Min vän D.

Mannen som leverar dessa sidor är densamme som tagit min diktamen. Han är en helig man, och som du kan se, likt oss nära slutet av sitt liv. Efter att du fått brevet kommer han bege sig ut i skogen och ända sitt liv. Cirkeln sluts återigen och namnen förblir kända endast bland oss som slöt pakten för furtio år sedan. Ge brevet till de som tar vida där vårt avtar, och må våra berättelser inspirera våra barn och barnbarn.

Den ödesfylda dagen

Mitt liv var ett lungt och trivsamt sådant. Jag umgicks ofta som barn med Trollkarlen M, Beskyddaren, av vår by som barn. Han var som en andra far till mig och R, som växte upp i den lilla pitoreska hålan som var vår by. Men de lyckliga dagarna skulle få ett fruktansvärt slut, under ett par ödesfylda dagar under det året då jag fylde nitton. Vi lekte i ett förfallet stenhus vi kallade Borgen, och Morerna kom en dag då vi var i Borgen och vilade oss, för som många gånger tidigare var vi ute och hämtade växter och örter åt Trollkarlen.

Morerna ingav skräck även på det avstånd vi iaktog dem. I ett land som aldrig sett krig tycktes enbart baneret fruktansvärt. Baneret med Ögat och Ormarna, var ett omen. Vem annan än en Mordernas horder av mördare skulle bära ett sådant? Soldaterna ingav skräck också, aldrig tidigare hade vi sett soldater, än mindre Mordernas väldiciplinerade elit. Men det var ändå Häxjägaren i sin becksvarta klädsel, som utstrålade onskan och hatet.

Vi berättade för vår trollkarl vad vi sett, och han skrev ett brev. "Bege er genast till grannbyn och ge det till Trollkarlen L'G!". Det var i den studen jag lärde mig känna fruktan, vad kunde få våran lungne och orädde beskyddare att hasta och låta sin röst fyllas av rädsla? Jag och R gick till våra hus, samlade tyst våra tillhörigheter, och lämnade utan att ens säga ett ord till en själ om vart vi begav oss. På något sätt insåg vi nog redan då att vissa hemligheter inte ens skall betros de närmaste - senare skulle vi lära oss hur effektiva Morerna var i tortyrens konst.

När L'G fått brevet försattes vi militärtjänst. Jag hade tagit med mig bågen jag trännat och jagat med i min ungdom, och R bar svärdet som vår trollkarl gett honom. Vi gav oss ut på patrull ledd av en samling råbalkade veteraner ledde, och spejade längs områden L'G beodrat. Snart fann vi Morerna, ty en av deras svagheter är att de oftast förlitar sig på råstyrka istället för att hålla sig dolda. Vår patrull splitrades i tre grupper, där min grupp bestod av mig och en stor soldat som bar en långbåge. Han visade mig vägen till en höjd därifrån jag kunde beskuta Morerna och viskade tyst men bestämt "Skut inte förrän det börjar!".

Jag tog sikte på Morernas utpost, men plötsligt dök våra veteraner upp bakom honom och stack dolkar i honom - det var som om skogen kommit till liv och slukat utposten. Jag tog sikte på nytt, denna gången mot den svartklädde Häxjägaren. På något vis visste jag att hans öde var Morernas öde. Så vände sig en Mor om och tittade där utposten stått. Plötslig genomborrades han och en annan soldat av stora pilar från en långbåge, långbågsskytten i vår grupp var i det närmaste övermänskligt skicklig. Därefter bröt striden ut och jag sköt pil efter pil mot Häxjägaren. Inom loppet av någon minut var nästan alla i våran patrull skadade eller döda, ty Morerna var starka och Häxjägaren åkalade en isande kyla som vapen mot oss. Men slutligen dog Häxjägaren med pilar och svärd i sig. Då Morernas avskum till soldater flydde och kastade sina svärd gjorde de överlevande i vår patrullerna slut på dem. Man kan lita på en Mor först när man stuckigt en svärd eller pil genom deras hjärta.

Ockupationskriget

En mörk tid tog sin början. Morerna invaderade och mördade Trollkarlarna en efter en. Trollkarlarna hade i urminnes tider vakat över vårt folk och vårt land, och de ersattes nu av Morernas hänsynslösa diktatur som de kallade frihet, eller anarki på de platser där de mördat Trollkarlarna och de soldater som skyddat byar och städer från banditer och bråkstakar.

Motståndsrörelsen som startades bland vårt tidigare fredliga folk var i början långt från effektiv. Och där de väl lyckades, återvände oftast Morerna i stora skaror och mördade hela byar som hämnd. Alla jag kände i min barndom föll offer för vågen av hänsynslösa mördare. När kriget pågåt i ett halvår började en effektiv taktik mot Morerna utvecklas. När Morer siktats meddelades motståndsrörelsen, och genom att gena genom skogspartierna kunde de Moreriska trupperna överfallas långt ifrån närmaste by. Då Morerna oftast reste i grupper med svärdsmän och en Häxjägare, så visade det sig effektivt att anfalla deras läger med bågskyttar - reagerade Häxmästaren snabbt var det bara att fly, de Häxmästarna som känner ens närvaro kan man ändå inte beskämpa utan fruktansvärda förluster.

Motståndsrörelsens dagar var dock räknade. Det fanns alltid fler Morer, och vi hade alltid en brist på veteraner. Saknades en av de våra efter en strid flydde vi, för ingen kan behålla hemligheter under Häxmästarnas förhör. Vi började bära gift att dricka ifall vi tillfångatogs, och kunde inte en sårad kambrat räddas skar vi halsen av honom innan vi flydde. Men genom hot och mutor fick Morerna landsförädare att bege sig till oss, för att sedan röja våra positioner och hemligheter. Vi vågade inte längre lita på varandra, utan hemlighöll allt. Man började få en slags känsla för att avgöra vem som var ens förädare, det kunde räcka med att han berättade en enda detalj för mycket om sig själv... Något ingen borde våga uppge, som ens namn eller var man var född. Den som frågade eller sa för mycket avrättades, för man vågade inte ta risken att låta förädaren löpa levande.

Det var några timmar före gryning, och totalt beckmörker, när Morerna kom till vårt läger. Häxjägarna hade lett sina trupper genom mörkret, ty de som behärskar onskans konst väl kan se i natten. Våra utposter gav aldrig någon varning, de föll först för Häxjägarnas onska. Plötsligt tändes ett ett svagt grönt sken över vårt läger, och Morerna började skuta pilar över vårt läger. Jag minns hur jag tittade upp och såg mitt folk falla, jag visste att ingen som stod skulle överleva. I vårt läger fanns tio veteraner som sov i ett tält, och ingen av de som stod där kommer någonsin glömma hur vår härledare pekade på fem av oss och sa "Ni fem måste leva. Ni måste minnas vår sak. Vi övriga kommer ge vårt liv för att ge er tid att fly". Vi fem slände allt utom dolkar och sprang för vårt liv. Till slut syntes inte längre det gröna skenet, och skogen tycktes tyst och svart. När soluppgången grydde gjorde vi det vi aldrig gjort förut, utbytte våra äkta namn. T, R, S, D och A. Vi svor att vara redo, den dagen då en ny changs kom.

Den dagen skulle dröja länge, för när vi delat på oss och jag nådde en stad fick jag höra ryktet. Tre byar och de fem närmaste lägren hade krossats i ett slag. Det var ingen mening att fortsätta - alla visste att motståndsrörelsen var död. Och för att kunna slå samtidigt mot så olika punkter, som få motståndsmän kände till, måste någon i den innersta kärnan förått oss.