Söndagen den 9/8 drabbades jag, helt oprovocerat och utan att göra något "dumt" där och då iaf, av ryggskott. Måndagen och tisdagen blev smärtsamma dagar med framförallt svåra morgnar och förmiddagar men på onsdagseftermiddagen kändes ryggen betydligt mycket bättre. Därför bestämde jag mig för att trots allt för att åka och dansa på onsdagskvällen, det vankades ju inget mindre än sommarfinal i Hällesjö och som grädde på moset var det Zlips som efter många år av saknad skulle ta Furuvikens scen i besittning. Eftersom jag befann mig i Boberg/Selsålandet valde jag att inte komplicera saker med att jaga samåkning utan körde istället själv. Jag anlände vid 19:45, gick i mål och tog min parkeringsplats i besittning. Innan dansen blev det lite småpratande med Yohanna, Örjan, Maria, med flera, samt med Zlips. Det var en lagom sval och vacker augustikväll, känslan av att detta skulle bli ännu en toppenkväll låg i luften.

Att dansa gick bättre än jag hade hoppats, jag kände förvisso av ryggen lite lätt hela tiden men endast något fåtal gånger stack det till sådär besvärande och varje gång släppte det omedelbart. Flera tjejer ändrade vänligt fattning och placerade höger hand för att ge min rygg välgörande värme i dansen, något som var mycket skönt och som jag var oändligt tacksam för. Jag stod faktiskt över tre danser under kvällen, två före och en efter paus, detta för att ge ryggen lite vila. Det kändes som en klok åtgärd för jag blev ändock väldigt trött i ryggen innan kvällen var över, trött men nöjd.

Danspubliken var denna afton aningen mindre än föregående vecka, ungefär i samma storleksordning som när Shake spelade. Mer än nog mycket folk var det hur som helst och ganska stökigt, jag var på min vakt och hade i ärlighetens namn lite svårt att slappna av och njuta fullt ut. Min förhoppning är dock att de tjejer som jag dansade med ändå fann danserna lika trevliga som jag gjorde, kvällen bjöd på idel härliga danser och jag hade jätteroligt.

När Sten sent under kvällen gjorde ett besök på scenen för att i vanlig ordning tacka för säsongen berättade han att han i flera år kämpat för att få in Zlips i Furuvikens program och detta år lyckades det äntligen, de är tydligen redan bokade också till nästa år. Zlips gjorde sin första spelning sedan semestern och lite ringrostighet kunde skönjas. Nu vet jag inte vad som var interna problem i bandet och vad som orsakades av strömförsörjningsproblem (vilka bland annat gjorde att sista halvtimmen spelades utan ordinarie ljussättning) men oavsett så gjorde de sitt bästa för att leva upp till sitt varumärke och det gjorde de med god marginal. Efter midnatt spelade de en stund extra för att kompensera tidigare bortfall och efter det bjöds även på extranummer. Tummen upp Zlips och välkomna åter till Furuviken 2010!

I paus gjorde Yohanna mig sällskap för en minifika vid bilen, macka hade jag köpt i fiket (undermålig sådan om man ser till storleken) och Trocadero fann vi givetvis i dansbacken. Det här blev en mycket värdig avslutning på en helt fenomenal danssommar på Furuviken, detta det idag tveklöst bästa sommardansstället i Jämtland. Givetvis finns det saker som skulle kunna bli bättre även här, men grundkonceptet håller hög och tydlig klass och har garanterat framtiden för sig. Jag lyfter på hatten och tackar Sten och hans personal för en härlig danssommar, vi ses igen om lite drygt tio månader.

Så var det torsdag igen och därmed utgjorde åter Ånäsparken målet för kvällen. Jag körde från Selsålandet så jag mötte upp bilen från Östersund i Selsviken klockan 18:30 där Anders, Annica och Johan gjorde mig sällskap. Efter en mycket trivsam samt lagom lugn körning (18:30 är en bra starttid från Selsviken) så anlände vi till Kovland cirka 19:50. Det var en strålande vacker kväll, nästan väl så vacker för med det fina vädret följde även höga temperaturer som i kombination med rötmånadens fuktighet snabbt skapade ett rent tropiskt klimat inne på dansgolvet. Själv höll jag mig dock som vanligt mest ute på dansverandan, undantaget kanske 3-4 varv inomhus på hela kvällen.

Dansmässigt blev detta en riktig höjdarkväll. Jag fick förvisso redan tidigt genomföra en dans enligt grundkurs 1a, men det blev den enda för kvällen och eleven var duktig så det var ändå kul. Utöver detta undantag radades toppdanserna upp på pärlband och jag fick även stifta några nya goda bekantskaper. Publiken var åter av normalt snitt efter föregående veckas märkliga sammansättning när Scotts spelade, könsfördelningen hade väl som vanligt ett kvinnligt övertag men jag tror att det ändå var förhållandevis ok på den fronten den här kvällen. Kvantitativt räckte inte publiksiffran till för att slå föregående veckas rekord men kvalitativt var det årets bästa publik och Shake måste sägas ha dragit fullt hus, igen. Shake levde förstås även denna kväll upp till alla förväntningar och levererade underbar dansmusik, we all just love them!

I paus blev det stort fikasällskap på filtar bakom piratskeppet. Förutom vi fyra samåkande jämtar så gjorde Josefin W. oss sällskap, liksom Anna L., samt att Anna även bjudit med sig fler vänner som tagit med sig fler vänner. Mycket trevligt initiativ på alla fronter, det finns alltid plats för fler! Annica hade fixat mackor vilka ger mack-plus i marginalen, Anders hade köpt gifflar, Anna bjöd på dammsugare, någon annan på kanelbullar, ja jag milt sagt rullade in på dansgolvet efter denna ljuvliga paus.

Efter denna genomgående fenomenala kväll (en nia på en tiogradig skala där tio kanske inträffar en gång på 100) som tillika kunde avrundas i gott danssällskap så blev vi kvar och samspråkade med Shake en stund innan det var dags att lätta ankar och sätta kurs mot Jämtland igen. Anders slog alla blöthetsrekord och min handduk (som numera tillhör standarddansturnéutrustningen) kom väl till pass till skydd för bilsätet.

Efter några dansfria dagar på Selsålandet där jag påbörjat bygget av ny bro på brygstun vankades det så äntligen dans igen på onsdagskvällen. Jag körde till Stugun där Anders, Anna B. och Marie-Therese mötte upp vid 19:15 och jag parkerade min bil vid Nornan. Vi anlände till Furuviken på min gamla standardtid 19:55 och efter målgång och parkering på min parkeringsplats tillhörde vi den långt ifrån ringa skara dansare som intog dansgolvet redan till första dans.

Publiktillströmningen var ymnig och redan efter en halvtimme började det bli småtrångt på golvet. Jag pratade med Sten senare under kvällen och han menade att han sällan upplevt en sådan hög takt på bilar som rullat in som under just denna kvälls första halvtimme. Givetvis föranledde detta att det blev väldigt stökigt på dansgolvet, hanterbart men tidvis ganska jobbigt.

Blender var i toppform, både Lasse och Maria hade väl fungerande röster och bandet tycktes vara på ett strålande humör. Jag har inget att anmärka på och givetvis innebär det då fullpoäng till detta eminenta kapell. Efter dansen tog jag också tag i frågan som jag funderat på i 2,5 år och pratade med Lasse om det eliminerade slutet på "Hon är allt jag vill ha". Han förklarade att de gjort om slutet för att det inte skulle kännas så schlagerartat men jag underströk min uppfattning att resultatet blivit ett icke-slut istället för ett klockrent distinkt slut. Det kändes som om Lasse åtminstone förstod min åsikt och tog till sig den. LEJon och hans små pikanta detaljer, särskilt gällande slut.

I paus blev det fika på filt igen, den här sommaren må ha bjudit på mycket regn men de flesta kvällar har fikafilten trots allt kunnat plockas fram. MT hade gjort smarriga och rejäla mackor som vi svullade i oss och Anders hade medfört flaskor med gudadryck (Trocadero). Många pluspoäng utdelades således!!

Dans på hemmaplan på Sommarparadiset Sandviken väntade denna Yran-fredag. Vädergudarna visade sig äntligen vara på ganska gott humör och solen värmde även om det egentligen inte var någon vidare värme i luften. Innan dansen blev jag av Anna B. och Anna H. inbjuden till grillmiddag hos Anna S. i Slandrom, en mycket mysig tillställning med "lussekatter" och andra trevliga människor. För ovanlighetens skull tillät jag mig att komma sent till dansen och vi anlände först vid 21:15, i god tid för att nyttja det sänkta entrépriset på 100:- före 21:30 (sedan 150:-). Med från förfesten följde även Bea i egen bil, aldrig fel att anlända till dans i sällskap av tre galanta damer.

Det var ingen trängsel på golvet när vi lite sent intog Sandvikens dansbana och inte heller blev det någonsin under kvällen något publiktryck att tala om. Däremot var stämningen god och klimatet var mycket angenämt bekvämt, således njöt jag i fulla drag av dansutrymmet. Publiken var mindre till numerären än vanligt men den bjöd ändå på ett flertal positiva överraskningar. Jämfört med denna veckas tidigare smått kaotiska kvällar där det omöjligt gick att få fatt i de man ville dansa med var detta en dröm och jag fick chans till idel härliga danser. Något som jag dock måste uppmärksamma är att det finns vissa tjejer som tydligen satt i system att bjuda upp på herrarnas, något som stör mig mer och mer för var gång samma sak upprepas.

I paus köpte vi (jag, Anna, Anna, Bea och Amanda) fika i Sandvikens fik, jag tog initiativet till detta då jag tänkte att man kunde passa på när det för en gångs skull var mindre folk. Dock tog det trots den reducerade publikstyrkan mycket lång tid, cirka 20 minuter, att köa för fika och således blev vi sena tillbaka till dansbanan efter paus och missade ytterliggare någon dans. Att köpa fika på Sandviken tycks med andra ord vara uteslutet om man vill kunna dansa kvällens alla danser, så ska det absolut inte behöva vara och det finns många upplägg som löser detta problem bara man har förmågan att inse att det är ett problem.

Date var riktigt bra denna kväll och de kändes tidvis lika bra som under storhetstiden för några år sedan, jag hyser hopp för Date och ser fram emot nästa danstillfälle. Som extranummer fick vi bränna de sista reserverna i Astrid-metal, alltid härligt och något jag saknat. Till extra extranummer bjöd de även på en fenomenal version av Hallelujah, klockrena inslag och de avslutade inte kvällen förrän vid 01:25. Detta är mycket berömvärt och något som givetvis ger extrapoäng. Helt homogena upplever jag dem dock ännu inte efter alla medlemsbyten och det skulle också behöva tillföras lite mer ny repertoar för att skapa nytt drag, därför väljer jag att hålla inne med toppbetyget även om det är en stark fyra som de levererar.

Jag hade en helt underbar kväll och det var ett mycket dansspeedat LEJon som rullade hem till Optand denna natt.

Torsdagskväll och sommar betyder dans på Ånäsparken i Kovland och denna torsdag var det Scotts som skulle stå för musiken. Jag, Anders och Anna B. lämnade Östersund vid 17:50, jag skötte rodret, Anna agerade bisittare och Anders var kvällens datornörd i baksätet. Efter en lagom lugn körning med ett kortare stopp på ICA i Stugun så anlände vi till Ånäsparken vid 19:55, vi tangerade min gamla standardankomsttid med andra ord. En hel del mörka moln hade passerat på vägen, men väl på plats kändes vädret skönt, inte så överdrivet varmt men ett mycket gott sommardansklimat. Arrangörerna tycktes vänta stor publik för ordningsvakterna styrde upp parkerandet och när vi kom var det också mycket riktigt ovanligt många bilar på plats.

Det blev knappast något publikrekord den här aftonen men det var folkigt och framförallt dök det upp mycket obekant publik, sällandansare likväl som nybörjare. Jag kom att köra ett knippe "Dansgrundkurs 1A" den här kvällen, något som ju givetvis ingår i konceptet och som jag kan tycka är rätt kul i begränsad omfattning. När det blir för många är det dock inget nöje längre och jag tappade lite av min vanliga dansentusiasm till följd av detta. Ett riktigt gott dansåterfall fick jag dock med Jenny som duktigt hållit sig borta från många danser i sommar, det blev kvällens höjdpunkt och en danslustrehabilitering som gjorde att jag sedan kunde njuta återstoden av kvällen med gott humör. Ganska stökigt var det, för att vara Kovland, och tjejöverskottet var likaså enormt (även om man beaktar det vanligtvis höga tjejöverskott som brukar vara på Ånäsparken). Det här blev för min del en kul kväll, men ingen superkväll. Många hade sökt sig till Ånäsparken men det var en ganska udda publik och man såg inte skogen för alla träd, svårnavigerat och bökigt.

Scotts inledde kvällen några minuter sent och likaså drog de över pausen några minuter, slarv eller lättja men oavsett så är det ett dåligt beteende och en dålig vana att lägga sig till med om man vill hänga kvar i branschen även i framtiden. Jag gillat Scotts skarp, de är i grunden ett band som mycket väl faller mig i smaken rent repertoarmässigt och som även tycks vara trevliga killar. Dock vill jag påstå att deras "rätta" repertoar nu tillåts solkas ner av andra tongångar från såväl dansbandskampens delvis tragiska "dansbandsklassiker" som från ny låtsmörja. I sommar rullar de runt i Sverige såsom "Cirkus Scotts" med tröjförsäljare och andra clowner i släptåg, men frågan är om Scotts siktar på att överleva även i det längre perspektivet. Om så är fallet måste de återta kontrollen över sitt band och sin repertoar, vårda sitt varumärka och vara mån om sin egen profil. De behöver också vårda sig själva, nu kändes de mycket trötta och jag saknade sann publikkontakt. Visst, vad hade jag väntat mig av ett band som sålt sig till djävulen Bert Karlsson, men då jag ju i grunden gillar Scotts så hoppas jag att de överlever och hittar tillbaka till sig själva även när det här galna året är över. Just nu förtjänar de fyra kapsyler i betyg, absolut inte mer, men potentialen är mycket stor!

I paus blev det fika på filt vid åkanten. Anders hade gjort smaskiga mackor som framförallt undertecknad svullade friskt av, jag tycks av någon anledning vara den som alltid fikar mest av alla. Måhända hade Anders just den här kvällen annat än mat att tänka på med aptiten riktat åt ett annat håll, vad vet jag.

Efter danskvällens slut susade vi hemåt i den nu ganska mörka sommarnatten, Anna invigde min nya bilnackkudde och somnade gott medan Anders fortsatte att nörda (testa det mobila bredbandets täckning).

För tredje danskvällen i rad vankades det Shake, denna afton i Hällesjö. Anders körde och i sällskap med Anna B. plockade han upp mig i Optand vid 18:30, perfekt för att sedermera kunna lämna Östersund på standardavgångstid 18:42 och anlända till Hällesjö i lagom god tid 19:45. Under dagen hade det varit regn och åska men till kvällen sken det upp och det blev en riktigt skön afton.

