om duktiga dansare fanns det iaf och jag dansade med en hel del nya.

Jannez spelade som alltid utsökt, men jag sörjer förlusten av "25 Minutes" som återigen tycks ha fått vandra hädan till fördel för nya "Shining Rose", vilken dom spelade två gånger under kvällen. Denna kväll fanns iaf både "Right Here Waiting" och "Animals" med på repertoaren och jag fick dansa dessa under utsökta former, vilket jag lyfter på hatten och tackar för!

"Dju-u-ur, vilda floder och vattenfall...."    =)

Jag åkte själv från Optand, enklast så!

Så var det dags igen att trängas på Matfors Folkets Hus. Omdömet från tidigare besök har kunnat sammanfattas i tre ord; trångt, varmt och kul, i lagom balans. Den här gången kom dock balansen att bli något rubbad och trångt känns som ett alltför svagt adjektiv. Särskilt under de sista danserna före kvällens första paus vid 23:00 så kom stökigheten att nå nya rekordnivåer och då var det inte särskilt förnöjsamt att ta sig runt på golvet. Förutom att dansgolvet i sig är litet så uppstår även stora problem till följd av att det i stort sett helt saknas "kringområden", dvs plats för att gå, stå och allmänt drälla på när man (dom) inte dansar. Själv stod jag över exakt en dans den här kvällen, vilket var mer än tillräckligt.

Publiken i Matfors var som vanligt mångfacetterad med en hel del pubfolk som givetvis i stor grad bidrar till stökigheten. Samtidigt är det alltid gott om riktigt bra dansfolk som helt klart utgör den dominerande delen, och det är alltid lika trist att kvällen är så kort och att man hinner dansa med så pass få. Igår tyckte jag dessutom att det var knepigare än vanligt att få fatt i dem jag ville dansa med. Jag fick hur som helst chansen att än en gång stifta bekantskap med en handfull nya danstjejer, rakt igenom utsökta sådana. Dessutom dök det upp en glad överraskning i form av en tjej från Piteå som jag dansat med många gånger under åren i Luleå och som nu flyttat till Sundsvall, skoj att inte min flytt till Östersund behövt innebära total förlust av alla norrbottensdansfavoriter...=)

Det som känns lite trist en sådan här kväll är att man till följd av trängsel och stök inte lyckas prestera särskilt spännande dansupplevelser. Detta förtar en del av upplevelsen för egen del, men särskilt tänker jag på upplevelsen för de som man får det stora nöjet att tillbringa en dansstund tillsammans med. Man vill ju så gärna skapa magi, och det var förbannat svårt denna kväll. Jag fick några danser som kändes riktigt bra, men det är svårt att hålla engagemanget uppe, och tråkiga dansstilstendenser tenderar för min del att "sätta sig i kroppen" när man under flertalet danser till 100% tvingats ägna sig åt överlevnadsfokuserad dans.

Jag skrev "första paus" ovan och det kräver förstås ett klargörande...
Eftersom det alltid blir så in i norden varmt i den lilla danslokalen på Folkets Hus i Matfors så valde Blender att ta två kortare pauser istället för en. Detta är ett fullt förståeligt val och inget jag har några starka åsikter om (ovaligt va?), men däremot är det helt klart så att två korta pauser rent danskvällsmässigt är betydligt sämre än en lite längre, iaf om man som jag gärna vill inmundiga lite fika under kvällen. Med två pauser så känns det för tidigt att fika i den första, och knappt meningsfullt när man nått fram till den andra. Dessutom så är en kvart väl så kort för att hinna stå i kö, handla fika och avnjuta detsamma. Vidare får man ju då, hur man än väljer att göra, en paus som inte fyller någon egentlig funktion annat än till att drälla runt. Petitesser, javisst, men har man inget mer djupblodande att bry hjärnan med så får man hålla till godo med att hänfalla åt petitessbryderier.

Så återstår att behandla två observationer/reflektioner av arrangörsmässig art, innan det är dags att summera. För det första, redan vid första dansen så fanns det stora mängder smågrus/sand på dansgolvet, särskilt vid ingången. Detta är ett problem som jag av egen erfarenhet vet att man lätt kan avhjälpa genom att förse entréutrymmena med en tillräcklig mängd mjukare och grusabsorberande mattor. Dansgolvet skonas på så sätt från ett onödigt hårt slitage, och vi som dansar slipper skrapa runt i sand och grus. För det andra måste jag helt sonika dra tillbaka mina tidigare ovationer för fikapriserna i Matfors, vilka tidigare låg på en fikastimulerande och berömvärd nivå. Denna gång hade i stort sett samtliga priser höjts med 50%, vilket gör att man inte längre tänker "jag kostar på mig en macka, och förresten så ser ju godbitarna så smarriga ut och kostar inte heller så mycket, så jag tar en sådan oxå". Tillsammans med publiknöjdhetsfaktorn så är det den totala omsättningen som är det viktiga, inte förtjänsten per såld enhet. Jag kan utan tvekan konstatera att de ställen som säljer bra fika till rimliga priser (praktexempel är Byske FP) alltid uppvisar en köpgladare fikapublik som dessutom tycks mycket mer nöjda i största allmänhet, och vad kan man annat bli av att pressa i sig onyttiga och sliskiga godsaker? I längden är attraktiva fikapriser garanterat ett vinnande koncept i dessa sammanhang!

Sammanfattningsvis, en som alltid kul kväll i Matfors. Blender var givetvis strålande även denna kväll, men tyvärr grumlades totalintrycket en del av den påtagliga stökigheten. En petitess till som jag dock måste anmärka på var att damernas/herrarnas hanterades uteslutande auditoriellt utan visuell del, dvs skylten användes inte utan vi fick förlita oss på vad Lasse sa, något som iaf för min del skapade en del osäkerhet. Måhända bör arrangörerna se över skyltknappens placering???

