Jag växte upp i en stillsam by på ungefär 150 invånare. Där jag kom att bli bäste vän med Trau, en pojke som föddes bara några timmar efter mig. Själv så växte jag upp i en av de fattigare familjerna i byn, inte så att vi behövde svälta direkt, men vi hade aldrig något överflöd av något. Trau som kom från lite bättre förhållande, hans pappa som var pälsjägare och allt, delade ofta med sig av det han kunde till mig. Själv växte jag upp utan någon fader. Jag hade dock en person i byn som jag såg som min fader, Miromas, byns stora magiker. Eftersom jag stod för en stor del av försörjningen till familjen, fick jag börja slita i väldigt tidiga år ute på åkrarna, och växte därför upp till en väldigt stor, kraftig och uthållig person. Miromas som var som en fadersgestalt för mig, var den som först sådde frön i mitt huvud om resor, stora äventyr, med sina ständigt återkommande berättelser om resor, mystiska platser han besökt och märkliga ting han fått uppleva. Miromas var även den som lärde mig att hantera mina första vapen, mitt kortsvärd och min dolk, vilka jag vårdade som mina käraste ägodelar Så en varm sommardag vid 19 års ålder, så började den mörka tiden. Jag och Trau satt som så ofta förr hos Miromas, där tiden flög förbi med hans historieberättande. Jag hade börjat känna mig otålig, skulle troligen aldrig få se så mycket mer än den här byn som jag växt upp i, och nu den här årstiden då det inte fanns så mycke arbete att göra på åkrarna kändes det extra mycket. Så när han frågade om inte vi kunde vandra till sumpmarkerna längre ner längs ån för att plocka lite blommor med läkande förmåga åt honom så kände jag hur härligt det skulle bli att komma ut på en dagstur fram och tillbaks till den platsen. Morgonen därpå packade Trau och jag våra saker, och gav oss iväg, och i vanlig ordning hade Trau fått tag på en himla massa läckerheter ifrån sitt skafferi hemma hos sig. För att inte riskera att fastna i något tråkigt arbete eller dylikt så smet vi båda hemifrån utan att säga adjö till våra närmaste. När vi vandrat ett tag längs den å som vi följde så kom vi fram till ruinerna av en stor uppförd byggnad av sten, där vi som mindre lekt i tron att det var en stor borg. Där passade vi på att äta lunch, och medan vi satt där så hörde Trau smatter av hovar som tycktes komma en bit bortifrån andra sidan ån. Vi smög oss fram till den raserade väggen som vette mot ån och tittade ut över den, och det var då vi för första gången fick se dem, åtta ryttare, där en hade en konstig kåpa med huva på sig, och en person bar på en fana som vi aldrig sett tidigare, de sprängde fram längs ån motströms, åt det håll vi kommit ifrån. Nu bestämde vi oss för att skynda oss, så vi halvsprang den bit som var kvar fram till sumpmarkerna, hastade att samla ihop blommorna, och skyndade oss tillbaks till vår by så fort som möjligt. Väl tillbaks i byn skyndade vi oss till Miromas och beskrev vad vi hade sett och gav honom blommorna, han i sin tur blev väldigt uppjagad av det vi sa. Jag har aldrig sett honom så orolig förr. Han skrev ett brev i all hast och sa att vi var tvungen att skynda oss till en grannby, nästa by längs ån med brevet och så skulle någon Legaekon tala om vad vi skulle göra. I all hast att ge oss iväg igen så hann vi aldrig med att tala om för våra familjer vart vi var på väg, än mindre ta adjö av dem. På väg till grannbyn jagades vi av en oro att inte veta vad som stod på. Väl där så blir det en hel del uppståndelse kring vårt brev, och vi fick så småningom förklarat för oss att landet vi bor i troligen stod under attack just för tillfället. Legaekon, den här byns magiker undrade om vi vill stanna kvar och hjälpa byn i deras försvar, helt plötsligt så kände jag mig väldigt långt hemifrån. Krig, här? Visst hade jag fått lära mig att hantera vapen, men det var för att jag skulle kunna bege mig ut och resa och uppleva äventyr, inte för att slåss mot en fiende som invaderat vårt land. Jag kände att jag allra helst ville springa hem igen till min egen trygghet, men fanns det någon trygghet kvar någonstans? Eftersom jag lovat Meromas att göra som Legaekon sa, så stannade vi