Publikmässigt så blev den  här kvällen snäppet bättre än föregående vecka, tjejöverskottet var aningen mindre och publikmängden totalt höll sig på en mer acceptabel nivå. Dessutom upplevde jag det som att det fanns hur många gamla kära favoriter som helst, kul men också småjobbigt då kvällen bara rusade förbi. Vid två tillfällen under kvällen kom jag också att göra bokningar som i båda fallen försatte mig i den obehagliga sitsen att jag tvingades nobba på väg till min bokning. Det är jättelurigt att hantera denna typ av situation när det dyker upp tjejer som ytterst sällan är ute och dansar, då är det lätt att falla för frestelsen att göra tysta överenskommelser när man dansar förbi och inför nästa dans snabbt förpassa sig dit i hopp om att ingen skall försöka bjuda upp på vägen. Det finns även de här bekanta danstjejerna som åkt till Hällesjö för första gången och som jag då håller ett extra öga på för att säkerställa att de får en bra kväll, ser jag att de står/sitter mycket försöker jag hinna med att bjuda upp dem för att peppa dem till att komma fler gånger. Även i sådana fall är det lätt att falla för bokningsfrestelsen. Den här kvällen gjorde jag som sagt två sådana bokningar, vilka båda föranledde att jag tvingades "nobba" de som givetvis lyckades få fatt i mig på väg till min bokning. Sådana incidenter ger mig mycket dåligt samvete och den här kvällen lyckades jag inte heller reparera någon av dessa två skador, den obehagliga skulden tynger ännu dagen efter.

I paus blev det fika bakom bilen med filtinvigning, bra investering Anders. Annica och Johan gjorde oss sällskap och vi glufsade i oss av såväl mackor som kakor och dammsugare, likväl som att det sänkes en och annan Trocadero. Efter pausen var det fortfarande fullt dansbart och jag låg som vanligt i och dansade kvällens samtliga danser.

Shake var åter gudomligt bra, sommaren rullar på och jag upplever iaf inte att jag börjar tröttna på repertoaren eller liknande, klockrent levererat ännu en gång!

Sedan en liten tid har jag haft ett visst oflyt med "sista dansen" men den här kvällen blev det återfall till den som jag erfarit ofta bästa strategin, nämligen att sikta in sig på ett "säkert kort". Ett "säkert kort" i dessa sammanhang är detsamma som ett välkänt dans-ess som jag tillika vet lever i stadigt förhållande med en icke-dansare eller med en sällandansare som jag tillika vet vem det är och har koll på när vederbörande inte finns på plats. Genom att hålla mig till sådana "säkra kort" kan jag säkerställa en klockren avslutning på danskvällen utan att behöva bekymra mig om eventuella exceptionella värdeladdningar kring just "sista dansen". Visst finns det även andra lyckosamma utvägar, men denna är den grundmetodik som jag alltid faller tillbaka till då jag upplever ett behov av att säkerställa kvalitetsmässiga danskvällsavrundningar.

I bilen hem satt jag och Anna och nördade med varsin facebook-klient samtidigt som vi gemensamt analyserade danskvällen ur allehanda vinklingar.

Efter en riktigt god natts sömn på Anders soffa vaknade jag upp till ett av Egon dukat frukostbord. Några större ambitioner för dagen hade vi inte utan det mest avancerade som vi tog oss för var att  ära Umeå centrum med en kortare visit där en fikainsats på Nya Konditoriet utgjorde den främsta och enda nämnbara hållpunkten. Väl åter hos Anders gjorde vi oss i tur och ordning redo för kvällen och mellanlandade därefter på en restaurang innan vi gav oss av norrut mot Kusfors och Bredsele Park. Eftersom E4:an mellan Umeå och Skellefteå ju är känd för att vara världens tråkigaste vägsträcka så valde vi denna afton att istället köra vägen över Botsmark och Burträsk, ett i mina ögon mycket trevligt vägval. Även denna kväll ankom vi i mycket god tid, redan 20:15, det är skönt att åka med dansentusiaster som hellre uppskattar än lider av att spendera lite extra tid på dansstället före dansens början.

Efter föregående kvälls dansmässiga bottennapp kände jag mig i stort behov av en dansrehabilitering och förhoppningarna om detta var stora inför den här kvällen. För att beskriva denna förhoppning likväl som gårdagskvällens frustrerade tvehågsenhet väljer jag att citera Maria J. som under lördagen med följande ord besvarade min fråga om hon ämnade åka till Bredsele; "Om golvet tillåter mig att dansa som jag vill så hoppas jag att vi lyckas få tag på varann!!! Igår var det tur att vi inte gjorde det...:( ". Precis så kände jag under fredagen, och precis så kan mina förhoppningar inför den här kvällen beskrivas, tack för de orden Maria. Denna förhoppning kom hur som helst att omgående förverkligas, och det på alla plan. Redan efter ett par danssteg på Bredsele Parks förträffliga dansgolv så var gårdagen glömd, och att dessutom få inleda kvällen tillsammans med just ovan nämnda dans-ess fullbordade upplevelsen. Det kändes som att komma hem, som att återfinna sig själv, det var helt sagolikt magiskt!

Den här kvällen blev verkligen en riktig sagokväll, allt var bara helt underbart med en härlig stämning på dansgolvet. Jag fick dansa med idel helt superba danstjejer och glädjen över det återfunna glidet vägrade släppa greppet om min kropp ("LEJon och jakten på det försvunna glidet"). Jag fick Wirvla och jag fick glida, jag fick kramas och jag fick pratas, allt ett LEJon behöver för att må som bäst. We were all maniacs on the floor! På det superba dansgolvet samsades för övrigt drygt 400 härliga dansmänniskor och det kändes allt annat än trångt. Jag instämmer i drDanz diagnostisering; kvalitetskväll med idel kvalitetspublik!

Kvällen innan gjorde inte Shake riktig rättvisa, men den här aftonen var de gudomliga. För Shake sattes ännu ett i raden av publikrekord detta år, 2009 må band som Scotts och Larz-Kristerz ha fått mest uppmärksamhet i media och med andra från-ovan-perspektiv men på dansgolven ute i verkligheten så är det Shake som ÄGER. Jag säger bara Christine, the face and voice of Shake, vilken röst och vilken skönhet med det rätta suget i blicken, en maräng som väcker aptiten. Hela bandet är givetvis riktiga goingar allihopa och kvällen till ära iklädde sig Peppe och Fredrik dessutom nya häftiga frisyrer, jag uppskattade särsklit att äntligen få se Fredrik i en riktig gitarristfrisyr!

I paus köpte jag fika vilket inmundigades i sällskap med Josefin W. som nu befann sig mer på hemmaplan och vars uppenbarelse inte överraskade lika mycket som föregående vecka i Kovland. I gott sällskap passerade pausen snabbt, precis som hela den här kvällen och helgen gjorde. När Shake rockat skiten ur oss i extranummer så samlade vi ihop oss själva och styrde kosan åter mot Junsele. I bilen diskuterades kvällen givetvis ur alla tänkbara synvinklar, och inte minst reflekterade vi utifrån all input om Bredsele likväl som om andra dansställens danser denna kväll som den masskommunicerande "tonåringen" Egon levererade från baksätet. Vi sammanställde även en liten lista över saker som vi trots allt inte var helt nöjda med på underbara Bredsele Park. Den gode drDanz saknade klädhängare, inne på toaletterna likväl som annorstädes. Vad gäller fiket så finns det en hel del att arbeta med, såsom att reducera köerna genom bättre effektivitet, att det inte fanns någon Trocadero och att det därför dessutom tog slut på Coca-Cola, att mjölk saknades till kaffet, samt att mackor och godsaker stod halvdolt uppradade bakom personalen i fiket där de knappt syntes. LEJon rekommenderar dessutom införskaffande av mattor innanför entrédörrarna för att fånga upp såväl fukt som grus. Fukt likväl som grus ökar slitaget på golvet samtidigt som det försämrar dansbarheten, nu drogs det in mycket grus och någon borde ha sopat undan det värsta under pausen.

Vid 04:30-tiden på söndagsmorgonen var vi åter i Junsele och jag kunde efter sänkning av några härliga oststutar ta Dans soffa i besittning. Vid lunchtid rullade jag vidare till Boberg för en slö återhämtningsdag. Jag vill tacka drDanz för skjuts, sällskap och inte minst för den heroiska dansräddning som fredagens telefonsamtal innebar, alla härliga danser denna helg kunde jag annars ha gått miste om. Jag vill även tacka Egon för det trevliga dansäventyrssällskapet och för lördagens återupplivande frukost, Anders för gästfriheten med utsökt soffa, samt sist men inte minst alla goa danstjejer som förgyllde denna danstripp.

Jag hade lekt en hel del med tanken på att den här helgen göra en norrlandsturné med besök i Gräsmyr likväl som på Bredsele Park. Något beslut hade jag dock inte fattat och när fredagen väl var inne så hängde beslutsvåndan tung över Optand och Fridhems gård. Det som talade för en turnésväng var givetvis de goda möjligheterna till trevlig dans på kär dansmark, att Shake skulle stå på scenen båda kvällarna, och inte minst det faktum att jag inte dansat i Gräsmyr på två år och tyvärr inte heller kunde urskönja något lämpligt kommande tillfälle längre fram i sommar. Mot detta stod avsaknaden av samplanering och som en del av detta brist på samåkningssällskap både till Umeå och vidare till Gräsmyr, likväl som att jag inte hade någon inkvartering ordnad i Umeå. Lägg till detta ett urtrist pissväder som totalt dränerade mig på entusiasm samt en allmän tröghet och beslutsvåndan var ett faktum. Vid 12-snåret bestämde jag mig för att strunta i detta äventyr och jag började istället spåna på alternativa planer för helgen. Just i denna stund ("when all hope had faded") ringde den gode drDanz från Junsele och efter några minuters konstruktivt samtal hade pendeln åter svängt och jag fann mig själv packandes danskläder och annat för en helg i dansens tecken.

Jag lämnade Östersund vid 14:15 efter att i förbifarten ha syndat grovt i jakten på en snabb utfordringslösning. Synden straffar dock syndaren själv i många fall, denna gång skedde det snabbt och effektivt genom insikten om den oaptitlighet som den amerikanska skräpmatkedjans föda står för. Nåväl, nöden har ibland ingen lag och även det slibbiga mättar. Efter en blott 18,5 mil lång men ändock dryg resa i sällskap av lastbilar och väglösshusvagnsekipage så anlände jag till Junsele vid 16:15, varifrån vi efter en snabb omlastning till Dans bil rullade vidare mot Gafsele där Egon plockades upp. En socialt trivsam men tidvis skyfallsackompanjerad bilresa följde och vi anlände till Gräsmyr strax före klockan 19, man kan således milt sagt påstå att vi var ute i mycket god tid. Vädergudarna visade dock fortfarande ingen barmhärtighet och vi enades om följande budskap till världen; "Nu har vi ankrat i Gräsmyr, dansgaloscher på!". Vi löste in oss till det helt vansinniga entrépriset om 260:- och fördrev sedan väntetimmen glatt samspråkandes med diverse dansmänniskor medan vi intog kvällens första fika.

Klockan 20 inledde Shake kvällen och bjöd upp till dans på stora banan, Martinez började förmodligen spela samtidigt på logen men det dansgolvet besökte jag inte på hela kvällen (det kanske var ett misstag?). Kvällens första danser hade jag nöjet att få dela med Frida. Efter det såg vi inte röken av varandra på hela kvällen, något som bra beskriver hur pass mycket folk och hur kaotiskt det på många sätt blev den här kvällen. Det första jag noterade när de inledande dansstegen togs var dansgolvets fruktansvärda tröghet. Min tanke i det skedet var att det obefintliga glidet satt i skorna och att det skulle gå till sig, men det var en dröm att stilla bedja om. När inte glidet gått till sig efter en halvtimmes dansande så lånade jag gaffatejp av Shake för att tejpa sulorna i hopp om bättre glid, men även den förhoppningen grusades snabbt då gaffans friktionskoefficient upplevdes likvärdig med mina tidigare otejpade skor. Problemet satt således inte i skorna utan i golvet, något jag aldrig någonsin tidigare upplevt på detta sätt. Min frustration över det icke-existerande dansglidet tilltog för varje dans och avsiktligt likväl som oavsiktligt undvek jag delvis att bjuda upp välkända dansfavoriter, väl medveten om att dansen aldrig skulle kunna göra dem rättvisa.

Vid 22-snåret tog Shake paus och Rolandz äntrade scenen. Hur man som dansentusiast skulle förvalta tiden under Rolandz uppträdande var en öppen fråga, men jag valde att försöka mig på att dansa och detta skedde då i lokalens bakre delar samt ute på den öppna banan. Och visst, det blev en del dansat men ambitionen kändes ändå ganska misslyckad för det var riktigt kaotiskt och dessutom var det trögare än någonsin på golvet efter att så många människor med blöta skor strömmat till och gjort entré via ingången på den öppna banan. Rolandz var i mina ögon ingen upplevelse alls att sukta efter, jag hade mycket hellre hört och sett dem på TV där såväl tal som sångtexter skulle haft mycket bättre möjligheter till att nå fram. Att dansa till deras musik kändes inte heller särskilt inspirerande, lika (o)kul som Larz-Kristerz.

När Rolandz spelat färdigt sammanstrålade jag och Håkan för en gemensam fika, min andra för kvällen. Fikapriserna kan sammanfattas som i högsta laget, macka, dricka och go-bulle landade på 60 spänn utan att varorna för den skull alls kan sägas vara något mer än ordinära. Nåväl, Håkan bjöd och jag lyfter på hatten och tackar för såväl fikat som för en trevlig pratstund.

Att ta fikapaus efter Rolandz var givetvis ett snedsteg för därmed missade vi ju en del riktig danstid, men det är lätt att vara efterklok. När vi återvände till dansbanan vid  midnatt skulle nämligen Shake precis  ta en liten extra minipaus. Oförberedd på detta och redan uppbjuden och redo för dans tillbringades den korta pausen samspråkandes med Pia, pausen blev dock absolut inte lång och snart var vi igång igen. Den sista timmen blev betydligt bättre rent dansmässigt då en icke oansenlig del av "partypubliken" dragit sig tillbaka och därmed minskade stökigheten påtagligt. Avsaknaden av glid kvarstod dock och jag kan tveklöst konstatera att såhär kass har jag inte känt mig på ett dansgolv på många år. Det krävs ett gott glid för att jag skall vara bra (på dansgolvet), det är något jag är väl medveten om men som jag här fick bekräftat med allsköns tydlighet.

Sammanfattningsvis kan sägas att den här kvällen absolut inte hamnar på någon topplista över lyckade danskvällar, tvärtom. Priset var hutlöst och min behållning av Rolandz kan i bästa fall sammanfattas som noll och intet. Vi blev även medvetna om att golvet på stora banan i Gräsmyr uppenbarligen inte tål hög luftfuktighet, det SÖG verkligen. Denna yttre parameter kan vara bra att känna till i framtiden (vattenplanering). Shake gjorde givetvis en berömvärd insats men det räcker ändå inte till för ett toppbetyg, när kvällens disposition är som den här med udda upplägg och okända avbrott är det svårt att leverera så att en kräsen publik (eller ett LEJon) blir helt nöjd. Det här var en engångsföreteelse. Vi kan alla säga att vi var på plats, året var 2009 och bandet hette Rolandz. Det är en unik punkt i min dans-CV men absolut inget mer än så.

När kvällen var slut åkte vi mot Umeå där övernattning väntade hemma hos Anders!

Efter regn kommer solsken...