Den här gången frångick jag mina normala vanor att ta en heldag i Sundsvall samt att sedan övernatta där. Nästa besök på Bilte...IKEA får således vänta, men det blir säkert snart nya turer till kustregionen. Istället åkte jag således fram och tillbaka över kvällen, Maria Hallin och Jonas Wiklund åkte med. 

Nu avlöser de helt sagolika danskvällarna varandra, förra fredagen med Perikles var ju en utsökt kväll och den här kvällen med Blender likaså. Jag anlände 21:00 och stod redo att beträda golvet till första dansen, sedan dansade jag kvällens alla danser, inklusive de två extranumren (en dans).

Det var alldeles för länge sedan jag senast fick chansen att dansa till Blender, nästan två månader. Blender bjöd denna kväll på en alldeles förträfflig föreställning, full av energi på alla de sätt. Som väntat fick vi smaka på ett antal låtar från nya plattan, vilket var en genomgående positiv upplevelse. De hade tillfört de nya egna låtarna i en alldeles lagom omfattning samt integrerat dem snyggt i helheten, mycket proffsigt och åter en bekräftelse på deras goda känsla för hur man levererar en välkomponerad danskvällsupplevelse. Som bekant är jag ju inget stort fan av "dansbandsplattor" med "egna" låtar, i regel anser jag att de bästa dansbanden är rena coverband. Således skulle jag aldrig kalla detta för Blenders första platta, då "Live i studio" 1 & 2 båda är förträffliga plattor som väl dokumenterat representativa låtar för den repertoar som Blender spelat genom åren. Med det som utgångspunkt måste jag dock erkänna att Blender med "Alla Essen På Handen" skapat en riktigt bra popplatta som för min del säkerligen kommer att snurra rätt många varv i vår och sommar. På sikt är sannolikheten stor för att den här plattan kommer att sälla sig till Boogarts "Vänner För Livet", "This Is It" och "This is...Live", Perikles "Namn Och Nummer" och "Live 2002", Jannez "Någonsdans i Sverige", Svänzons "Nya Steg", liksom de tidigare nämnda liveskivorna med just Blender, samtliga plattor vars musik jag alltid kommer att bära med mig och starkt förknippa med alla ljuvliga danskvällar. Hur som helst, med "Alla Essen På Handen" har Blender överträffat iaf mina förväntningar och jag rekommenderar starkt att köpa plattan (som medlem i Blenderklubben köper man den billigare i deras Webshop). Förutom att plattan innehåller ett knippe dansglada låtar av både snabbare och mysigare karaktär så är den även vackert förpackad med en välgjord dokumentation, bara bilderna från fotovänliga Käcktjärn loge är i sig värda en investering!

Den här kvällen på Furuparken bjöd förutom Blender också på en alldeles lagom stor och förträfflig danspublik, jag dansade kvällens alla danser och njöt i fulla drag, nu snart två timmar efter dansens slut känner jag mig ännu hög av dansrus! Ett litet avsteg från senaste tidens strategi var dock att jag endast dansade med några få "obekanta" denna kväll, något som inte skedde medvetet utan det bara blev så.

Jag körde från Optand, Maria H. hade varit på besök och åkte således med samt fick skjuts hem efteråt.

Det var en smärre evighet sedan Perikles senast spelade i Östersund och på Furuparken, så detta var verkligen på tiden. De var i toppform och bjöd på en strålande föreställning med allt vad man kan begära av en riktigt bra Perikleskväll. De klassiska odödliga låtarna fanns med, liksom de egna örhängena, liksom de ljuva mysfavoriterna såsom Guardian Angel, Hymn to Her och Show Me Heaven, och sist men inte minst aktuell listmusik i form av exempelvis Don't Feel Like Dancin' och The Worrying Kind. Extranummer var i klassisk stil AC/DC-låtar, mer exakt Highway to Hell och Whole Lotta Rosie vilka varit stående inslag nu ett tag.

Jag anlände lagom till första dans, och dansade sedan kvällens alla danser. Genomgående upplevde jag en mycket hög kvalitet på alla danser och en alldeles lagom publikmängd gjorde detta till en superkanonkväll för min del. Jag har saknat Guardian Angel (som jag missade på dansmaran i februari) och det var en välsignelse att jag denna kväll fick dansa den i  utsökt danssällskap.

Den här kvällen åkte jag själv från Optand. I paus gjorde jag en tur in till stan och plockade upp Marie som jobbat till 22, med hjälp av muta övertalades jag även att skjutsa hem henne efter dansen (vem kan motstå en chokladmuffins?).

Efter en heldag i ett snöigt och kallblåsigt Bydalen så kände jag mig givetvis supertaggad för dans, eller kanske ändå inte riktigt! Segheten var påtaglig där vid 19:30-tiden, men efter en dusch och påföljande återuppväckande av mitt rätta jag så infann sig trots allt danssuget, det var ju faktiskt hela två veckor sedan sist. Hur som helst, 20:50 infann jag mig på Folkan och intog givetvis dansgolvet omedelbart när Jannez spelade upp till kvällens första dans.

Det blev en utomordentligt skojig kväll, alldeles lagom mycket folk, ingen direkt trängsel och den klassiska småbökigheten uppstod endast en kortare tid direkt efter paus. Jag dansade kvällens samtliga danser, vilka genomgående höll en mycket hög nivå. Förutom alla utsökt duktiga danstjejer av redan känt slag bjöd kvällen för min del även på en handfull nya dansbekantskaper, i samtliga fall riktigt bra! Tyvärr gick dock kvällen alldeles för fort och jag hann inte med att dansa med *alla*.

Jannez spelade strålande som vanligt, men se grabbarna borde få smisk på bara stjärten för kvällens olydiga infall att utesluta inte bara en utan TRE av de allra mest utsökta låtarna. Sista dansen havererades, det vill säga den bjöd inte på "25 minutes", och dessutom blev vi snuvade på både "Right here waiting" och "Animals" (tack Emma för påpekandet). Betyget naggas således i kanten av detta helgerån!