kvar över natten för att åtminstone få lite betänketid på vad vi ville göra. En natt som kom att vända upp och ner på mitt liv rätt rejält. På värdshuset som vi skulle få bo på fanns en jämnårig tjej, Wamma, jag hade aldrig tidigare sett någon så vacker tjej och blev helt uppslukad av hennes närvaro. Så efter en nästan sömnlös natt, då jag om vartannat tänkt på kriget och på Wamma så samlades byns krigare på världshuset, även Legaekon dök upp, och frågade oss om vi ville hjälpa till i byns försvar, och i närvaro av Wamma kunde jag inte säga nej. Trots att de andra krigarna tycktes ta väldigt liten notis om mig och Trau så skulle vi hjälpa till. Jag kände mig ju trots allt rätt så självsäker när det gällde strid efter alla lektioner med Miromas. Vi gav oss genast iväg ut för att försöka spåra reda på fienden, jag kände mig stolt och tuff som fick vara en av dessa som det såg ut hårdbarkade män, även om jag nu när jag är lite äldre insett att de nog inte var så värst imponerad av varken mig eller min vän. Nåja, vi fann fienden så småningom och lyckades göra en överraskningsattack på dem, så långt var allt väl, men sen när vi plötsligt stod där, ansikte mot ansikte med fienden så insåg jag skillnaden mellan träning och riktig strid, en miss i en träning och jag fick eventuellt lite ont på min höjd, nu kunde det innebära ett avhuggen kroppsdel, arm, ben, uppsprättad mage eller krossat huvud. Lika snabbt som vårt anfall börjat försvann tjusningen med det, och jag fann mig i det närmaste paralyserad, inget av alla mina inövade slag fungerade som de skulle, fick själv ett ordentligt sår i sidan, medan jag i mitt ställe inte vid ett enda tillfälle ens var i närheten av att lyckas vidröra en motståndare. Utan snarare stod och slog vilt omkring mig för att hålla dem på avstånd. Striden var över efter något som hade känts som en mindre evighet. Svårt sargad men vid liv, vilket var mycket mer än några av de krigare som varit med oss. När vi återvände till byn mötes vi av blandade känslor, glädje över att vi vunnit en viktig seger, där vi tillfälligtvis räddat byn undan undergång, men samtidigt hade vi förlorat flera personer, liv som rykts bort. Och av de få av oss som levde var det ännu färre som inte var allvarligt sargade. På något sätt så lyckades jag iaf vinna Wannas hjärta genom mina hjältedåd för byn, och jag blev kvar där lite längre än vad det först var meningen, gifte mig även så småningom med henne. Efter att vi varit i den här byn i några månader så vände jag och Trau åter mot vår hemby, för mig personligen bara tillfälligt, eftersom Wanna var kvar, och vägrade lämna sin by. När vi kom till vår by upptäckte vi att den måste ha blivit anfallen, den var raserad till grunden, och inte en levande människa syntes till. Bedrövade vände vi åter igen, och när vi kom fram så var det första gången jag upptäckte Wanna med att vara otrogen. Jag lärde mig med tiden att hon inte var en mans kvinna, och med tiden slutade jag älska henne. Det var nog det som var värst när hon dog, just det att jag visste att jag inte hade älskat henne sista tiden. Byn vi numera bodde i blev anfallen åter några gånger och vi lyckades hålla ut, men så småningom var även den byn slagen och jag och Trau begav oss iväg för att börja vår motståndskamp ordentligt mot de som invaderat vårt land och som så småningom slagit sönder det land som jag de första 19 åren av mitt liv levt fridfullt i. Med tiden blev jag en mer och mer erfaren krigare, och skräcken för att dö i strid har bytts ut mot en fast övertygelse om min egen skicklighet att hantera vapen. För varje år som gick så blev vår strid mer och mer dold, eftersom de officiellt tagit över vårat rike. Numera så böjer jag mig för deras makt så länge de ser mig, men så fort de vänder ryggen åt mig, eller visar minsta lilla blotta slår jag till utan någon som helst pardon. Och det var på en av alla dessa resor där jag letade små sprickor i fiendernas led som jag och Trau vid 39 års ålder blev överraskade av vintern och slog läger på ett handels/värdshus någonstans vid den forna gränsen mellan våra två länder, men det är en annan historia / Redrid