Efter förra veckans otrohet från min sida då jag åkte till Rahms Loge så var det den här onsdagen dags att komma hem igen, dvs att åka till Hällesjö och dansa. Samåkningskonstellationen var i stor grad ny den här gången och dessutom mycket speciell, jag körde och med i bilen var förutom Anders D. också Amanda L. samt min kära vän sedan evigheter Anna B. som bestämt sig för att våga sig ut på dans igen efter sisådär 15 år. Jag plockade upp Anna och Anders ute i Valla vid 18:30 och därefter Amanda inne i stan vid 18:40. Enligt tidplan rullade vi sedermera ut från stan prick 18:42 och anlände efter en lugn körning till Furuviken i lagom god tid 19:45, där ordinarie ankomstritual kunde genomföras och min parkering tagandes i besittning i vanlig ordning. I väntan på att Highlights skulle börja spela surrade vi lite med Örjan och Maria, jag och Örjan hade i förväg handskakat färgkoder för kvällen och enligt överenskommelse var han således röd medan jag var blå, det finns inge genvägar till den perfekta danskvällen.

Inledningsvis var det tunt med folk på dansgolvet och efter en timme kändes det fortfarande som att det skulle bli en kväll med gott om svängrum på dansgolvet. Denna förhoppning kom dock att grusas och när pausen närmade sig så hade trängseln tilltagit påtagligt. Efter pausen tycktes folkmängden sedan ha ökat ytterliggare och det blev jobbigt stökigt på dansgolvet, tyvärr på ett sätt som gjorde att jag hade svårt att riktigt njuta av tillvaron. Dansa gjorde jag dock utan avbrott, från första dans till sista extranummer. Det var riktigt tjockt med damer, som oftast, men den här gången var överskottet väldigt påtagligt och det är ju tråkigt för alla som inte får chansen att dansa så mycket som de skulle önska. Ett mycket varierat dansutbud fick jag mig till livs denna afton, allt från utsökta toppdanser till hopplösa transportupplevelser och däremellan även en handfull utmanande grundkursinsatser. Dansmässigt var detta alltså ingen rekordkväll, men en kul kväll var det hur som helst. En sak som kan och bör noteras om Furuviken är att här lyckas man verkligen mycket bra med att locka ut de riktigt unga till dansbanan, även om de kanske inte dansar de första gångerna så är de där och insuper atmosfären, dansen sätter sig i blodet på dem. På tal om unga kan jag här inte låta bli att reflektera över det oförstörda, orädda och obekymrat livsbejakande förhållningssätt till livet som yngre oftast uppvisar, något jag såg ett flertal exempel på denna kväll. Med detta sagt måste jag erkänna att även jag inser att jag inte längre tillhör den yngsta falangen på dansgolven, och att även jag känner hur vuxenheten tyvärr smugit sig på och gjort att saker ofta blir så onödigt mycket mer komplicerat än vad det egentligen behöver vara. Det kan vara bra att fundera lite på detta ibland, livet är för kort för att inte bejakas fullt ut!

Att få dansa till Highlights ensamma på scen under en helt vanlig danskväll var trevligt, de gånger jag dansat till dem har annars oftast varit vid nonstopdanser och det blir inte alls samma sak. Det kändes som ett mycket gott drag att boka in dem i Hällesjö och jag hoppas att detta blir en återkommande bokning. Den här kvällen visade de sig från sin allra bästa sida, de spelade bra, uppvisade en god glöd och energi på scenen, repertoaren kändes i mina ögon härligt varierad och tilltalande, samtidigt som jag sammantaget upplevde dem som homogena och konsekventa med sin egna tydliga stil. De uppfyller således alla kriterier för ett toppbetyg på LEJon-skalan, strålande mina herrar!

I paus blev det fika på filt bakom bilen, Anders hade gjort goda mackor och medtagit kanelsnäckor, jag tillhandahöll förstås Trocadero och Anna bjöd på jordgubbar. Allt man kunde önska fann med andra ord med och den mat vi inte hade med oss tror jag vi hann avhandla i samtalsform under den halvtimme som pausen varade, matprat är aldrig fel! Vädret var ok, inte så varmt men lagom för att sitta ute med jackan påtagen, det blåste lite och var således fritt från insekter (iaf upplevde inte jag att det fanns några).

Sedan 2007 tycks det vara tradition att Barbados spelar på Fröjdholmen denna helg och i år hade jag sedan länge planerat att i samband med detta på nytt besöka den anrika festplatsen där mitt "uteliv" inleddes midsommaraftonen 1989. Kvällen till ära fick jag skjuts ända hemifrån (något som inte är helt vanlig) då Anders D. stod för transporten och hämtade upp mig. Vi anlände strax före klockan 21 och skulle snart bli varse kvällens första negativa överraskning, nämligen att Barbados uppenbarligen inte skulle börja spela förrän vid 22. Någon information om detta fanns ingenstans och inte heller personalen tycktes ha några raka besked att komma med. Katastrofalt illa skött! Nåväl, vid 22:10 kom äntligen musiken igång och vid det laget hade det dessutom hunnit trilla in lite folk på Holmen så det blev fart på golvet.

Det är inget att hymla med, den här kvällen blev i många avseenden obehagligt lik föregående lördag i Strömsund, med den skillnaden att där var det ju ändå Shake som spelade så rent musikaliskt var det en angenäm tillställning jämfört med detta. För att snabbt avhandla ämnet Barbados så kan jag bara konstatera att mycket har hänt sedan storhetstiden med Magnus Carlsson och idag är det i mina öron inget större nöje att dansa till dem. Betyget tre får de med nöd och näppe, då har jag tummat en del på mina normala normer för att ta höjd för de miljöfaktorer som mycket väl kan ha dragit ner intrycket denna kväll. Det fanns ytterst få tillfällen under kvällen då musiken triggade min dansnerv, jag kan inte säga mycket mer än så, skittrist helt enkelt. Att de sedan tog paus två gånger och kring dessa pausar alltid naggade speltiden i kanten är inget nytt fenomen, men det gör för den skull inte företeelsen mer acceptabel.

Publikmässigt så blev detta ingen vidare kul tillställning, här fanns en hel del folk men antalet duktiga dansare var lätträknat. Inför sista dansen så flydde jag från dansgolvet enligt devisen "det finns en sak som är värre än en missad sista dans, nämligen en dålig sista dans".

Det är kul att det åter är liv på Fröjdholmen och att de så sakteliga gör insatser för att både rusta upp stället, utveckla det och fylla kalendern med arrangemang. Om Fröjdholmen på allvar skall kunna locka dansant publik så krävs det dock en uppryckning och ett betydligt seriösare förhållningssätt. Valet av band är givetvis en viktig parameter, Barbados må vara kända och lockar säkert fortfarande en mindre mängd unga tjejer, men bland den städade och dansanta publiken så står de inte överdrivet högt i kurs. Som arrangör måste man sedan vara tydlig, exempelvis med vilka tider det verkligen är som gäller, samt att man håller hårt på att bandet lever upp till vad som avtalats kring speltider. Jag har sagt det många gånger förr och säger det igen, en dansarrangör som saknar en dansant representant på och kring dansgolvet är en förlorare som omöjligt kan ge publiken det publiken vill ha.

Dansbanan på Fröjdholmen kräver sin egen analysparagraf. I grunden är danslokalen ganska bra, inte jättestor men med en välavvägd rektangulär form och med ett mycket bra trägolv i fint skick, lokalens inre finish med anskrämliga vävtapeter gör den dock inte rättvisa. Vidare är det hög tid att utföra ett smärre lyftarbete och räta upp golvet som nu lutar ohanterligt mycket utefter hela strandsidan. Den bar som byggts i ett av de bakre hörnen är vidare en makaber styggelse som utgör såväl hinder som en fara för de dansande med sitt vassa främre hörn. Varför ha en bar på dansbanan när hela gamla danslogen numera fungerar som pub, låt ölen hålla sig där. Som tidigare nämnts så är dansgolvet riktigt bra, så varför de då häller en massa kaffe på golvet utan att ens testa det innan ter sig för mig obegripligt. Kaffe är för övrigt en nödåtgärd som kan vara ett bra val på dåliga sporthalls- eller temporära spånskivegolv, men på ett riktigt dansgolv bör man valla med seriösare varor, och det efter verkligt behov. Slutligen måste jag klanka ner på den galna discobelysningen som blinkade inne på dansgolvet, säkert kul i rätt sammanhang men inte till vanlig dans. Jag lyckades via ett besök bakom scenen få ner det epileptiska blinkandet till en långsam ljusväxling men det kändes som en nödlösning. Normal dansanpassad belysning av lokalen är ett krav, inget önskemål!

Åter var jag så på hemmaplan igen efter tre härliga dygn på resande och dansande fot. Den här kvällen väntade Blender på Sandviken och det var en kväll som jag verkligen sett fram emot då jag inte dansat till dem sedan de var på Aspåsnäset den 21 maj. Jag kom denna afton att köra en liten omväg förbi Hackås för att plocka upp Evelina B. som gör praktik där i en månad och själv inte har tillgång till bil. Det är ju så sagolikt vackert efter sträckan Hackås-Sanne-Hara-Orrviken att det var ett rent nöje att köra den vägen, trots att det blev en smärre omväg på närmare fem mil åt vardera hållet. Men som mitt mantra lyder, "alla som vill skall få dansa" och kan jag på något sätt hjälpa till för att möjliggöra det så gör jag givetvis det.

Väl på plats i god tid kunde vi soft inta dansgolvet till första dans. Jag kände omedelbart Blender-lycka strömma genom kroppen, å vad jag saknat dem. När alla välbekanta låtar levererades var det som om min kropp kom i naturlig självsvängning och jag mådde verkligen toppen. En sak som slog mig under kvällen var att det finns en sak som är speciell med Blender, nämligen att jag skarpt gillar huvuddelen av deras snabba låtar (som sällan är extremsnabba), annars är ju jag mest förtjust i de lugnare delarna av dansrepertoarerna. Men med låtar som "Runaway" och "Upp mot himmelen" så fylls jag av sådan energi att jag rent av tycker det är kul att bugga, ganska udda för att vara LEJon. Sammantaget gjorde Blender en strålande spelning, det höga sommartempot sliter givetvis hårt på bandet och detta hördes exempelvis på Lasses röst, men de levererade, ja oj vad de levererade!

Med sig i bagaget har Blender nu sitt nya knippe egna låtar, samlade under rubriken "Välkommen in". Precis som förrförra året med "Alla essen på handen" så har introduktionen av dessa nya låtar helt klart gett bandet en energiinjektion som attackerar dansgolvet med full kraft. De nya låtarna har spelats varma i min mp3-spelare i ett par veckor, de finns ju givetvis att tillgå via torrents och jag har därmed sluppit vänta på en fysisk förpackning. När jag nu väl infann mig på samma dansbana som Blender så passade jag dock givetvis på att sponsra bandet och deras kreativa arbete genom att köpa materialet även i plastbitsförpackning. Precis som när Jannez släppte sin "Guenerina" tidigare i sommar så måste jag på samma sätt som då ge Blender en skarp känga för att de inte tillhandahåller detta material för köp i nedladdningsbar form direkt från deras egen hemsida. Det är dags att inse att CD-skivan är DÖD, DÖD. DÖD, en relik från en svunnen tid, en förhistorisk tid känd som 1900-talet. Att CD-skivan är död är dock något bra, istället för att slösa pengar på distributionsmediet så kan alla resurser läggas på musiken som sådan, det är något som måste bejakas. Den som inte uppmuntrar till att köpa materialet i icke-fysisk form (helst direkt från bandets eget cyber-hem) är fast i en svunnen tid och har som jag ser det ingen som helst rätt att klaga över så kallad piratkopiering. Så, efter dessa ord om plastdistribution finns det ju givetvis massor att säga även om låtmaterialet. Jag har ju ännu inte hunnit lyssna igenom låtarna mer än ett 30-tal gånger och det är för tidigt att uttala sig om huruvida denna samling spår kommer att stå sig lika bra som de på "Alla essen på handen" (som förändrade min syn på vad egna svenska dansbandslåtar kan innebära och dessa gick på repetition i månader). Dock står det redan nu klart att Blender fortsätter på den inslagna vägen med bra eget svenskt låtmaterial. Produktionen är strålande och här finns ett mångfacetterat utbud av låtar som säkerligen kommer att bli nya favoriter på dansgolven. Starten med "Ingen ingenting" sitter som en välinbastad keps och Marias ljuva stämma förmedlar mer än bara ord, jag drar känslomässiga paralleller till "Bara en enda natt". Vilka låtar som kommer att bli dansfavoriter är svårt att säga i förväg, danskänslan måste iaf jag finna på dansgolvet. Bland de snabbare låtarna har jag utöver redan nämnda inledningslåt dock redan fallit för "Den jag vill va´" och "Helt oslagbar" med Maria på sång, samt "Lysande stjärna", "Innan det är för sent" och "Ingen är perfekt" med Lasse på sång. Den sistnämnda beskrivs som en Kenneth&TheKnutters-låt, vilket känns. Och varför inte, medan Knutters själva ännu har pausknappen intryckt så är det ju helt strålande att ändå kunna få lite Knutters-sound serverat även om det är i Blender-förpackning. Bland de lugnare låtarna får Marias röst huden att knottras i "I mina spår" likväl som i "Ingen annan än Du" och "Bortom räddning", medan Lasse precis som på "Alla essen på handen" står för att presentera titelspåret, denna gång titulerat "Välkommen in". Någon duett har tyvärr inte inrymts den här gången utan Maria och Lasse delar på solosången med förhållandet 7:5, en bra avvägning tycker jag även om jag absolut saknar en duett. Sammanfattningsvis så är mitt intryck av det Blender levererat mycket gott, "Välkommen in" riskerar att hamna i samma repetitionsläge som "Alla essen på handen" gjorde, ett klockrent sällskap utefter vägarna på färd mot dansbanorna. Vi ses där ute på dansgolven Blender, jag hälsar er Välkomna Ut!

Publiken på Sandviken var denna kväll till storleken alldeles lagom, men det var ändå ack så stökigt. Fredagsdans på Sandviken innebär i regel en väldigt heterogen och stökig publik med många äldre och hänsynslösa ekipage, tyvärr. Överlag så kändes publiken ovanligt obekant, precis samma känsla som kvällen innan på Ånäsparken. Jag dansade säkert med ett 10-tal tidigare oprövade kort, kul men som sagt lite ovanligt och mer ett symtom än ett utfall av någon medveten strategi. En mångfald dansfavoriter fanns dock på plats och förgyllde min kväll. Det var för övrigt en mycket vacker och skön sommardanskväll, inte så varmt men det är ju bara bra för klimatet inne på dansbanan. I paus fikade vi medtagna stutar i bilen, dansbacken var nyfylld med gyllene Trocadero-flaskor. Hemfärden efter dansens slut bjöd på en magnifikt vacker nattlig körning efter samma rutt som på ditvägen.

Så var jag framme vid denna dansturnés tredje danskväll. Dagen hade tillbringats i sällskap med Anna och vi anlände även till Ånäsparken tillsammans, om än i varsin bil då jag ämnade åka vidare hemåt på natten. Vi ankom 19:50 och var bland de allra första att lösa in oss, Anna tyckte att det kändes konstigt att vara på plats så "tidigt" vilket är en invändning som undertecknad överhuvudtaget inte kan förstå mig på. I väntan på att Perikles skulle inta scenen surrade vi en stund med Örjan som varit på plats cirka sex timmar i förväg, även denna helg ämnade han göra en tältdanstripp och Ånäsparken utgjorde första anhalt på resan.