Jag körde själv från Optand, efter dansen skjutsade jag hem Marie, Cissi och Emma.

Vi var först ut! Eh...jag och Emelie alltså...eh...först ut på dansgolvet i Matfors alltså!!

Mitt andra dansbesök i Matfors hade föregåtts av ett legitimerande besök på IKEA under dagen och sedan pizzamiddag tillsammans med Anna och Emelie. Med en timmes melodifestivaluppladdning (2:a chansen, AKA loosers game) i ryggen anlände vi i perfekt tid till första dansen, och kvällen inleddes med några klockrena danser på ett glest befolkat golv med utsökt glid. Publikmängden växte sedan snabbt till och det blev lite småstökigt med en del besvärande "kavajgubbar", men på det stora hela kan jag inte klassa kvällen som annat än alldeles utmärkt!

Jag dansade kvällens samtliga danser, med undantag för en (snabb) dans då jag gjorde Tessan vilosällskap. På hela kvällen hade jag bara bra danser, det finns många duktiga danstjejer där nere!

I paus gick vi ut för att beskåda månförmörkelsen, men tyvärr gjorde molnigheten att vi inte kunde se något av mångubben. Väl inne igen avnjöt vi smaskigt fika till överkomliga priser (poäng till Folkets Hus både för bakverken och för att de sålde 33cl flaskläsk och inte hemfallit till de mer kostsamma förpackningsalternativen, därav 10:- för en läsk).

Zlips var som alltid strålande, utmärkande för kvällen var att Melissa hade problem med rösten och fick vila sig en stund när hon lämnade mikrofonen till en inkallad vikarie. Möjligen var det också detta som var orsaken till att repertoaren tedde sig lite annorlunda än vanligt, på slutet repeterades en del låtar och vi fick tyvärr inte dansa till "Everything" som sista låt. Totalt sett var detta dock inget som drog ner slutbetyget.

Klockan är nu 01:20, jag är ännu dansrusig och det har blivit dags att sammanfatta denna rätt annorlunda danskväll. Egentligen är väl detta det ultimata tillståndet för att skriva dansdagbok, medan man ännu är speedad av dansen och dessutom har alla intryck i färskt minne. Trots att många förutsättningar talade emot så fick jag en riktigt trevlig kväll, men för att inte denna dagbok ska bli alltför kaosartad så försöker jag väl ta det hela från början.

Jag var egentligen inte alls särskilt PÅ denna afton när middagsbestyr och annat avklarats och det började bli dags att göra sig i ordning för dans. Vanligtvis brukar jag se till så att jag är i stort sett helt klar före klockan 20 så att jag i lugn och ro kan avnjuta SSDL, och sedan står jag redo att åka på stört när eftertexterna börjat rulla, då brukar jag i stort sett vara på Furan innan bandet börjat spela. Den här kvällen bestämde jag mig dock för att ta det lugnt, jag hade inga som helst förväntningar och tyckte att jag gott kunde komma lite sent för en gångs skull. Således landade jag på Furan så sent som 21:20, snudd på värdsrekord. =)

Inledningsvis var det väldigt lite folk, och publiken dominerades starkt av ett väldigt ungt och kvinnligt klientel. Det strömmade dock till mer människor och i slutändan blev det helt ok, ja riktigt bra med folk utan trängsel.

Barbados kändes i förväg som ett ytterst osäkert kort, deras prestationer de senaste åren har sänkt mina förväntningar till absolut botten och således kunde det hela egentligen inte bli sämre än förväntat. Sammanfattningsvis så gjorde de en väldigt splittrad prestation, på många sätt, men klarar sig dock undan med ett rätt väl godkänt betyg. Låtvalet är delvis riktigt bra, delvis ok, och därutöver spelar de en del låtar som helt klart suger. Personligen åkte jag dock hem med väldigt positiva vibbar, då de sista timmen lade in en högre växel och spelade en mängd rocklåtar, vilket ju är att flörta med mina musikaliska smaklökar. Betyget dras dock ner av en mängd faktorer, såsom en väldigt dålig publikkontakt, en divig och respektlös attityd (de tog paus två gånger, skulle vara 2x15 minuter men blev 2x25, det är att betrakta som förskingring av danstid), samt en slarvighet i förvaltandet av danskvällen (exempelvis så markerade de inte tydligt avgränsningarna mellan danserna, vilket ofta skapade förvirring). Lite extra bonuspoäng drog de dock slutligen in genom att bjuda på extranummer i form av ett potpurri av Ebba-Grön-låtar, helt klart nice avslutning!

Jag hade en alldeles utsökt danskväll, dansade med säkert ett tiotal nya bekantskaper, och detta gav idel positiva utfall. På något märkligt sätt så tycks mindre optimala förutsättningar ofta resultera i roligare danskvällar, något som jag har många flummiga teorier om, men dessa ska jag inte orda om i denna dagbok.

Slutligen, för att knyta an till den flummiga inledningen av kvällens dagbok. Jag blev under kvällen upplyst om att mina dansdagböcker uppskattas, men att jag ibland skriver komplicerat (ja, Du som gav mig kommentaren kan känna dig ltäffad!). Måhända är det så att jag ibland skriver lite obegripligt när jag flummar alltför hårt, eller medvetet använder kodspråk för att jag tycker det är smått roande. Det är väl dessutom ett oomkullrunkeligt faktum att jag till yttermera visso ibland nyttjar ett tämligen avancerat språk med mindre vanliga ord och språkkonstruktioner (exempelvis "oomkullrunkeligt" eller "till yttermera visso"). Men någon utmaning kan jag väl få bjuda mina läsare på, eller?? =)

Kvällens Felicia-tema blev för övrigt "Tango", med utgångspunkt i Lasse Brandeby! *flummokommentar*

Dans på Föreningshuset i Häggenås är inget som serveras särskilt ofta, men precis som för ganska exakt ett år sedan vankades det denna kväll dans till Zlips. På de allra flesta punkter var denna kväll också något av en kopia av förra årets Zlips-dans, på gott och ont.