Perikles äntrade scenen exakt klockan 21 och även om det just då var ganska glest i leden så strömmade det sedan till folk ända fram till paus och det blev till slut riktigt bra med danspublik, inte alls trångt men gott och väl tillräckligt. Något som kan noteras är dock att publiken hade en klart annorlunda sammansättning jämfört med det ordinära Kovlandklientelet. Saknades gjorde många stammisar som gissningsvis var i Malung och överlag var publiken en aning mer mogen än normalt, med mogen menar jag då att de yngsta leden var klart tunnare än i vanliga fall. Det kändes också som att andelen "semesterfirare" var större än den brukar vara, inget ont med det men totalt sett så var det helt klart en mer obekant danspublik än vad jag blivit van vid på Ånäsparken. För mig personligen innebar detta att jag fick lov att visa upp mig lite mer för att bli uppbjuden och själv upplevde jag det också som svårare än vanligt att bjuda upp. Följaktligen kom jag därför att dansa en hel del inne och inte som annars uteslutande uppehålla mig ute på dansverandan, helt enkelt för att man behövde vara inne för att komma i bättre position inför kommande dans.

Det blev många roliga danser under kvällen, skojigast och mest överraskande var att Josefin W. dök upp och föranledde återhämtning av minnen från svunna danser i norr- och västerbotten. Perikles var som alltid Perikles och de kändes piggare den här kvällen än de gjort i Hällesjö veckan innan. I paus blev det fika på filt bakom bilen, jag och Anna fick sällskap av Nicklas och vi avnjöt goda mackor som Anna gjort och sköljde ner dessa med gudadryck ur dansbacken i SEM600. Efter danskvällens slut rullade nattens riddare vidare i sommarnatten med destination Optand, det var en förföriskt vacker sommarnatt med lätta dimbankar längs Indalsleden.     

Inför danssommaren hade jag ett absolut utflyktsmål, nämligen att göra mitt första besök på Rahms Loge i Forsa utanför Hudiksvall. Onsdagar är ju normalt vigda för Furuviken i Hällesjö så jag tvingades till att välja en onsdag för att vara otrogen och valet föll på denna veckas dans då Jannez spelade och då det även passade bra att kombinera med dans i Nor och Kovland och göra en liten miniturné. Jag anlände till Forsa vid 19:50 och tillhörde därmed de första att infinna sig och lösa in sig. Mitt omedelbara intryck av Rahms Loge kan sammanfattas som att det är en härligt klassisk dansloge i vacker miljö med ett medelstort dansgolv av god kvalitet. Totalt sett är dansanläggningen i gott skick, men det märks att verksamheten legat nere i över tio år och det krävs givetvis en del smärre underhållsinsatser för att komma ikapp tiden, mestadels dock estetiskt finlir.

Dansmässigt så blev detta en riktig höjdarkväll, om än mycket varm. Även fast dansgolvet på Rahms inte är av samma dignitet som det i Nor så var dansutrymmet betydligt mycket bättre än kvällen innan, publiksiffran landade på cirka 250 personer. Åldersfördelningen var ganska bred medan könsfördelningen kändes förhållandevis jämn. Att kunna ta ut svängarna ordentligt är ju aldrig fel och framförallt är det skoj att för en gångs skull kunna göra detta när Jannez spelar, något som sällan är fallet hemma i Jämtland. Jannez gjorde för övrigt en mycket bra spelning i värmen, jag gillar den nya repertoaren även om den fortfarande innefattar några överdrivet snabbstressiga danser som gärna kunde få taggas ner en smula.

Det här var en sådan där kväll då jag kände mig nästintill helt okänd. Några få bekanta ansikten fanns dock på plats, däribland tisdagens nya dansfynd, och jag hade även nöjet att finna ännu ett fulländat guldkorn i den stora danssandlådan. Tack SvenJo för förhandsinformation och goda rekommendationer, även goda råd kan absolut vara gratis, sharing is caring gäller också på dansgolven. Kvällens danser var genomgående av det trevliga slaget, mycket varierat dock och det är verkligen kul med de utmaningar som det innebär att dansa med idel nya bekantskaper. Dansen före paus bjöds det i vanlig Jannez-ordning på gammeldans och tillsammans med fröken Lönn var det verkligen kul att i rask takt avhandla Hambo, Schottis, Snoa och Pariserpolka. Den senare genomfördes måhända inte helt prickfritt, men skoj var det hur som helst. Jag undrar dock om det är så att Pariserpolkaturerna ter sig aningen annorlunda här nere jämfört med hemma i Jämtland? Antingen förhåller det sig på det viset eller så var det helt enkelt få av de som dansade som egentligen hade koll på Pariserpolkan, eller kanske var det en kombination av dessa två förklaringar.

I paus blev det som vanligt macka och Trocadero vid bilen, detta i samspråk med en jämtländsk danskollega som liksom jag förirrat sig till dessa danstrakter. Vi inspekterade och diskuterade dansprogram, dansställen och så vidare, trevligt. Efter paus hade jag nöjet att få dansa och surra med två dansarrangörstjejer, att kombinera givande verbalt utbyte med riktigt bra dans behöver absolut inte vara fel. Efter danskvällens slut surrade jag lite med Jannez som berättade att de bara spelat på Rahms en gång tidigare och det för 25 år sedan, tidsperspektiv på tillvaron är sannerligen tankeväckande. Väl i bilen ställdes siktet mot Sundsvall där jag senare mottogs av Anna som åter bjöd på inkvartering för natten.

Dansturné i Hälsingland och Medelpad vankades denna vecka, vilken skulle inledas med Zlips på Åsliden i Nor på tisdagskvällen. Eftersom vädret var milt sagt lynnigt så velade jag en hel del kring ifall jag skulle åka bil eller MC. Är det uppehållsväder så är det givetvis jätteskönt att åka hoj, men det behövs inga enorma regnmängder för att förta nöjet. Det hade varit soligt hela förmiddagen och endast mindre lokala skurar var utlovade, men när regnet började vräka ner vid 12-tiden då jag som bäst höll på att packa så bestämde jag mig för att ändå ta bilen. Detta var ett beslut som jag absolut inte skulle komma att ångra, det regnade nämligen i stort sett konstant hela vägen från Optand till Färila där jag etablerade tillfällig bas hos Anna och Pär.

Jag anlände till Åsliden vid 19:50 och det visade sig vara ett klokt drag att vara ute i god tid och lösa in sig omgående ty kön växte sig sedan snabbt lång. Åslidens dansbana är ett stort och häftigt bygge, beläget vackert i prunkande grönska. Dansbanan har ett utsökt bra dansgolv och är dansvänlig, om än att de utbyggnader som gjorts (och som gett den ursprungligen perfekt runda lokalen vissa barbapappiska drag) tyvärr skapat några flaskhalspartier. Den här kvällen landade publiksiffran på cirka 650 personer, en publikmängd som känns närapå optimal för dansbanans storlek. Det blev aldrig besvärande trångt, men man fick givetvis ändå hålla tillbaka de dansmässiga utsvävningarna litegrann. Jag upplevde det som lite smålurigt att bjuda upp, på plats fanns endast en handfull bekanta tjejer och trängseln gjorde övriga uppbjudningar till rena chansningarna. Vissa försök var mindre framgångsrika, andra trevliga om än lite dansmässigt torftiga, men jag gjorde även några nya dansfynd och det uppväger givetvis allt det andra. En ynka dans stod jag över, detta i ett ganska tidigt skede då jag valde att agera betraktare och kollade in dansstilarna samtidigt som jag försökte få grepp om vilka som var på plats.

I paus blev det inmundigade av macka, gobit och Trocadero från SEM600, detta kombinerat med trivsamt småprat med diverse dansbekanta. Zlips var som alltid bra, jag börjar få en ganska bra känsla för deras repertoar vid det här laget (även om de föredömligt varierar spellistan lite smått från kväll till kväll). Danskvällens avslutning bjöd för min del på ett knippe utsökta danser, det tackar jag så mycket för, känslan i kroppen vid kvällens slut styrs för mig nästan uteslutande av upplevelsen av de sista danserna och att få avrunda med ett dans-ess är därför ovärderligt!

Efter danskvällens slut styrde jag åter mot Färila, nöjd med kvällen men samtidigt också med upptrissat danssug inför onsdagens personliga premiär på Rahms loge.

Att åka eller inte, det var den stora frågan på lördagseftermiddagen. Å ena sidan hade jag dansat tre kvällar i rad och osäkerheten kring vad som kunde tänkas vänta i Strömsund var stor, likaså var ju prislappen för kvällen rätt stor med tanke på att entrépriset var 250:- och att jag dessutom ämnade åka själv. Å andra sidan var jag nyfiken på att ge Strömsund ännu en chans, det var ju ändå Shake som skulle stå på dansbanans scen och på stora scenen skulle det dessutom bjudas på scenshow av inga mindre än legendariska rockbandet Sven-Ingvars. Stor vånda, stor huvudvärk, jag fattade det aktiva och aktiverande beslutet att dissa de negativa tankarna och åka iväg.

Jag anlände prick 20:00, dvs i samma stund som Sven-Ingvars intog stora scenen. Sven-Erik Magnusson var sig lik, sina 67 år till trots, men det kändes lite fel utan Ingvar på gitarr. Spelningen var helt ok, trycket och gunget fanns där. Som vanligt avnjöt jag konserten från den väl invanda platsen någon meter mitt framför mixerbordet och ganska snabbt fick jag syn på en bekant profil strax framför mig, det var Larse från Shake som stod och diggade. Smått samspråkandes följde vi konserten, men strax före 21 avvek vi och gick upp till dansbanan där det var sagt att Shake skulle börja spela när konserten på stora scenen var slut. Sven-Ingvars kom dock att med flera extranummer spela ända fram till 21:45 så först då fick vi börja dansa.

Dansa ja, om nu det är rätt ord för vad som utspelades på dansgolvet. Den här kvällen gav ganska många aha-upplevelser kring detta med dans och dansförmågor, eller brist på. För att sammanfatta det positiva först så fanns tre tidigare bekanta danstjejer på plats och dessa tre stod uteslutande för kvällens minnesvärda dansupplevelser. Bland alla de oprövade kort som jag därutöver frotterades med under kvällen var resultatet verkligen nedslående, en godkänd halvnovis som faktiskt lade manken till för att följa samt två till tre acceptabla nybörjare. Det var allt, därutöver var dansupplevelserna rent ut sagt bedrövliga. Jag kan inte minnas när jag senast kände en sådan uppgiven frustration i en danslokal. Att där skulle finnas många överförfriskade herrar som likt vobblande pansarkryssare gjorde dansgolvet närapå livsfarligt att beträda var ingen överraskning, men att dansvanan/dansförmågan hos damerna skulle vara så låg gjorde mig verkligen förbryllad. Måhända hade jag maximal otur den här kvällen, men även om detta antas så är slutsatsen nedslående. Man skulle också kunna vända på steken och konstatera att normalt sett är nivån faktiskt väldigt hög, oavsett hur man ser det är skillnaden svårgripbar.

Vid klockan 23 så vankades det åter musik från stora scenen med Neverstore och dansmusiken tog då paus efter endast en dryg timmes dansande. Jag stod över giget på stora scenen och ägnade den kommande timmen åt folkvimlet samt åt att finna föda. Dansen återupptogs strax efter midnatt och fortsatte fram till klockan 02:00. Shake hade inga roliga förutsättningar denna kväll, varken med upplägget som sådant, danspubliken, eller för den del med arrangörerna som tycks betrakta dansbanan som en belastning och något att förakta (de verkar anse det bättre att folk föses ihop som apor i en bur och låter sig roas genom en strid ström av kassaklirrande alkoholintag, detta ackompanjerat av ett billigt coverband som lirar gamla hårdrockslåtar). Under rådande förutsättningar gjorde Shake absolut sitt bästa, men en sådan spelning kan ju aldrig komma upp i normala kvalitativa nivåer. Maxbetyget håller jag därför inne med, nästa gång jag dansar till dem lär det bli upprättelse på den punkten. Oavsett hur den här kvällen blev så är Shake guld, både musikaliskt och socialt!

En danskväll skall alltid avrundas med sista dansen, oavsett om det sedan följer extranummer eller ej så är sista dansen sista dansen, punkt! För mig behöver det dock inte vara mer viktigt än annars vem jag dansar sista dansen med. Det kan vara en dans man vill dansa med någon särskild men den kan också ses som vilken annan dans som helst, med det undantaget att jag absolut vill dansa sista dansen och få en angenäm avrundning på danskvällen. Det finns dock en sak som är värre än att stå över sista dansen, nämligen att dansa den med någon som inte kan göra dansen rättvisa. Som totalkvaddning av den dikeskörning som den här danskvällen faktiskt var så blev det precis så, sista dansen blev en katastrof och sög ur mig den sista entusiasm jag hade.

Som synes var det ingen överdrivet nöjd Jonsson som lämnade Strömsunds hembygdsgård denna lördagsnatt, det lär dröja innan jag återvänder. På vägen hem till Boberg blev det för andra kvällen i rad aktuellt med lite piratmässig dela-med-sig-till-medmänniskor-tillämpning då jag fick sällskap av Mariana som liftade hem till Hammerdal.

Efter nästan två månader utan någon vettig danskväll på Sandviken vankades det denna afton äntligen dans och det till inga mindre än Jannez. Jag hade åkt in till stan från Selsålandet under eftermiddagen och efter lite shoppingärenden hann jag lagom med att mellanlanda i Optand för posttömning, blomvattning, middag och dusch innan det var dags att bege sig till Sandviken. Jag anlände vid 20:50 och redan då var det ganska många bilar på plats. Inne på dansbanan var det i det skedet stor P.R.O.-varning och jag hade ärligt talat tur som lyckades finna någon att bjuda upp till första dans (tack Hannah). Raskt förändrades dock publiksammansättningen då folk strömmade till i snabb takt och snart blev både utbudet av dansare och trängseln stor.

Jannez gjorde en förträffligt bra spelning, precis som veckan innan. På alla sätt kändes kvällen faktiskt som en framgångsrik upprepning av Sandvikens sommarpremiär i maj. Det var förvisso i stort sett omöjligt att dansa och fokus låg helt på överlevnad, men å andra sidan var stämningen hög och det bjöds på många roliga möten med trevliga dansmänniskor. Jag dansade kvällens samtliga danser och timmarna formligen flög iväg, folkfest när den är som livligast.

I paus gjorde MT mig sällskap för fika i bilen, jag hade gjort oststutar och dessa sköljdes givetvis ned med Trocadero. Efter dansens slut då jag precis satt mig i bilen och skulle rulla iväg kom två tjejer och två killar springandes som undrade om jag skulle köra in till stan och om de i så fall fick åka med. De hade åkt taxi till Sandviken och ville givetvis slippa beställa och vänta på taxi tillbaka och dessutom gärna komma undan ännu en taxikostnad, något jag har full förståelse för. Givetvis fick de skjuts och jag lämnade av dem vi Marité. För en pirat är det en självklarhet att vilja dela med sig till sina medmänniskor, jag skulle ju ändå köra den sträckan och det fanns plats i bilen. Under förutsättning att vederbörande är belevade och fräscha så bjuder jag gärna på lift, det är bara trevligt. Sharing is caring! Efter att ha släppt av passagerarna körde jag åter mot Selsålandet där det på lördagen vankades arbete med nya brygstubron.