Zlips bjöd som vanligt på en strålande spelning, jag kan inte komma på något att anmärka på. Golvet var till en början väääldigt trögt, men efter en timme hade vallan gjort sitt till och glidet hade jämnat ut sig och blivit riktigt påtagligt, många skulle nog rent av påstå att det var alltför (!?!?) glatt, själv vill jag ju ha det glatt!!

Det blev inte särskilt mycket folk, gissningsvis någonstans strax över 100 personer. Synd för arrangörerna, själv tyckte jag det var riktigt skönt med gott om utrymme, samt att en mindre publik faktiskt ofta i realiteten inbjuder till att stifta mer nya dansbekantskaper eller att äntligen komma till skott och bjuda upp sådana man många gånger sett på dans men aldrig dansat med. För min del bjöd kvällen på ett flertal sådana nya dansupplevelser, riktigt trevligt.

Förra året hade jag en väldigt skojig och minnesvärd kväll i Häggenås, och även om den här kvällen för mig personligen inte riktigt nådde upp till samma nivå så hade jag en kanonkväll, jag hoppas vi får chansen att komma tillbaka och dansa här och att mer publik kan lockas att komma.

Jag körde från Optand, efter dansen åkte jag vidare till Boberg. Maria H. åkte med från Östersund på vägen till Häggenås.

Hur kan det komma sig att en i så många avseenden perfekt kväll ändå inte genererat ett överväldigande dansrus, ett gott danshumör och danssug till trots? Det är den svåra frågan som jag såhär en dryg timme efter danskvällens slut ska försöka besvara.

Om vi börjad med allt det positiva. Efter att ha haft en dansfri helg föregående helg så var suget efter denna kväll stort, hela veckan hade varit en uppladdning och jag var på riktigt maxat danshumör. Jag anlände till dansen tillsammans med Marie N. strax efter 21, och vi missade bara halva första låten, inte perfekt men klart godkänt (damernas andra åk i slalom från alpina VM i Åre gick 20-21 och gjorde att avfärden hemifrån blev ett par minuter senare än vanligt). Hur som helst så tilltog publikmängden rätt snabbt och det blev alldeles perfekt mycket folk, och bra dansfolk. Om man jämför med hur en liknande kväll med Jannez skulle ha varit på Folkan så var det verkligen kanonbra, de onyktra äldre ekipagen var lätträknade och således flöt det rätt bra på golvet. Jannez var givetvis som alltid bra utan så mycket att nämna, kul med nytillskott i repertoaren, mest nämnvärt att de tagit in "Buy me a rose", nice boys! Den här aftonen spelades Sjumilakliv vid två tillfällen, 21:35 och 00:45, jag gillar förvisso låten men dubbla framföranden är i mitt tycke lite överdrivet.

Så, bra folk, bra musik, bra förutsättningar på alla de sätt, vad var det då som gick fel för min del? Ja det känns inte som en helt enkel sak att sätta fingret på, det handlar om en mängd samverkande faktorer. Det finns nu en risk för att delar av det jag här kommer att spekulera kring kan komma att feltolkas, eller framförallt övertolkas, men det får vara hänt i så fall.

Den första komponenten som bidrog till min inte helt fulländade upplevelse av kvällen är helt och fullt en personlig aspekt som drabbar mig då och då, nämligen att jag blir less på att dansa med mig själv hela tiden. Det dansonoma nervsystemet har helt tagit över och jag känner det som att det aldrig händer något spännande. Förmodligen är det dags att försöka hitta på nya dansutmaningar, nya tricks, för jag är inte nöjd med utmaningen att testa gränserna med de jag dansar med utan jag vill även gärna försöka lura mig själv lite, leva lite "on the edge" och släppa den totala kontrollen. Den här kvällen var en sådan då jag lessnat på min egen dansförmåga, jag vet att det går över men också att detta kan hjälpas på traven av att  börja experimentera med nya "bus".

Den andra komponenten i missnöjessammanhanget kan kopplas till ett citat av Örjan, nämligen "Så mycket brudar. Så lite tid!". Den här kvällen fanns det helt enkelt för många att dansa med, ett stort antal favoriter som jag så gärna ville hinna få en dans med, likväl som goda möjligheter till att finna nya dansfavoriter, eller iaf möta nya personligheter. Tyvärr tog kvällen slut alldeles för snabbt, och det var så många som jag verkligen kände att jag hade "missat".

Punkt nummer tre är väl den som jag mest av allt måste understryka bör läsas utan övertolkning av dess innebörd. Kort och gott kan den sammanfattas som "brist på respekt för herrarnas/damernas". Även om tillämpningen av damernas/herrarnas är för mig ett oomkullrunkeligt fundament för en bra danskväll så är jag absolut inte nitisk när det gäller att följa skyltarna. Blir jag uppbjuden på herrarnas så tackar jag givetvis ja precis som om det hade varit damernas, och med de som jag känner väl brukar jag resonera som så att "skylten har vi väl i princip förhandlat bort". Likväl innebär en hög grad av "skyltbrott" en olägenhet i mina ögon, för jag vill ju faktiskt också få bjuda upp, och det ska jag få göra på herrarnas. Den här kvällen passerades helt klart gränsen och jag tyckte mig inte alls få chansen att bjuda upp i tillräckligt hög grad. När det är "min tur" vill jag kunna få råda över situationen och inte behöva ha bråttom för att hinna bjuda upp. Det är ju alltid kul att bli uppbjuden, inte tal om annat, men likaså är det för mig viktigt att få bjuda upp, rättvis fördelning av rättigheten/ansvaret att bjuda upp är centralt för att jag ska tycka att kvällen varit bra. Nästa punkt är delvis ett resultat av bristen på respekt för min rätt att få bjuda upp.