En ny samåkningslösning praktiserades denna kväll. Jag var den som körde till Kovland, från Selsålandet, och på vägen plockade jag upp passagerare från inte mindre än två anslutande bilar. MT och Anders D. kom från Östersund och mötte upp i Selsviken medan Örjan kom från Långsele och anslöt i Bispgården. Till följd av lite kort framförhållning med samåkningsplanerandet så kom vi iväg lite sent från Selsviken, först vid 19:10, vilket innebar att en medelhastighet av 145 km/h skulle krävts för att lyckas anlända i tid till dansens början. Jag hissade storseglet men ymnigt regn begränsade dock möjligheterna till högre hastigheter så vi kom att anlända närapå tio minuter sent.

Väl inne på dansbanan så var givetvis dansen i full gång, huruvida Date startat hyffsat i tid kan jag således inte uttala mig om denna gång. Blötan gjorde att mina skor totalt saknade glid under de första två danserna och jag kände mig till följd av detta inte alls som mig själv. Moccasulor, jävla naturmaterial, tacka vet jag hård, glatt och vattentålig syntet! *mutter* För ovanlighetens skull tog det mig även flera danser innan jag började längta ut på dansverandan och under hela kvällen dansade jag faktiskt en hel del inomhus. Det kyliga och regniga vädret bidrog sannolikt även till den förhållandevis sparsmakade publiktillströmningen. Utan att säga att publikskaran var liten så var det dock verkligen gott om plats på golvet, en skön kontrast till föregående kväll i Hällesjö men det kändes väl så glest. Som vanligt var det ett påtagligt tjejöverskott och som kille får man i det läget se till att hålla ångan uppe. Normalt brukar jag tycka att det är lite lurigt att hitta folk på Ånäsparken för att danspubliken är så diger, men den här kvällen insåg jag att dansbanans form och storlek nog är en ack så bidragande orsak till svårigheterna med att medvetet få fatt i folk. Många trevliga danser blev det hur som helst under kvällens gång, mestadels med välbekanta dansvänner men jag stiftade även några nya bekantskaper. Date var riktigt bra med en som vanligt trevlig repertoar, dock kändes de lite slarviga och inte helt gedigna så toppbetyget får anstå till en annan gång.

I paus käkade vi oststutar och inmundigade Trocadero i bilen, på väg till och från parkeringen fick man navigera via de öar som fanns att finna mellan vattengroparna. Regn borde ju egentligen inte påverka en danskväll så mycket, men det går inte att komma ifrån att helhetskänslan blir vingklippt. Temperaturen var förvisso mycket mer dansvänlig än under föregående veckor, men regnet gjorde nu att fuktigheten trots allt ändock blev värre än när svetten sprutar som värst, inte så mysigt. Mot kvällens slut tappade jag tempo ordentligt, jag fick huvudvärk som kom krypande och slog sig ner i hela skulder-axel-nacke-huvud-partiet. Således kan jag tänka mig att jag kanske inte visade upp mina allra bästa sidor där på slutet, varken dans- eller umgängesmässigt. Omdömet totalt sett är att jag hade en riktigt kul kväll, men av flera skäl nåddes ingen rekordnotering och kvällen i Hällesjö dagen innan känns exempelvis som en mer fulländad afton. I bilen på väg hem verkade hur som helst alla nöjda med kvällen och Anders (som blev av med Ånäsparksoskulden denna kväll) verkade mer än nöjd. Jag tackar för övrigt för insatsen med att på hemvägen luckra upp mina hårt krampade axlar. Det var måhända inte någon enkelt bedrift när "patienten" samtidigt skulle hålla händerna på ratten, men likväl var det både uppskattat och verkningsfullt. När jag åter i Selsviken lämnade av östersundsresenärerna kändes det väldigt bra att vara den som endast hade tio minuters resa kvar hem till sängen i Selsålandet.

Lördag till tisdag hade jag planenligt haft en dansfri period, detta delvis för att hinna umgås lite med familjen när bror med anhang var på besök. Tyvärr blev jag givetvis ordentligt förkyld så från söndagens kväll blev det inte många knop gjorda för Jonsson. Visst, är man sjuk så får man gilla läget och softa så att skiten inte blir mer utdragen än nödvändigt. Det som bekymrade mig var dock givetvis att en av årets främsta danskvällar, Perikles i Hällesjö, vankades på onsdagen. I vanlig ordning vid sådana här lägen bestämde jag mig för att in i det sista vänta med att bestämma hur jag skulle göra, jag var ändå på Selsålandet och såg ingen stor vinst med att försöka åstadkomma någon form av samåkning och därmed fanns inga komplikationer med ett sent beslut. Under onsdagen kände jag mig dock mer och mer normal så när klockan väl passerat 18 och det var dags för ett avgörande så blev beslutet positivt, dvs till fördel för dans! Detta beslut kom jag absolut inte att ångra.

Under dagen hade regnet strilat ihärdigt i sällskap av ett kallt och blåsigt klimat, men när jag vid 19:45 rullade in mot Furuviken så sprack himlen upp i solsken och plötsligt var det sommar igen. Min parkering var för kvällen ockuperad men jag var så dansentusiastisk att jag inte ens tillät mig att irriteras över denna fadäs. Innan dansen började hann jag med att välkomna Ewis och Örjan (den senare förlorade denna kväll sin Furuvikenoskuld), jag surrade likaså lite med Vanja, Sara med flera. Perikles intog scenen och så var det dags, med ett förråd Fisherman's Friend i beredskap begynte danskvällen.

Perikleskänslan i kroppen infann sig snabbt och redan på andra låten överraskade de med en ny låt, nämligen Tomas Ledins "500 dagar om året", en låt som jag för övrigt tycker är riktigt bra och dessutom passar den Perikles bra. Till en början var det som alltid gott om dansutrymme men detta krympte ganska snabbt och det blev ordentligt folkigt på den lilla dansbanan. Som ofta var det dessutom mer bökigt än det var trångt och mycket av dansfokus låg på att skydda sig från yttre angrepp. Jag dansade samtliga danser utom en fram till paus, på sista dansen före paus blev det gammeldans som jag hade nöjet att få dansa med Ewis (övning ger färdighet sägs det, PP [PariserPolka] lär vi lära oss med tiden).

I paus bjöd Anna P. på fika, i gott samarbete med Anna ?. Först bjöds det på paj som Anna ?. gjort, sen kläckte Anna P. ur sig att hon hade mackor med sig. Men men, "det finns alltid en stutmage" blev kvällens citat och mer sant än så kan det knappast bli. Efter detta delikata fika avnjöt jag även en Trocadero ur dansbacken och till denna bjöd Vanja på en Delicatoboll, snacka om att bli välfikad inför danskvällens andra akt.

Danskvällen fortlöpte i full fart, det fanns aldrig någon tanke på att lämna dansgolvet och jag hade nöjet att få idel trevliga danser. Det som dock känns lite lätt frustrerande sådana här kvällar är att hur jag än gör så kan jag i trängseln omöjligt göra de mest följsamma danstjejerna rättvisa, de är ju egentligen lite för bra för att bara "transportera runt på ett säkert sätt". Men men, förutsättningarna är ju hur som helst desamma för alla och man får tänka att det är ju iaf god stämning och det kommer andra kvällar då det finns utrymme till större utsvävningar. Perikles var givetvis som alltid bra men de kändes lite trötta och betyget stannar därför denna kväll på fyra Trocaderokapsyler.

Efter att de väntade "Pex & the boys"-extranumren avklarats och danskvällen var över vankades sommarens andra hjälpstartsinsats. Fikabilen hade nämligen (precis som i Piteå tidigare i sommar) dragit ur batteriet under pausens musiklyssnande och behövde således en hjälpande hand. Jag seglade upp med piratskeppet och för mot för delade jag i sann piratanda med mig av lite livgivande energi, sharing is caring! Efter detta styrde jag åter till Selsålandet, ännu en underbar danskväll kan läggas till historien.

Redan till Älvstagårdens säsongspremiär i slutet av maj hade jag för avsikt att infinna mig men den gången ställde sjukdom till det hela och jag blev hemma. Sedan dess har ett antal fredagsdanser passerat utan att det kunnat passas in i schemat. Den här kvällen föll dock bitarna på plats för ett besök och det passade ju utmärkt i det vackra sommarvädret då dessutom Shake stod på scenen. Jag lämnade Optand redan vid 15-tiden för att på vägen även hinna med några timmars shopping i Sundsvall. Denna planering visade sig bli alldeles lagom för att utan jäkt hinna med de ärenden jag hade företagit mig att avklara, bland annat inhandlades ett 12V nätaggregat till min dator så att denna nu kan laddas även i bilen. Efter ett stopp för omklädning på en rastplats intill E4:an anlände jag till Älvstagården med god tidsmarginal cirka 20:20. På plats fanns då redan några bilar, bland annat Örjan och Yohanna som denna kväll inledde en tredagars dansturné och de hade således slagit upp tältet för övernattning.

När biljettluckan öppnades kunde jag konstatera att Älvstagården högtidligen kan tituleras "mest sympatiska entrépriset 2009", de ligger nämligen ännu kvar på 120:- vilket är hela 30:- (20%) lägre än vad många andra tar, föredömligt Älvstagården!

Jag hade nöjet att få både inleda och avsluta danskvällen i sällskap med Evelina J. och vi reparerade därmed lite av den skada som vår ömsesidiga försumlighet ställde till veckan innan på Ånäsparken. Mellan dessa två danser bjöd kvällen på genomgående trivsamma danser med både välbeprövade och nya dansbekantskaper. Det såg inledningsvis lite glest ut i leden men ganska snart blev det alldeles tillräckligt mycket folk. Älvstagården är ju en danslokal som absolut inte tillåter någon större trängsel, något som jag antar kan tillskrivas både den besvärliga lokalen och den förhållandevis heterogena danspubliken. Trivsamt blir det dock alltid, det är absolut något speciellt med Hälsingland och särskilt då hälsingestintorna. Jag dansade kvällens samtliga danser förutom den näst sista (sista snabba) dansen då jag råkade hamna utanför och faktiskt tyckte att det var ganska skönt att agera iakttagare för en liten stund medan pannans fuktighet också fick en chans till att fly sin kos.

I paus köpte jag en macka i fiket (20 spänn, helt ok) vilken jag inmundigade tillsammans med en Trocadero ur dansbacken, detta i gott samspråk med diverse dansvänner ute på parkeringen.

Shake var som alltid toppenbra, vad ska jag säga, världsklass!!

Efter dansen körde jag hem till Selsålandet, en resa som tog ganska precis två timmar och då jag inte kände någon som helst trötthet så det var ett rent nöje att forsa fram i den stilla sommarnatten.

Äntligen var det så denna varma sommarkväll dags för min personliga säsongspremiär på sommardansernas främsta smultronställe, Furuviken i Hällesjö. På den verkliga premiären veckan innan var jag otrogen och svek Furuviken för Ärstaparken, ty Zlips lockade mer än Martinez, men däremot hade inget kunnat hålla mig hemma från denna traditionsenliga Jannezafton. Jag körde från Östersund och med i bilen var även Anders D., Anna T. och Maria H. Vi lämnade Körfältet vid 18:45 och anlände till Furuviken 19:48, körningen tog således ganska exakt en timme i lagom högt tempo och vid ankomsten visade trippmätaren 10,3 mil. Många bilar hade redan kommit när vi rullade in och det var folkigt kring dansbanan, dock var min parkering orörd och denna kunde i vanlig ordning intas efter den regelmässiga passagen genom fotbollsmålet.

När Jannez spelade upp till dans så blev det snabbt full fart inne på dansgolvet och temperaturen steg. Under kvällen utvecklades ett rent tropiskt klimat inne på dansgolvet, något som slog emot en i dörren vid inpassage om man valt att gå ut och lufta sig. Stämningen var som vanligt hög, likväl som buffandet och stökigheten. Hettan och fukten bidrog sannolikt till att en stor del av publiken ständigt fanns utanför dansbanan, något som gjorde att trängseln var om än påtaglig så ändock fullt hanterbar hela kvällen. Jag dansade kvällens samtliga danser utom en då jag var ute och fotade lite samt dumpade kameran i bilen, det kändes inte så lämpligt att ha den i bakfickan där fuktnivån snart blev riskabelt hög. Jannez var i toppform och de hade friskat upp repertoaren ordentligt med hjälp av det nyinspelade låtmaterialet, musikaliskt så var föreställningen helt enkelt förträfflig.

I paus intog vi fika på fikafilten bakom bilen, jag hade gjort ost- respektive skinkstutar samt medtagit kall Trocadero och delicatobollar av piratmodell (Willys). Fikat tycktes uppskattat (ja jag tyckte i ärlighetens namn själv att jag lyckats bra med utbudet) och energidepåerna fylldes upp på nytt inför den stundande andra akten. Anna P. gjorde oss sällskap för fika, mycket trevligt initiativ Anna!

Som alltid blev det en helt underbar kväll på Furuviken; vackert väder, vackra människor, härlig musik och en massa mysig dans. Det var givetvis lite knepigt att lyckas få fatt i alla som man ville hinna dansa med, men det kommer ju fler onsdagar framöver. Jag siktar på att närvara på fem av återstående sex danskvällar i Hällesjö. En onsdag ämnar jag skolka för att istället åka och besöka Rahms Loge utanför Hudiksvall, vi får se om det blir 15/7 eller 22/7.

För tredje kvällen denna vecka var det Zlips som vankades även här på lördagskvällens försommarfinal på Aspåsnäset. Kvällen till ära hade vi dubbelt Ångermanländskt besök från Långsele i form av både Yohanna och Örjan, och med dem i sällskap anlände jag till Aspåsnäset vid 20:45. Som vanligt fick vi finna oss i att vänta till 21:00 innan biljettluckan öppnades, men "tack vare" att Zlips inte började spela förrän ca 21:10 så hann vi in på dansgolvet innan första dansen började. Det blev en alldeles lagom folkig kväll med många trevliga, mysiga och roliga danser tillsammans med gamla goda dansvänner, likväl som att jag hann med att "upptäcka" och "bli upptäckt av" några nya/nygamla fynd. Jag dansade kvällens samtliga danser bortsett från en snabb dans vid ettsnåret då jag luftade mig samt avklarade både input och output på vätskefronten. Zlips var även denna kväll på topp och som avslutning på kvällen levererade de ett nytt potpurri, najs!

I paus köpte vi mackor i fiket, något som föranledde en hel del irriterade ord från min sida. För det första så fanns det inte heller den här gången några oststutar utan jag fick nöja mig med medvurst, ett värdelöst pålägg och fullständigt oacceptabelt. Vidare så hade de plötsligt höjt priset för andra gången i år så att stut med dricka nu kostade 40 spänn. Det är förvisso fortfarande överkomligt men tillsammans med övriga minuspunkter så har Aspåsnäsets fik härmed tagit flera steg mot att inte längre vara det självklara val som det tidigare varit. Jag köpte endast macka den här gången, Trocadero hade jag förstås i bilen. Nästa gång de frågar om jag inte ska ha någon dricka kommer jag att svara ärligt som det är att så länge de inte har Trocadero så får det vara. Nåväl, fikat intogs på filt bakom bilen, det var premiär för i år.

Det var en mycket varm och svettig kväll, men som sagt även mycket trevlig. Samtliga i bilen gav betyget "tummen upp"! Härmed var 2009 års försommardanssäsong på Aspåsnäset avklarad, jag längtar redan till nystarten i augusti.