Sedan en tid tillbaka lägger jag stort fokus på att bjuda upp nya (eller gamla "förlorade") dansbekantskaper, helt enkelt för att det är kul att bryta ny mark på det dansanta likväl som det sociala planet. Den här kvällen var förutsättningarna för detta goda, men ändå blev resultatet knapert på den fronten, till stor del som en följd av att jag många gånger inte hann bjuda upp förrän jag själv blev uppbjuden, och det på herrarnas.

Nu kanske man kan få för sig att jag hade en trist kväll, vilket inte alls var fallet. Jag fick många trevliga, mysiga och roliga danser, och totalbetyget kan inte bli annat än "en riktigt bra kväll", men av flera orsaker kom jag aldrig in i det där underbara dansruset som jag oftast brukar känna, och känslan såhär efteråt är tudelad med en viss grad av tomhet.

Pikanta detaljer bjöds det inte på så många av, vilket väl är i sin ordning. Gammeldansen före paus gick till hälften strålande och till hälften mindre bra, lite vid-sidan-av-övande vore nog på sin plats. Extradanserna på slutet blev ett intressant prov på hur trötthet reducerar fokuseringsförmågan, men men, det får man ta, det hör till att man kör slut på de sista krafterna innan man får lov att åka hem, och det innebär ofta att man inte lyckas "prestera" någon perfekt dans sådär på slutet. Det kan ju vara kul ändå...=)

Denna kväll körde jag från Optand, Marie N. åkte med till dansen och efteråt skjutsade jag hem både henne och Maria H.

Efter en riktigt skön natt där jag sträcksov som en klubbad sten så tog vi oss upp framåt 12-tiden på lördagen och åt en riktigt stabil frukost, detta långt efter att alla hotellfrukostrestauranger stängt (det har sina fördelar att inte bo alltför flott). I ett försök till att bringa lite pigghet till våra sargade kroppar tog vi så en promenad i solen längs havsbadets vita strand (detta år med öppet vatten) och även i år gjorde jag och Anna snöänglar, måhända för att visa för oss själva att vi ännu inte är överdrivet vuxna. När sedan väl middag lagats och avnjutits och alla gjort sig i ordning inför kvällen så var det hög tid att bege sig åter till Parken. Denna kväll skedde avfärd (med min bil) 18:28, så vi infann oss i god tid till dansens början. Casanovas hade anlänt sent och fixade fortfarande med både ljus och ljud när Perikles äntrade scenen som första band.

Med Perikles och Blender på scenen var det ingen direkt överraskning att det denna kväll skulle vara total ordning på damernas och herrarnas, dessa band tillhör den ringa skara band som verkligen vet hur man levererar en proffsig danskvällsupplevelse, både musikaliskt och vad gäller övriga detaljer. Kvällens första halvlek gick snabbt och det finns inte mycket att säga om denna, mer än att jag fick göra ett litet avbrott för att agera stolpskott, ehh... alltså...jag agerade stolpe till en kamerablixt som med jämna och ojämna mellanrum avlossade ljusskott på Tessan och Örjan. Förvirrande? Jajjemen, men mer än så ämnar jag inte utveckla den punkten.

Max-paus tog vi även denna kväll 23:00, och vi fick svart på vitt hur viktigt det är att komma iväg direkt klockan 23 om man ska undvika kö på Max. Visst, jag må ibland (som i detta fall) uppfattas som tjurskalligt fyrkantig, men hur ofta har jag inte hört gnäll om hur lång tid det tar att åka iväg och äta, samt klagomål om att "varför ska vi vänta medan de dansar". Den tydliga men hårda hållning kring Max-paus som jag tillämpade denna gång var i mina ögon mycket lyckad och något jag kommer att stå fast vid inför kommande maror.

Inpå småtimmarna tappade jag en hel del av min kraft och entusiasm, sista timmen mellan 2 och 3 kan jag omöjligt påstå att jag var på topp, nära-döden-tillstånd är en bättre beskrivning. Dock skedde en inte helt ovanlig vändning strax efter klockan 3, i och med att Perikles körde igång med första extranumret i form av "Highway to hell". Snacka om att jag kom in i tredje andningen, vilken varade i cirka 40 minuter, dvs så länge som extranumren levererades. Orkestermässigt var det här under extranumren som agnarna skildes från vetet. Man kan inte säga annat än när det gäller extranummer så ÄGER Perikles fullständigt. De är extranumrens kungar, de levererar riktiga rökare i en dimension utöver vad som spelats tidigare under kvällen, de gör det med bravur, och det gör det utan många sekunder av tvekan, detta tack vare att de spelar "naturellt". Casanovas överraskade också med att köra några härliga rökare, med en del naturliga men charmiga misstag. Blender däremot visade här upp sin allra svagaste sida, vilket väl på sitt sätt är en konsekvens av att de är så in i helvete bra och perfekta att det i sådana här sammanhang blir tråkigt. Perikles hade ju till exempel lätt hunnit spela en AC/DC-låt till under den tid det tog för Lasse i Blender att bläddra fram rätt låt på sin dator, ska man köra med "fusk" bör man ju ändå försöka göra det med stil och fortfarande kunna vara spontan när så krävs. Bättre förberedelser av extranummerlåtar nästa gång kanske?? Här tappade Blender lätt en halv poäng i totalbetyget jämfört med Perikles (just denna kväll).

Efter månader av uppladdning var det så äntligen dags för ännu en Ö-viksmara, och det var en blandad skara som ämnade genomleva denna helg tillsammans. Redan vid 11:30-tiden på fredagen lämnade jag (Optand), Maria H. (Östersund) och Emelie G. (Ånge) Östersund och styrde kosan mot Ö-vik, dit vi anlände vid 15-snåret. Efter att på Kvantum ha inhandlat mat för helgen infann vi oss på Gullviks camping där vi gjorde oss hemmastadda och piffade till oss slutgiltigt inför kvällen. Övriga maravänner, Anna L. (Sundsvall), Fredrik N. (Stockholm) och Emili S. (för stunden Vemdalen), kom i bil från Sundsvall och ämnade åka direkt till Parken. Avfärd mot Parken skedde för vår del 18:32, vilket hade varit mer än tillräckligt tidigt om det inte hade bildats kö vid entrén, men vi vallade in på dansgolvet precis i tid till 19:00 och kvällens första dans. Noteras bör att entrépriset höjts från 160 till 180 pix, vilket fortfarande en fullt acceptabel nivå, men undertecknad kan inte låta bli att spekulera över ifall det är behov eller girighet som ligger bakom prishöjningen.

Vilken kanonkväll detta blev, Parken har sällan lyckats få allt mer rätt. Damernas/herrarnas fungerade som sig bör på en norrlandsmara, och banden var denna kväll utsökt bra. Zlips är bara helt underbara just nu, jag saknar ord. Date helt ok, jag skulle gärna stryka en del av deras tramslåtar men på det stora hela är de jättebra. Likaså blev Scotts en mycket positiv överraskning. Deras lugna låtar var ju bara helt suveräna med massor av klassiska myslåtar, en hel del som jag själv aldrig dansat till förr men som visade sig passa utmärkt på dansgolvet. De inledde med "Still the one" och efter det var jag såld! Det förekom lite småslarv av orkestrarna med skyltbytena, men inga stora fadäser på den fronten. Några riktiga klavertramp gjordes dock från orkestrarnas sida när kvällen började närma sig sitt slut. Den första missen var att Date tappade bort en låt på sin sista "akt" innan alla band gemensamt skulle spela sista halvtimmen. En borttappad låt är en förlorad halv dans, och förvirringen och kaoset bland dansarna blev stor när man plötsligt skulle kompensera för detta. Själv så gjorde jag som alltid i liknande situationer och kompletterade upp till en trelåtarsdans, men en stor del av publiken hamnade i motfas med orkestrarna för en stund. Inte så långt senare så upprepas plötsligt detta misstag när näst sista dansen också blev en enlåtsdans och många efter en stund fann sig vara mitt i sista dansen tillsammans med den de ämnat dansa näst sista dansen med. Detta är något som absolut inte får ske, sista dansen spelar för många en mycket speciell roll och otydlighet kring denna är något mycket allvarligt.

För oss som fick en strålande sista dans var dock upplevelsen total. Zlips dundersköna avslutning med "Everything" överhettade en redan het danspublik och Melissa drog ner applådåskor för sin ljuvliga sångprestation. Naturligtvis slutade inte kvällen där utan ett knippe extranummer levererades som sig bör, dock inget som förtjänar något särskilt omnämnande.

Helgens andra danskväll i Östersund, nu på Folkets Hus. Publiksammansättningen var klart annorlunda mot kvällen innan på Furan, den här kvällen fick man tyvärr stå ut med en hel del väldigt stökiga (äldre) dansekipage med långa knuffande armar och bulldozerfasoner. Lagom mycket folk dock, gott om plats och härligt glatt på golvet. Ett stort tjejöverskott var det dock, vilket ju påverkar stämningen negativt. Själv gjorde jag iaf mitt bästa för att hålla damerna sysselsatta och jag dansade samtliga danser denna kväll.

Zlips spelar just nu i en medvind som efter förra årets ökning från en stilla bris till ren stormstyrka nu inte kan beskrivas annat än som en orkan. Allt är super, och det märks både på orkestern och gensvaret från publiken. GALET BRA!! Jag finner inget alls att anmärka, ska möjligen då vara att Maths glömt att raka sig!! =)

Jag körde från Optand, Emelie var på besök och åkte med, och på vägen plockade vi även upp Maria H.

Denna kväll åkte jag själv från Optand, anlände 21:03 då jag såg färdigt på SSDL innan avfärd. Date var dock lite sena till start så jag var ändå på plats innan första taktslaget.

Kvällen startade lite sparsamt men folkmängden tilltog allteftersom och lagom till paus hade en rätt bekväm men tillfredsställande nivå uppnåtts. En hel del "stammisar" saknades, jag antar att de sparar på sina begränsade krafter till morgondagens (eehh...kvällens) dans till Zlips på Folkan. Jag undrar bara, varför välja när man kan gå på två bra danser i rad? Kanon med dubbeldanshelg, så skönt att få "hålla sig hemma" en hel helg.  

Totalt sett hade jag som (nästan) alltid en strålande kväll, lagom kul, lagom bra folk, en del gamla bekantskaper, några nya, i princip genomgående bra danser. Date som alltid bra, men nu har mitt tålamod sinat och jag vingklipper toppbetyget som straff för deras vedervärdiga sista-dansen-låtar. Om de kunde spela bra och mysiga låtar på sista dansen så skulle de vara totalt outstanding, en reflektion som jag gjort förr, och många andra med mig.

Trots vinter och bister kyla drog jag i bästa högsommaranda denna lördag själv till Sundsvall för dans till Shake i samband med dansklubben Altiras jubileum. Under eftermiddagen landade jag hos Anna L. där det så småningom bjöds på utsökt tacogratängmiddag som "uppladdning" inför danskvällen. Middagsgäster var även Emelie G., Anna S. och Meit.

Efter en bastant middag toppad av rikliga mängder glass var dansformen således på topp när jag, Anna och Emelie begav oss till Folkets Park dit vi anlände 21:20, cirka tio minuter före utsatt starttid. En hel del bekanta ansikten dök snart upp och det det blev en flygande start när dansen väl drog igång. Till en början var det rätt glest på golvet då Altiras jubileumsmiddag hade dragit ut på tiden, men snart anslöt även middagsgästerna och golvet blev lagom trivsamt befolkat. Golvet ja, det var inledningsvis väldigt trögt men det gick till sig med tiden.