Till skillnad mot onsdagsaftonen då jag endast hade en helt ok kväll så blev den här kvällen på Ånäsparken alldeles gudomligt superduperkanonbra, upplevelsen kan absolut jämföras med min allra första kväll i Kovland 1998. Det var mycket folk, men inte för mycket, lagom för mycket är kanske ett passande omdöme. Det var egentligen inte trångt någonstans men däremot var det många gånger som jag upplevde dansflödet såsom stillastående, ingen som helst rörelse framåt. För min del är det viktigt att det finns ett flöde, när det blir för stillastående upplever jag att dansen förlorar sin energi och blir lite tråkig. Det fanns sådana tendenser denna afton, men sådana negativa antydningar kunde dock inte rå på den magiska stämningen.

Eftersom jag var sjuk vid premiären (då Blender spelade på Ånäsparken) samt valde att som valigt dansa på Aspåsnäset torsdagen före midsommar (då Shake spelade på Ånäsparken) så var detta min första kväll i Kovland detta år. Vad jag har längtat, måhända är detta det dansställe där jag upplevt allra mest kvalitativ dans, förmodligen är det så. Många kära återseenden med goda dansbekanta blev det den här kvällen, likväl som många toppendanser med favoriter som jag saknat oerhört mycket (AnKa, jag behöver och borde kanske inte tillägga det, but you're simply The Best). Jag lyckades förutom alla återseenden dessutom vid ett par tillfällen stå emot driften att som en självklarhet bara söka efter bekanta ansikten, således fick jag även nöjet att stifta bekantskap med några tidigare oprövade kort, alltid trevligt!

I paus köpte jag fika i form av läsk, macka och kaka. Mackan var ok men kändes lite "tunn". Kakan var även den ok, men den kunde ha haft en lite mer onyttig övertygelse. Noteras bör att Trocadero såldes både i 33cl glasflaska (berömvärt) och i 33cl aluminiumburk (dumheter), där den första kostade 10:- och den senare 15:-. Här exemplifieras något som jag tycker är djupt tragiskt, nämligen att vattenhandlarbranschen (bryggerierna) faktiskt lyckas lura oss till att välja ett dyrare förpackningsalternativ utan att det ger något som helst mervärde till produkten. Glasflaskan är idag väl prispressad och motarbetas därför hårt av branschen som genom att marknadsföra alternativa förpackningar försöker pressa upp priserna på en produkt som i sig inte förändras. Jag tycker att det är förvånande hur serveringar då ändå väljer det dyrare förpackningsalternativet, ty ett högre pris hämmar givetvis försäljningen och är till nackdel både för slutkunden och mellanhanden. Jag uppmanar härmed alla till att så långt det är möjligt köpa läsk i 33cl glasflaskor, att välja glasflaska framför aluminiumburk bidrar till att pressa priserna på läsk. Jag menar att läsk på serveringsställen absolut inte borde behöva kosta mer än 10:- per 33cl (med ett inköpspris på va 2:- per enhet ger det en bra och rimlig avans för serveringsstället).

Fikat avnjöt jag ute på dansverandan i trivsamt sällskap av AnKa och SvenJo. Vackert väder är magiskt, det gör att alla blir så glada, vackra och sprudlande, allt blir härligt helt enkelt! Detta är givetvis något som även påverkar orkestern, ty om än att Zlips alltid är bra så upplevde jag dem verkligen på topp den här kvällen, snäppet mer på hugget än kvällen innan men det kan rimligen tillskrivas den i Kovland större och aningen mer taggade danspubliken. Jag hade en toppenkväll från början till slut och detta innebär förmodligen att jag hädanefter i sommar kommer att tillhöra inventarierna på Ånäsparken på torsdagskvällarna. Jag dansade kvällens samtliga danser inklusive två extranummersdanser, helt outstanding. Tack till alla som gjorde mig sällskap på dansgolvet denna kväll, allra bäst är det när den man letar efter lägligt dyker upp mitt framför en, jag bara tackar och tar emot!

Det blev aldrig någon större trängsel på dansgolvet denna afton, man kan inte säga att det var lite folk men inte heller var det några ansenliga mängder. Varmt och svettigt blev det dock ändå och jag är väldigt tacksam för det goda dansutrymmet. Jag hade en helt ok kväll, men inte mer än så. Gissningsvis dansade jag cirka 75% av kvällens danser, inte allvarligt lite men det är en indikation på att jag inte riktigt är på topp när jag frivilligt avstår danser. Det var något som gjorde att jag inte kände mig helt tillfreds, men man kan ju inte ha 100%-iga toppkvällar hela tiden och hur som helst hade jag en rolig kväll, inte tal om annat. Zlips var i god form och presterade fint precis som vanligt, måhända var de flummiga avslutningarna också något färre den här gången jämfört med tidigare, men jag kan inte säga säkert.

I paus avnjöts fika i parkens stora och fina serveringslokal, mycket bra fika och till tilltalande priser. Något som jag vill lyfta fram särskilt är upplägget på serveringen som bestod av ett tvåsidigt "självplocksbord" med mackor, drycker, kakor, etc, det enda personalen behövde göra var att ta betalt samt att tillse så att läckerheterna inte tog slut. På detta sätt blev det väldigt bra fart på försäljningen och man slapp stå länge och vänta i kö, ett alldeles förträffligt upplägg som jag varmt kan rekommendera fler att pröva. Vid fikabordet fick jag sällskap av Thomas som var på genomresa från Luleå till Öland, vi pratade dans och danskulturer och pausen passerade snabbt.

Den här kvällen firade jag 20-årsjubileum på dansgolven. Midsommarafton 1989 fick jag nämligen följa med min bror till Fröjdholmen för första gången, jag minns inte så mycket av det hela eller om jag ens dansade något den kvällen men det är likväl en milstolpe i mitt dansliv. Nu 20 år och 708 danskvällar senare så känns varje dansgolv som ett andra hem, ja dansen är onekligen mitt största intresse såhär långt i livet! Att fira detta jubileum med dans på midsommaraftonen kändes som en självklarhet, och vad kunde vara mer lämpligt än att göra det till eminenta Shake.

Haverö Hembygdsgård var för mig en helt okänd plats innan den här kvällen, det var endast tack vare Shake som jag hittade till detta midsommarfirande. På vägen till Säter körde jag 45:an via Rätan (totalt 13,5 mil) och gjorde en mellanlandning i Åsarna för middag hos Göranssons, tack för jättegod mat och trevligt sällskap! Efter en skitig och hoppig bilfärd längs vägen mellan Rätan och Säter (beläggningsarbeten pågick) anlände jag till Säter 20:55 (obekant tid va?), väl på plats fick jag dock veta att danskvällen började först vid 21:30. När jag ankrat och stigit ur min farkost hörde jag en man som högljutt kommenterade Piratbilen och jag gick givetvis fram för att prata lite politik, således gick den extra halvtimmen snabbt och det blev dags att träda in på dansgolvet. På vägen in mot parkeringen hade jag tidigare noterat en gul liten cabriolet med ett tält uppslaget intill. Det var givetvis Norrlandsfoxxen Örjan som givit sig ut på midsommarturné i dagarna tre och vi samspråkade en liten stund inne på dansgolvet i väntan på att Shake skulle äntra scenen.

Shake började spela först vid 21:40, något som de dock kompenserade för vid kvällens slut. Det här var första gången jag dansade till Shake sedan Peter Ericson (Boogart) klev in som basist, kul att åter se och höra Peter från en dansscen. Shake levererade som vanligt strålande musik och Peter blev som en ny extra krydda, alldeles strålande! Jag dansade inte riktigt alla danser, men nästintill. Som väntat dök det upp en del bekanta ansikten, men då mestadels sådana som jag dansat med sällan eller endast vid något enstaka tillfälle tidigare. Dansmässigt blev det på alla sätt en väldigt blandad kväll. Dansgolvet var mycket varierat om man ser till glidet, mycket glatt på sina håll och tvärstopp på andra. Tråkigast var att det var väldigt mycket grus inne på golvet, främst närmast entrén och golvet var uppenbarligen inte sopat före det att kvällen tog sin början. Sådant är slarvigt och ger ett oseriöst intryck på ett annars mycket mysigt ställe. Vad gäller danssällskapen under kvällens gång var även där variationen stor men mestadels hade jag tur med uppbjudningarna och utöver några klockrena danser med gamla kära favoriter hann jag även med att stifta några nya dansbekantskaper (av vilka några skådats många gånger på dans men som det aldrig blivit av att jag dansat med). Publiken i stort innefattade en stor mängd "midsommarfirare", något som tidvis gjorde det enormt stökigt inne på dansgolvet. Detta drog ner dansupplevelsen en hel del, men ändock måste jag säga att jag hade en mycket angenäm danskväll.

Den underligt tidsplanerade danskvällen kom att innefatta två pauser. Jag ska ärligt erkänna att jag inte noterade några exakta tider eller längder på dessa pauser, båda pauserna ägnades huvudsakligen åt att stå och surra med dansbekanta och då går tiden fort. Under den senare pausen hann jag dock även med att inhandla en macka (35:- för en tekakemacka med ost och skinka måste sägas vara hutlöst dyrt) likväl som jag hann med att byta till mina gamla-gamla dansskor som har långt högre tolerans mot grusiga dansgolv.

Efter att ha surrat en stund med Shake rullade jag försiktigt ut från parkeringen utan att köra över någon av alla de berusade personer som okontrollerat drällde omkring utanför hembygdsgårdsområdet. Jag valde att köra via Ånge på hemvägen, vilket visade sig vara exakt 14,0 mil långt, knappt fem kilometer längre än över Rätan och betydligt snabbare utan vägarbeten. När jag passerat Gällö kände jag mig jättetrött och valde att stanna för en 15 minuters power-nap, sen gick det fint att köra vidare hemåt och jag landade i sängen vid 04:30, nöjd och med en ny dansplatsnål på danskartan. 

Att inleda midsommaren på torsdagskvällen med dans på Aspåsnäset är en tradition sedan många år. Jag anlände själv på min ordinarie tid vid 20:55 och intog min vanliga parkeringsplats. Precis som vanligt var vi en klunga dansentusiaster som sedan samlades utanför danslogen i väntan på att biljettluckan skulle öppna. Till följd av att de öppnar biljettförsäljningen så sent så hjälpte det inte att jag var på plats i tid, jag missade första låten helt i onödan på grund av denna dumhet. Det faktum att de inte kan öppna insläppet en stund innan klockan 21 är verkligen bara en ren dumhet som bara skapar irritation, skärpning! Väl inne dansade jag sedan konstant hela kvällen, bortsett från en kortare fikapaus. Det blev många klockrena danser, samt att jag faktiskt även fick äran att ta en dansoskuld. Jag rekommenderar dock vederbörande att ta sig tid för danskurs 1a, då lovar jag att danskvällen blir mycket mer givande!!

De senaste fyra åren har denna danskväll ackompanjerats av Mickeys, Titanix och Vanilla men i år var Vanilla ersatta av Svänzons. Personligen har jag sista åren upplevt Vanilla som väldigt bra men utan något större spelengagemang, därför grät jag inte direkt några större floder när jag mottog beskedet om att vi istället skulle få höra mitt gamla favoritband Svänzons som ju sedan årsskiftet har en påtagligt förändrat sättning där endast Örjan och Roger är kvar, en sättning som jag inte tidigare fått bekanta mig vid. Spelordningen denna kväll innebar att Titanix började spela, Svänzons fortsatte och sist ut fick vi höra Mickeys. De spelade först varsin halvtimme, sedan följde varsitt 40-minuterspass, och avslutningsvis spelade de åter 30 minuter vardera. Samtliga banden var riktigt bra, med Mickeys som svagast enligt min smak. Titanix har jag alltid gillat, de har ett eget unikt sound och en trevlig repertoar. Svänzons överraskade mig i positiv bemärkelse, det kändes som att de lyckats bevara det bästa av gamla Svänzons samtidigt som de gjort stora förändringar med mycket nytt och väldigt bra material. De nya rekryteringarna känns lyckade, även om jag tycker det verkar lite konstigt att de inte har någon keyboardist trots att de nu är fem personer i bandet. Det enda jag saknade denna kväll var "Guardian angel", vilken Svänzons ju brukat göra bättre än någon annan. Efter klockan två så spelades några extranummer där banden blandade och bytte instrument med varandra, kul och lekfullt, bonuspoäng till alla musiker som deltog i detta. Med tanke på att den effektiva speltiden per band faktiskt inte var mer än en timme och 40 minuter så håller jag som vanligt vid sådana här tillfällen nere betygen, håller de samma höga klass en hel danskväll blir betygen absolut högre.

Jag tog en fikapaus vid 23:50 när Svänzons lämnade över till Mickeys. Döm om min besvikelse när jag i fiket fick veta att oststutarna var slut. Då jag inte gillar mese så fick jag således nöja mig med en tekakemacka istället. Det var givetvis ett ordentligt nerköp jämfört med de ljuvliga oststutarna, tekakan var dessutom ganska torr och tråkig (hade behövt mer smör och ost för att bli smarrig). Inte heller har de ju Trocadero till fördäljning i fiket, det är faktiskt under all kritik. Jag gjorde fikasällskap med några dansvänner och det blev en trevlig stund ända fram tills jag skulle resa mig upp och det tog emot. Någon hade applicerat ett tuggummi på bänken där jag satt och en ansenlig del av detta tuggummi satt nu på min jeansbeklädda bakdel. Tack till det PUCKO som lägger ett tuggummi på en sittbänk, att det skall vara så svårt att kasta dessa kladdklickar i en papperskorg. Nåväl, jag har nu (dagen efter) avlägsnat det mesta av tuggummit från mina svarta jeans och det syns knappt längre. Om man stoppar in klädesplagget i frysen kan man sedan efter en stund plocka bort tuggummibitar med en pincett. Lite knåpande är det och man kan behöva upprepa infrysningsförfarandet några gånger, men det fungerar skapligt.

Det blev aldrig särskilt trång denna kväll, säkert rätt mycket folk ändå men fullt dansbart hela kvällen. Efter lördagens trängsel var det dock mycket skönt, nu gick det ju dessutom att faktiskt få tag i folk och man slapp känna risk för sitt eget liv. En kanonkväll helt enkelt, bortsett då från tuggummit och avsaknaden av oststutar!

Efter en dryg vecka och fyra danskvällar i Käcktjärn, Kusfors, Baggböle och Käcktjärn var det på lördagskvällen dags för mig att äntligen åter beträda ett jämtländskt dansgolv. Kvällen till ära var det inte heller några mindre än Jannez som stod på scenen, och det på den anrika danslogen vid Aspåsnäsets Bygdegård. Med sig i bagaget hade Jannez denna afton sin precis släppta samling nyinspelade låtar, samlade på en liten plast-/aluminiumskiva i plastask med titeln "Guenerina". Med den formuleringen vill jag accentuera det faktum att Jannez precis som musikindustrin i stort härmed klamrar sig kvar vid 1900-talets sätt att förpacka och distribuera musik. Vissa vill säkerligen fortfarande köpa musik i CD-förpackning och då är det givetvis något man bör tillhandahålla. Jag hade däremot gärna köpt denna musik i nedladdningsbar form, utan mellanhänder, utan fördröjande leveranser, och rimligen då också utan att ändå behöva betala för den kostsamma produktionen och distributionen av en fysisk produkt. Det är kul att Jannez har vind i seglen, det är kul att de tagit sig chansen att spela in ny musik och därmed ge sig själv ny energi, om de sedan vågar ta steget in i 2000-talet så borde det inte behöva dröja lika länge till nästa gång. Jag köpte hur som helst "Guenerina" den här kvällen, liksom många andra också gjorde. Utan att ge mig på att skriva någon uttömmande och detaljerad recension så kan jag dock efter några genomlyssningar inte säga annat än att det är en väl sammansatt samling stycken som på ett bra sätt representerar Jannez, så representativt det nu kan bli med bara "eget" nytt material. Spelmässigt kändes det denna kväll som om skivsläppet även gett ännu mer ny energi till bandet som jobbat hårdare än vanligt den här våren. Jannez var på topp och levererade en riktig toppenspelning, allt var sådär maxat i överkant så som det lätt kan bli när dessa dansjämtlands hjältar spelar på hemmaplan.