Shake spelade alldeles strålande, de har en härligt glad attityd och repertoaren känns fräsch. Hur jag än försöker kan jag inte direkt hitta något att anmärka på, proffsigheten har ökat markant och betyget kan inte bli annat än högt. Det enda jag möjligen saknar är utmärkande egenheter, någon påfågelsattiralj.

Publiken var som väntat lite annorlunda än vanligt, i mina ögon då åt det negativa hållet då dansklubbsatmosfären ju inte riktigt tilltalar mig. Av någon anledning kändes det nästan som ett obligatorium att bugga på snabba låtar, och när den känslan uppstår blir jag lätt lite anti. Jag stod således över en del danser, delvis kände jag mig en aning lat men det får man vara ibland. Detta till trots så bjöd kvällen på en mängd riktigt trevliga danser, ja genomgående mycket hög kvalitet dansmässigt såväl som socialt.

Redan under någon av kvällens första danser gjorde jag en intressant observation när jag genom ett fönster bredvid scenen noterade en dörr på husets utsida som tycktes leda från scenen ut i tomma luften. Efter vidare närgranskning visade sig denna första hypotes fullkomligt korrekt och jag fann detta rätt roande, lite roar som bekant barnen. Extra kul fick jag sedan när jag på denna dörrs insida uppe på scenen fick ögonen på en varningsskylt med texten "Nedstörtningsrisk". Helt klart årets varningsskylt, i klass med "Varning för svängande bakdel" som jag hade ofantligt kul åt förra året.

I paus sökte vi febrilt efter fika att köpa, vilket det var ont om. Läsk och annan dryck fanns visserligen, men ingen fast föda. Till slut kom vi över några måttligt färska bullar och vi fick helt enkelt klara oss med det.

Årets första dans på Folkets Hus gick av stapeln denna fredagskväll, något jag haft outgrundligt svårt att komma ihåg, Folkan ska ju ha dans på lördagar. Idag uppstod vidare en klassisk komplikation, nämligen i att prioritera mellan att vara på plats vid danskvällens början eller att se hela "Så ska det låta". Det borde finnas en regel om att när SSDL går på TV så skall danskvällen börja en halvtimme senare. Nåja, jag valde att missa en kvart av SSDL från 20:35 och se de sista minuterna på plats på Folkan.

Det kändes som evigheter sedan jag senast dansade till Blender, och det var mycket riktigt också två månader sedan, vilket väl i princip kan räknas som en smärre evighet. Det mesta var sig dock likt, inga större förändringar i repertoaren och som alltid genomförde de kvällens spelning med bravur. Efter cirka en timmes spelning smet jag ut en liten snabbis och återvände till danslokalen efter cirka en minut. Döm om min förvåning när jag då möttes av synen av en i stort sett mörklagd och tyst scen. Första tanken var då givetvis; "klarar de sig inte ens en minut utan mig innan hela danskvällen brakar ihop?", följt av frågeställningen; "har det måhända hänt ngt riktigt allvarligt, har Lasse brutit en trumpinne eller något?". Nu visade det sig vara så att en av strålkastarstativen välts (utan personskador) och orsakat elfel som Blender ivrigt sökte lösa. Avbrottet varade en stund, men sedan kom allt igång igen. Det är inte så ofta dylikt händer, men det är ju rätt naturligt att det sker tekniska tillbud någon gång ibland.

Kvällen som helhet blev strålande med alldeles tillräckligt mycket folk, på Folkan är det ju så stort att även med mycket folk kan det kännas lite bekvämt glest på dansgolvet och exakt så var det denna kväll. Bra dansfolk i relativt jämn könsfördelning, bra musik, gott om plats, ja vad mer kan man begära? Jag gjorde en del nya bekantskaper denna kväll, delvis till följd av min nyvalda strategi, nämligen att aktivt söka bjuda upp tjejer som jag sett på dans under lång tid men av någon anledning aldrig dansat med (skumt men välkänt fenomen). Denna nya strategi föll väldigt väl ut med genomgående positiva danser, jag kommer helt klart att fortsätta följa den linjen här framöver. Den här kvällen gavs jag också möjlighet att få dansa med "Gudinnan", alltid lika kul att få stifta fysisk bekantskap med någon som tidigare passerat revy i cyberspace.

I paus gjorde jag Jan-Ove och Anette sällskap, jag med fika och de utan. Jag åkte själv från Optand, efter dansen skjutsade jag hem Marie och Cissi.

Så var det då dags att uppgradera Erikslund från röd till blå status på min danskarta (röd=ett besök, blå=2-9 besök, grön=>9 besök). Även denna gång var det Tina och Monica som arrangerade och kvällen blev riktigt trevlig och lyckad, precis som förra året.

En skillnad mot förra året var att denna gång flankerades Perikles av våra jämtländska hjältar, Jannez. Både dessa band är ju unikum i branschen, alltid lika kul att se/höra dem sida vid sida, två band som vet hur allt fungerar, känner sin egen förmåga och dessutom kan samarbeta väl (även om de inte spelade något tillsammans). Samtidigt som Jannez och Perikles har många likheter i att de är riktigt välrutinerade med ungefär samma ålder och att båda lirar helt utan "fusk" så är även skillnaderna påtagliga när man ställer dem sida vid sida. Jannez representerar det pålitliga och trygga, här vet man verkligen vad man får och det levereras i stort sett prickfritt. Perikles å andra sidan blandar sina tidlösa topplåtar med en stor andel nytt populärmaterial och även låtar från "Pex & the Boys" repertoar, det känns ibland rätt galet, allt är långt ifrån perfekt, men det är KUL! Kombinationen Jannez+Perikles faller i alla fall mig mycket väl i smaken! När det gäller variation så kan man notera att i Jannez är rollerna helt fasta, var och en har sitt instrument och Kjelle sjunger på de flesta låtar, den enda variationen är när Peo agerar solist ibland. Perikles är en man starkare än Jannez och det skapar förstås större variationsmöjligheter, men det är knappast hela förklaringen till att Perikles kan leverera en större omväxling. Jag gjorde följande reflektion igår; Perikles är 5 män, men totalt innefattar bandet:
- 5 manliga solister (alla, ja, Pex har agerat solist, vem minns inte Jazzgossen?)
- 1 kvinnlig solist (Göran)
- 1 trummis (Göran)
- 1 basist (Pex)
- 2 gitarrister (Anders, Lunkan)
- 3 keyboardister (Janne, Anders, Lunkan)
Det finns säkert fler vikiga roller som jag glömt, men oavsett så är detta imponerande!