Jag anlände med Vanja i sällskap precis klockan 21 och dansgolvet intogs omedelbart. Därefter dansade jag kvällens samtliga danser utom en snabb dans kort innan paus då jag hann klara av både stutinköp och herrumsbesök. Fikat avnjöts i bilen, Näsets stutar är alltid lika fantastiska!

Danspubliken var stor likväl som heterogen denna afton, något som märktes inne på dansgolvet. Det blev väldigt trång och buffligt, inte någon dansmässig superkväll men mycket folkligt och sommarhärligt. Det hade regnat en hel del under dagen och till följd av vattenläckage fanns det flera riktigt tröga fläckar/områden på dansgolvet, något som givetvis bidrog till än mer knuff och buff när folk försökte undvika dessa ställen. Jag hade en kul kväll, men led en del av stökigheten som jag ju helt undsluppit under de senaste fyra danskvällarna i norr.

Min andra kväll på Käcktjärn loge under detta besök i Norrbotten blev på alla sätt en mycket mer fulländad afton än den första, om än att jag ju absolut hade en trevlig kväll även föregående fredag. Först och främst så var vädergudarna på ett mycket bättre och helt strålande humör denna skolavslutningsdag och efter att ha avnjutit en utsökt middag på uteplatsen hos S-O & Isa så infann sig i min kropp den där riktigt ljuva sommarkänslan som mer än något annat inspirerar till dans. Jag anlände till Käckis i lagom god tid cirka 20:45 och återtog min gamla klassiska parkeringsplats som utan tvekan är svåröverträffbar. När Expanders äntrade scenen en liten stund senare hade publiken hunnit strömma till och det blev omedelbart en hög och god stämning inne på dansgolvet.

Förutom vädret, som i sig givetvis påverkade publik både till humör och numerär, så var det som om både publik och band spelade i en annan och mycket högre division den här kvällen. Det blev folkigt och könsfördelningen kändes skapligt jämn, publiken var kort och gott ansenlig, väl sammansatt och på topphumör. Att Expanders stod på scenen och även de smittats av sommarruset gjorde givetvis inte saken sämre. De levererade ett riktigt klassiskt Expanderstryck och efter min smak så var detta den bästa dansspelning jag bevistat hitintills denna sommar.

Jag dansade kvällens samtliga danser förutom en snabb som jag avstod och samtidigt passade på att handla fika. I paus avnjöts inhandlad macka och Delicatoboll tillsammans med medtagen Trocadero ute i bil tillsammans med Sara och Mats. Toppdanserna följde på varandra och kvällen gick mycket fort. Efter danskvällens slut fick jag, till följd av att vi tydligen konsumerat väl så mycket el i bilen under paus, bistå Sara och Mats med starthjälp för Skodan var stendöd. Att stå där mitt i natten i fullt dagsljus och hjälpstarta bilen var dock ett sant nöje, det är underbart magiskt med norrbottnisk sommarnatt.

Två saker måste jag passa på att reflektera över, vilka egentligen är mer generella ämnen men som ändå aktualiserats denna vecka och således motiverar några ord. Jag borde givetvis lägga kraft på att skriva djupare analyser i båda dessa ämnen, men i väntan på det gör jag här några korta sammanfattande reflektioner.

Det första jag vill ventilera är något som jag känner att jag måste...ondgöra...mig över och det är gnussepidemin som spridit sig som en lavinartad löpeld långt bortom dess under lång tid tidigare begränsade smittohärdsområde. Jag brukar inte lägga mig i hur andra dansar, men när det går så långt så att vissa tjejer som uppenbarligen gillar att dansa med Mig ändå har mage att beklaga sig över att jag inte ägnar mig åt detta gnusselände, ja då får det fan vara nog. Min personliga åsikt (som alltid är preliminär till naturen, men dock den för stunden rådande) är att gnussandet är ett känslomässigt sett tveksamt inslag i dansen som dessutom påverkar dansens hela karaktär. Gnuss har förekommit neråt norrlandskusten under en längre tid men varit begränsat till förhållandevis få utövare och av de flesta andra setts på som en ganska udda företeelse. Nu när det likt svinkoppor spridit sig även norrut och kanske rent av hotar att spridas inåt landet så kan jag inte längre bara stillatigandes se på och låtsas vara oberörd. Gnuss kan utövas på ett flertal olika sätt, men det innebär i regel att man i dansen tar ytterliggare ett litet steg närmare varandra på ett sätt som jag personligen inte känner mig generellt komfortabel med. Likaså förändrar det dansens karaktär, skulle jag börja gnussa så skulle min dansstil förändras påtagligt. För den som tycker om att dansa med mig så är det således i mina ögon mycket motsägelsefullt att samtidigt efterfråga gnuss. Vill man gnussdansa så finns det ett otal andra kavaljerer att välja bland, "Gnuss är som Bolibompa" och välden är full av lekkamrater som vill leka den leken. Min hållning för stunden är med andra ord mycket tydlig, inget gnussande tack! Jag är dock alltid öppen för experimenterande på dansgolvet, experimenterande som utforskar nya möjligheter utan att för den skull försöka kopiera någon annans dansstil eller hänga på hippa trender. Jag säger inte att jag aldrig kommer att anamma någon form av gnusslika inslag, men det skall i så fall vara i ytterst begränsad omfattning och tillämpas bara när det känns rätt utifrån rådande förutsättningar. Kind-mot-kind är som jag ser det ett förträffligt sätt att mötas, alls inte avlägset, men inte heller för intimt.

Punkt två på min reflektionslista efter denna danskväll är en riktig klassiker men denna gång applicerad på dansband, kort och gott konstaterandet att smaken är som baken...lätt rundad...eller hur det nu var. Jag vill påstå att jag rent allmänt är väldigt kräsen av mig och gärna ser förbättringspotentialer, men att jag samtidigt gillar väldigt många band. Jag kan påpeka saker hos ett band som jag inte gillar men samtidigt klassa dem som ett riktigt toppenband, för mig är inte det något motsägelsefullt. Som frekvent dansare och dansreflekterare med många dansvänner märker jag ofta hur enormt mycket smaken skiljer sig vad gäller huruvida ett band är superbt, bra, mindre bra eller rent kasst. Idag försöker jag hålla mig till att stå för vad jag själv tycker och lyssna till vad andra anser, utan att för den skull försöka försvara min egen åsikt eller anamma någon annans. Ibland kan andras åsikter väcka nya tankar hos mig som i längden kan ha (främst positiv) effekt på hur jag ser på ett band, men min smak är min smak och den är som den är. Likaså kan man aldrig komma bort från att vi alla har känslomässiga kopplingar som gör oss djupt partiska i vår bedömning av olika band. Det där bandet som spelade första gången vi var på dans kommer alltid att favoriseras mer än de förtjänar, för att inte tala om det där bandet som vi förknippar med ett speciellt kärt dansställe, eller kanske en särskilt kär person. Ingen har ett opartiskt förhållande till alla band och alla har vi olika smak, det är precis som det ska vara men vi kan behöva komma ihåg det och låta varandra tycka olika. Likaså tror jag att vi alla generellt sett borde försöka inta ett mer positivt förhållningssätt, det behöver för den skulle inte innebära att man låter bli att uttrycka kritik. Men den som inte kan räkna upp minst fem toppfavoritband vill jag mena undergräver sin egen danstillvaro genom att vara alltför kritisk och kräsen. Vad jag personligen tycker om olika band framgår av det jag skriver i mina dagböcker, det är däremot Du som läsare som avgör huruvida du tar till dig och låter dig påverkas av något av det jag skriver. 

Tyvärr hade det varit en regnig eftermiddag och det var blött, grått och småkyligt, förmodligen en delförklaring till att Zlips inte drog fullt hus denna kväll. Det blev dock alldeles tillräckligt mycket folk för att det skulle kunna bli en bra danskväll, danspubliken var av hög kvalitet, könsfördelningen var relativt jämn och vi som var där kunde tacksamt njuta av det goda dansutrymme som bjöds. Jag dansade kvällens samtliga danser och trivdes som fisken i vattnet. Det blev glada återseenden från helgen innan, likväl som att ännu några gamla kära favoriter åter kom att korsa min dansväg. Kvällens standarddialog blev förresten i många fall lite speciell när jag dansade med nya bekantskaper:
  Danspartner frågar: - "Var(s) kommer du ifrån?"
  LEJon svarar: - "Från Östersund!"
  Danspartner frågar: - "Men hur kommer det sig att du är HÄR och dansar?"
  LEJon svarar: - "Jo jag passade på att åka hit nu eftersom jag är i Piteå den här veckan!"
Det svaret uppfattades uppenbarligen inte alltid som helt logiskt i allas öron... =)

Baggböle loge är en riktigt klassisk dansloge med alla typiska attribut. Logen är utbyggd i flera omgångar och interiören är enkel samtidigt som den är präglad av och minner om flera olika tidsepoker då förändringar och tillbyggen gjorts. Dansgolvet, vilket även det består av olika sektioner, är dock mycket bra och nästintill helt fritt från sluttande ställen. Bra glid finnes, det tackar undertecknad extra mycket för. I Baggböle finns vidare en mycket unik skylt för damernas/herrarnas. Utöver de vanliga lamporna för damernas respektive herrarnas är den nämligen utrustad med ytterliggare tre tändbara segment märkta 1, 2 och 3. Denna skylt indikerar således inte bara huruvida det är damerna eller herrarna som för stunden bjuder upp, den visar dessutom vilken dans i ordningen det är i respektive uppbjudningsserie. Detta är en fullständigt förträfflig konstruktion, ett föredöme för alla uppbjudningsskyltar!

Zlips var som alltid utsökta och de varierar repertoarens innehåll och ordning en aning från kväll till kväll, något som gör att man aldrig riktigt vet vad som komma skall. Återigen måste jag dock gnälla lite beträffande deras låtslut som alltför ofta blir alldeles för utdragna.

I paus köpte jag fika i fiket, till mycket sympatiska priser. Macka (20:-), Trocadero (10:-) och Mazarin (5:-) slank lätt ner. Allt var lika gott som det var billigt, höga fikapoäng utdelas således. Fikat intogs i sällskap med Linnea, det var inte direkt igår som vi senast dansfikade tillsammans, trevligt!

Efter fredagskvällens lite återhållsamma entusiasm i Käckis så formligen sprudlade danshumöret denna afton. På plats fanns så många gamla kära dansfavoriter, vissa som jag nästintill glömt bort att de existerade, likväl som att jag fick stifta bekantskap med ett flertal nya "fynd". Jag dansade kvällens samtliga danser inklusive de tre extranummerlåtarna. Vid ett tillfälle under kvällen, strax efter 22:30 då Zlipsarna spelade upp till en riktigt snabb dans, så smet jag undan och ställde mig vid sidan av scenen i syfte att stå över den dansen. Överraskningen lät dock inte vänta på sig många sekunder för plötsligt stod Melissa framför mig och bjöd upp. Hon hade "ledigt" under dansens båda låtar och tog därför sin chans till dans, mycket trevligt! Efter paus upptäckte jag en av mina allra största dansfavoriter från mina år i norr, en tjej som jag nu inte dansat med på minst tre år. De två danser som jag lyckades sno åt mig av henne likväl som alla andra superdanser jag hade nöjet att få avnjuta gjorde att jag för andra gången detta dansår fick den där känslan av fulländning och jag svävade runt på mina små dansmoln. Under danskvällens sista skälvande minuter med den tredje och sista låten, Golden Eye i a capella version, hade jag som grädden på moset och pricken över i:et nöjet att få stifta bekantskap med ett nytt guldkorn på dansgolvet, sicken final! Med en sådan kväll och avslutning kan man inte annat än rulla hemåt med ett pulserande dansrus i kroppen och ett nöjt men också lite trött leende på läpparna.

På fredagskvällen var det underbara Käcktjärn Loge som förärades med ett besök. Jag anlände i god tid för att hinna insupa stämningen och prata med folk. Senast jag besökte "Käckis" var 2006 och då jag inte alls dansat i norr sedan dess var jag beredd på att inte längre känna mig helt hemma. Mycket riktigt så var det ganska få bekanta ansikten i Käcktjärn denna afton, lägg därtill ett påtagligt överskott på killar och jag fick faktiskt förlika mig med faktumet att jag "blev över" några danser under kvällen. Detta var dock inget som jag led av utan det kändes bara bra att även hinna agera lite åskådare och pejla in läget.

Till skillnad mot föregående helgs värmebölja så bjöd vädergudarna denna afton på riktigt kylslaget väder. Efter en stunds dansande började trots allt värmen stiga i lokalen och de öppnade upp väggen mot den öppna delen av dansbanan. Framåt 23-tiden blev dock kylan alltmer påtaglig och efter paus öppnades aldrig skjutväggen, tack och lov.

Highlights var som alltid helt ok, men de kändes slarviga och oengagerade den här kvällen, därav att betyget stannar på en fyra.

I paus gjorde jag och Håkan sällskap för en fika i bilen. Vi köpte mackor (20:- styck, helt ok) och Delicatobollar (10:- styck) i fiket och jag hade Trocadero i bilen. Av naturliga skäl blev det en hel del politikprat såhär två dagar före EU-parlamentsvalet, Piratpartiet har medvind och vi kunde således glädjas tillsammans åt framgångarna. På söndag vet vi hur det går, planen är att tillbringa aftonen på gemensam valvaka i Luleå!

Solen strålade denna dag från en klarblå himmel och sommarkänslorna kastade sig över en, längtan efter sol och värme var äntligen över, för en liten stund. Jag tillbringade dagen debatterandes EU-politik på stan, jag agerade stand-in för PPs jämtländske EU-parlamentskandidat Rickard Olsson bland länets övriga parlamentskandidater. Det blev en trivsam dag i politikens tecken, men när det spektaklet var över vid 15-snåret så rullade jag raskt hemåt för att ladda inför kvällen då det vankades dans på Vårbacken i Nedansjö. Jan-Ove och Angela hade bjudit in mig till grillmiddag i Stöde innan dansen så redan vid 17:30-snåret begav jag mig från Optand för att kunna vara på plats klockan 19. Efter en alldeles utomordentligt utsökt måltid begav vi oss tillsammans till Nedansjö dit vi anlände prick 21:00. Många bilar hade då redan infunnit sig och väl inne på dansgolvet blev det snabbt livat värre. Notera entrépriset, mycket sympatiskt!