På dansgolvet blev det under kvällen rätt stökigt. Det var egentligen inte enormt mycket folk, men en hel del pansarkryssare utan kapten bröt sin väg genom dansvimlet, likväl som andra svårdefinierade ekipage. Jag tyckte mig behöva ha ungefär lika hög krockberedskap som en Jannezkväll på Aspåsnäset, some of you know what I mean!

Det märktes att en stor del av sundsvallspubliken istället valt att åka till Hudiksvall där det bjöds nonstop med Shake och Zlips, obegripligt i mina ögon med tanke på att till Hudiksvall kan man åka och dansa var eller varannan helg medan det är sällan som det bjuds dans i Erikslund. En större mångfald vad gäller aktiva dansställen förutsätter att fler vågar gynna de mindre arrangörerna. LEJONDANS tar stark ställning under slogan "Låt fler dansställen leva", med underrubrik "Från Folkpark till Loge" (jmf "från Slott till Koja")!

Totalt sett hade jag en riktigt kul kväll, ingen historisk kväll men klart godkänt!

Jag körde från Östersund (Optand), Maria E., Marie N., Cissi S. och Maria H. åkte med. Fikapaus tog jag vid 23:15 och Emelie gjorde mig då sällskap. Fikautbudet var klart godkänt, likväl som fikapriserna.

De traditionella danskvällarna regnar tätt, och än en gång var det dags för ett besök i Häggenås för en klassisk "måste-dans". Jag anlände strax efter klockan 21 och noterade till min stora glädje att det vanliga "planket" som brukar avdela sporthallen saknades, dvs det förekom ingen alkoholförsäljning. Detta faktum kan inte sammanfattas annat än som en stor välsignelse!

Till en början kändes det rätt glest på dansgolvet, men ju längre kvällen led desto mer tilltog folkmängden och innan det hela var slut hade tätheten nått en alldeles tillräckligt hög nivå. Som ofta i Häggenås blev det för min del en kväll av mer nya bekantskaper än under många andra danskvällar, det är kul med en annorlunda danspublik.

Jannez spelade som vanligt strålande, de har på senare tid lyft in en del nya låtar som kryddat repertoaren. Jag noterade i statistiken att detta var min sjuttionde danskväll med Jannez och det är svårt att i längden finna några större detaljer att påpeka eller spekulera kring. Jannez är helt enkelt som en osänkbar atlantångare som bara tuffar på. En liten pikant detaljfråga som språkpolisen i mig ofta funderat över när jag dansat till Jannez är dock huruvida "tredje herrarnas dans" verkligen är detsamma som "herrarnas tredje dans". Om inte, ska jag räkna mig själv till de första, andra eller tredje herrarna? Grubbleriet fortgår...=)

I paus mellan 23 och 24 lirade hjältarna i Ständut Blakk, som alltid proffsigt, ösigt kul och helt enkelt skitbra!

På det stora hela hade jag en superkväll, den bästa någonsin i Häggenås. Upplägget med 21-02 och proffsig scenshow under en timme vid kvällens mitt kändes klockrent, och avsaknaden av alkoholutskänkning lyfte verkligen denna tillställning till nya nivåer med en klart trivsammare stämning utan det där odrägliga stöket. Givetvis var många ändå lite småladdade med glykol, men överlag i en lagom hög och endast socialt befrämjande grad, på en klart mer rimlig nivå än när alkoholen flödar fritt även inne i lokalen. Fikat var som alltid bra till smakfulla och inspirerande priser.

Jag körde från Optand, Maria H. åkte med från Östersund.

Som så många gånger förr började även detta dansår med trettondagsaftonsdans på Furuparken. När jag når fram till att genomföra mitt projekt "webbifiera gamla dansdagböcker" kan jag förhoppningsvis reda ut hur lång denna tradition är, till dess nöjer jag mig att spekulera och gissa att det handlar om cirka 15 år. I år fick jag besök från Ö-vik av Örjan, Therése och Camilla, vilka plockade upp mig på vägen (då jag var i Boberg över helgen). Vi släntrade in till Optand vid 20-tiden efter att ha inhandlat och medtagit Pizza från Diana, möjligen en inte helt optimal uppladdning inför dans att käka pizza en knapp timme innan, men det kostar att ligga på topp!

Vi anlände iaf i tid till första dansen, vilken inte bjöd någon större trängsel på dansgolvet, men temperaturen steg snabbt och det blev snart gott om folk i dansens virvlar. Jag hade på det stora hela en superkväll, dansade närapå alla danser, stod över en snabb dans mot slutet av kvällen, i övrigt rullade det på med idel trevliga danser. Zlips gjorde ett lika gott arbete som de gjort hela 2006, Melissa sjunger med en kraft och träffsäkerhet som får atomerna att stanna upp och lyssna, härligt! Det blev aldrig någon besvärande trängsel på golvet, mycket tack vare en genomgående bra danspublik, outstanding!!

Kvällen gick fort och klockan blev snabbt ett, efter en kort hemfärd och lättare nattfika kunde vi göra våra kuddar sällskap kring tvåsnåret, en lyckad danskväll rikare. Det var ett tag sedan jag senast hade såhär kul på dans, men den här kvällen bjöd på ett flertal magiska stunder, sådana som påminner mig om varför jag då och då ägnar mig åt denna enkla lilla fritidssyssla. =)

Furuparken RULEZ!!