Efter två år med riktigt kylslaget väder fick så äntligen Vårbacken leva upp till sitt namn, vilken härlig försommarkväll det blev. Visst, det blir ju alltid varmt inne, men det är ändå värt den ofta väl så tryckande värmen inne att få helhetsupplevelsen av en riktig sommardanskväll. Danspubliken kom, precis som föregående år, från alla de håll. Här fanns dansare åtminstone från Umeå, Östersund, Hudiksvall och området däremellan, en riktig dansröra med andra ord. =)

Jag dansade kvällens samtliga danser förutom den näst sista före paus då jag passade på att smita iväg till fiket och köpa fika. Föregående år anmärkte jag på att fikat var halvklent och förhållandevis dyrt, något som absolut justerats till detta år. En macka för 15 spännn och en delicatoboll för 5, mer sympatiska priser än så kan man inte tänka sig. Vi fikade i bilen och gömde oss därmed undan myggen som jag skulle vilja påstå hade sin riktiga premiärkväll denna afton.

Om Zlips börjar jag få ont om saker att säga, detta var 5:e helgen på raken som jag dansade till dem och det börjar kännas ganska bekant nu. Den här aftonen hade de dock kastat om lite i repertoaren, bland annat så inledde de inte med "Love will keep us alive", vilket skapade ett visst mått av förvirring (LOL). Något som faktisk stör mig en aning med Zlips är dock deras ofta diffusa låtslut, ibland är det som om de inte verkar veta hur man sätter spiken i kistan för en låt. Detta fenomen går inte direkt hem hos mr LEJon, jag är ju känd för att ha som specialitet just att göra slut och Zlips låtslutslekstuga undergräver således förutsättningarna för min favorithobby. Personligen kan jag nog hantera de flesta former av låtslut, men det är ytterst knepigt att dansa vidare när stora delen av danspubliken slutar dansa, stannar och kanske rent av hinner tacka för dansen och börjar gå iväg åt alla de håll innan Zlips avslutat ordentligt. Nåväl, detta påverkar ju inte alla danser/låtar, men väl så många varje danskväll. Därför utfärdar jag härmed en liten varning till Zlips, det är dags att skärpa till lekstugan!

Efter dansen åkte jag till Boberg, resan tog ganska precis två timmar men jag spisade Kenneth & the Knutters och kände mig riktigt pigg hela vägen. Sommarnatten var klar och stilla, mycket vackert och det var en njutning och riktigt meditativt att forsa fram i natten bakom rodret på SEM600, mitt eget piratskepp.

I samband med stugumarknaden anordnade man på lördagskvällen detta år dans på Nornan till inga mindre än Zlips orkester. Jag och Maria H åkte med Eyvind från Östersund och för mig kändes det smått overkligt att åter åka till Stugun för att dansa, som att återvända till en svunnen brottsplats för det var här mitt dansliv en gång tog sin början. Jag grubblade en del över hur länge sedan jag senast dansade på Nornan och kom fram till att året måste ha varit 1993 och att Twilight spelade. Att jag kan slå fast årtalet är för att jag gick sista året på gymnasiet och P-A som var kapellmästare i Twilight läste el med oss det året. Danskvällen i Stugun utspelade sig sedan jag lärt känna P-A men innan jag flyttade till Luleå och således måste året ha varit 1993. Om det överhuvudtaget har anordnats dans på Nornan sedan dess ska jag låta vara osagt, men min spontana känsla är att så nog inte är fallet.

Att återvända till Stugun innebar blandade känslor, många ansikten tycktes bekanta men samtidigt så avlägsna. Jag måste erkänna att jag har glömt bort vilka många av dessa människor är. Vi hade egentligen inga som helst förväntningar inför kvällen och vi kunde omöjligt förutse vilken och hur står danspubliken skulle bli. Det strömmade dock till en alldeles lagom stor publikmängd från många håll och av väldigt varierat snitt. Dansstammisar från Östersund likväl som från Sundsvall fanns där, gamla dansrävar från trakterna kring Stugun hade äntligen hittat ut igen, och givetvis fanns där även den törstiga befolkningen som likt flugor flockas så snart det vankas ett temporärt öltält. Alla sorter var således där och det var helt ok! Jag fick mig till livs några kära återseenden, vissa kände igen mig direkt och vissa behövde fundera lite. Likaså stiftade jag några nya bekantskaper och givetvis dansade jag en del även med mina nuvarande standarddansare från Östersund med omnejd. En härlig blandning var det och kvällen blev mycket lyckad, väldigt annorlunda jämfört med de flesta andra danskvällar.

Nornan var sig lik, undantaget då att fiket ju inte längre finns kvar så utrymmet på den fronten kändes kraftigt beskuret. Man hade ställt upp lite bord ute i foajén, men det räckte inte långt. Likaså blev det trångt och bökigt där fikaförsäljningen skedde (också i foajén), inget lyckat upplägg. Det märks på sådant som fikat att arrangörerna saknar rutin, det kändes som om de begick alla misstag som kan begås. Dock var fikautbudet helt ok och så även priserna. Saker som belyste bristen på arrangörsrutin och/eller engagemang var den dåliga och oplanerade tillgången på vatten, måttligt genomtänkt ventilerande, samt att de aldrig tände någon belysning varför dansgolvet framåt natten låg i ett sådant dunkel att man knappt såg vem man bjöd upp. Dansgolvet var däremot precis så superbt som i gamla dagar, men det tror jag är något som vi främst kan tillskriva väl investerade pengar i ett bra golv som gjordes en gång i tiden och inte nuvarande arrangörers insatser. Puben inhystes i den bakre delen av lokalen, den del som förr var öppen plats att stå på men som sedermera glasats in och nu i pub-form liknar lite av ett terrarium akvarium. Denna lösning kändes dock helt ok, den stökiga publiken höll sig huvudsakligen inom publokalens väggar.

Zlips var som alltid kanon, detta nu min fjärde Zlipshelg på raken. De avslutade kvällen med att som andra extranummer bjuda på "Golden Eye" a capella-tappning, klockrent! Själv tappade jag rösten och blev allt tystare ju längre kvällen led. Huruvida det upplevs som positivt eller negativt av de jag dansar med att jag någon gång ibland tappar rösten undandrar sig min bedömning, helt tyst blev jag dock inte den här kvällen. Det här var min 700:e danskväll, det är många dansställen och dansmänniskor som hunnit passera under dessa kvällar och under dessa tjugo år som jag dansat. I snitt betyder det att jag avverkad 35 danskvällar per år, en dans var 10,4:e dag i tjugo års tid. Lite svindlande faktiskt!

I paus köpte vi oststutar i fiket som vi inmundigade i bilen tillsammans med Trocadero, delicatobollar och bullar som Eyvind bjöd på. Efter dansens slut blev jag stående och surrade en del med Abbe från Sollefteå som var på plats och gjorde reklam för Ärstaparken och Forsmonöjet. Han är ett riktigt arrangörsproffs som jag beundrar och min plan är att lyckas besöka båda hans dansställen vid vardera något tillfälle i sommar, lurigt dock med krockar då han kör onsdagar i juli (som krockar med Hällesjö) och lördagar i juni/augusti (som krockar med Aspåsnäset). 

Att återvända till Stugun för dans var en positiv upplevelse, men det är tråkigt att man inte kan nyttja Parken istället såhär sommartid. Enligt rykten lär golvet på Parken tyvärr vara utdömt, mer specifik kännedom än så har jag inte. Parkeringen vid Parken talar dock sitt tydliga språk, tallarna har tagit över och växt sig manshöga och där är hög tid att röja beståndet, tragiskt!

Som traditionen bjuder vankades det kristihimmelsfärdsdans på Aspåsnäset denna afton. Jag hade varit i Boberg sedan onsdagen då jag för Piratpartiets räkning kuskat runt och levererat valsedlar till allehanda förtidsröstningslokaler. I bekvämt tempo tog det ganska precis en timme att köra från Boberg till Aspåsnäset via Ede, regnet öste ner när jag gav mig av men det ljusnade allteftersom och på Aspåsnäset syntes inte tillstymmelse till regn. Jag hade känt mig lite seg hela dagen men väl på plats blev jag som förbytt och danslusten infann sig snabbt. Likaså infann sig snart också danspubliken och det blev en härlig danskväll med alldeles lagom mycket utrymme inne på dansgolvet. Jag dansade som sig bör kvällens samtliga danser inklusive extranummer, undantaget halva första dansen efter paus som jag missade på grund av att jag tog alldeles för god tid på mig med att fika. Orsakerna därtill var flera. För det första så fick jag lov att stå i kö i säkert tio minuter trots att jag tyckte mig lägga benen på ryggen och springa ut så snart sista dansen före paus var till ända. För det andra så är ju Aspåsnäsets underbara stutar riktigt rejäla och förtjänar dessutom att avnjutas lugnt och stilla, bit för bit. Vidare tilldrog sig Piratbilen viss uppmärksamhet vilket innebar att fikastunden kom att kombineras med diverse konverserande. Trevligt, men ack så fort tiden går ibland.

Blender var utsökta, det var länge sedan jag hörde dem senast och jag har verkligen saknat dem. Förhoppningsvis blir det en del dansande till Blender den närmsta tiden, måhända rent av ett par gånger redan under den kommande veckan.

Dansmässigt blev detta en mellankväll. Förutsättningarna var alls inte annat än goda, men av någon anledning ville inte toppdanskänslan riktigt infinna sig. Måhända var det så att den mattthet jag känt under dagen trots allt påverkade mig fast jag inte ville låtsas om det. Efter dansen rullade jag hem till Optand och kände mig gruvligt tacksam över att det var så kort väg att köra för jag var väldigt trött. Dagen efter vaknade jag med sprängande huvudvärk och var helt orkeslös hela dagen, en dag som därför kom att tillbringas i hemmabiosoffan.

Efter fredagens panginvigning av danssommaren 2009 var det bara att snabbladda batterierna för ännu en sommarpremiär, denna gång på Aspåsnäsets anrika dansloge. Jag plockade upp Elin i Torvalla vid 20:35 och vi anlände till Aspåsnäset vid 20:55, dvs på min vanliga tid. I vanlig ordning var det också till att invänta slaget 21 innan biljettluckan öppnades och vi kunde lösa in oss. Som en av de första att äntra danslogen tillhörde jag givetvis en av de första upp på dansgolvet. För tredje helgen i rad vankades det Zlips för min del, nu på hemmaplan efter att för två veckor sedan ha varit på Ersboda Folkets Hus och föregående fredag bevistat danspalatset Yesterday i Brottby.

Publiken strömmade till i betydligt lugnare takt denna afton jämfört med föregående kväll. Dock blev det folkigt även på Aspåsnäset, om än att trängseln höll sig inom mer angenäma ramar och det var fullt dansbart hela kvällen. Jag dansade konstant kvällen igenom bortsett från en halvtimmes fikapaus som jag tog tillsammans med Elin vid 23:15. Elin hade gjort mackor och medtagit småkakor, kanongott. Efter att ha suttit i bilen under paus kändes det väldigt ruggigt och kallt när vi åter styrde kosan in mot danslogen. Några danser senare hade dock värmen återvänt till kroppen och jag var i full gång igen, men inte kan man påstå att sommarvärmen gjort entré ännu.

Zlips var som vanligt kanonbra och Fålings som spelade två halvtimmar då Zlips hade paus gjorde även de mycket gott ifrån sig. Framförande och repertoar blir allt bättre för var gång man hör Fålings och nu gungade det riktigt skönt i danslogen när de spelade. Mer än en trea kan jag dock inte ge dem i betyg (se betygskriterier), men det är ju ändock ett bra betyg i deras fall då de ju är så nya och har framtiden för sig.

Många blandade danser blev det den här kvällen och jag funderade en hel del över ämnet danskvalitet. För min del är ju det sociala centralt på dansgolvet, att träffa och surra med folk. Samtidigt kan jag inte förneka att jag högt värderar alla de (ofta ganska pratfria) toppendanser som vissa ger mig den äran att få avnjuta i deras eminenta danssällskap. Det är inte särskilt ofta som jag upplever danser som jobbiga och med de allra flesta är det en fröjd att få dela dessa korta minuter på dansgolvet. Dock finns det tillfällen då jag prioriterar dansupplevelsen extra högt och danskvällarnas sista danser utgör sådana stunder då jag hellre avstår från att dansa än riskerar ett dansmässigt nederlag. Kvällens avrundning sätter nämligen den känsla i kroppen som varar flertalet timmar efteråt och den känslan vill jag givetvis ska vara varm, ljus och positivt. Den här kvällen hade jag nöjet att få avrunda med flera riktiga garantidansare och jag rullade hemåt med den där magiska danskänslan i kroppen, danssommaren 2009 är nu verkligen igång!

En lång vinter var så till ända och åtta månaders väntan hade äntligen nått sitt slut. Skorna var nyputsade, SEM600 (för närvarande känd som "Piratbilen") var nytvättad, mackor var gjorda och under dagen hade den traditionsenliga dansbacken med Trocadero kommit på plats i bilens bagaget. Kort och gott, jag var redo för sommarpremiär på det anrika sommarparadiset Sandviken. Det hade länge varit oklart huruvida det alls skulle bli några danser på Sandviken denna sommar men Göthe kör vidare ett år till om än med klart reducerad omfattning.

Jag plockade upp Elin på vägen och vi anlände till Sandviken vid 20:50. Då var det redan många bilar på parkeringen och min vanliga parkeringsplats var upptagen. Således fick jag lov att finna en ny parkering, lite som när Ior bestämmer sig för att hitta ett nytt hus, och jag är riktigt nöjd med min nya parkeringsplats som jag ämnar testa och utvärdera den här sommaren. Väl inne på dansgolvet var jag bland de första att börja dansa, det var gott om folk som stod och väntade på att Jannez skulle spela upp. Snabbt blev det riktigt mycket folk på golvet och redan efter en halvtimme började det kännas väl så trångt. Det bästa sättet att beskriva dansklimatet den här kvällen är att likna många dansares uppträdande med det typiska beteendet hos kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter av stillastående, samt att konstatera att flocken var enorm till numerären och skulle samsas på en klart begränsad yta. Den beskrivningen torde tala för sig själv och jag undandrar mig ytterliggare utvecklande på den fronten. 

Jannez valde att spela gammeldans redan vid 22-tiden, det blev hambo, schottis, snoa, samt en pariserpolka. Jag hade turen att bli uppbjuden av en på gammeldans allt annat än oäven tjej som jag inte tidigare dansat med, och tack vare hennes aktiva bistånd lyckades jag denna gång ta mig igenom även pariserpolkan (fjärde och femte turen, puh) med i mina egna ögon godkänt betyg. Jag är ytterst tacksam för denna ynnest. En liten stund innan paus blev det ett litet uppehåll där representanter för LT infann sig för att till Jannez dela ut LTs kulturpris, kul att dansen uppmärksammas som en viktig kulturföreteelse och vilka andra än Jannez kan vara värda en sådan utmärkelse. Det här var dessutom en ypperlig kväll att uppmärksamma Jannez lite extra, för just sådana här kvällar är i regel Jannez som allra bäst. Det väloljade danslokomotivet Jannez tuffar oförtrutet vidare och jag har knappast någonsin upplevt dem som bättre än de är idag, det går dock inte att fånga känslan av fulländning i ett sifferbetyg. Jag utdelar skalans högsta betyg, men likväl finns känslan där som antyder att jag vid vissa tillfällen borde tänja betygsskalan till en högre nivå än fem kapsyler.

Publiken blev både riklig och blandad denna afton, som alltid när Jannez spelar. Stämningen var dock så hög den bara kan bli och de flesta verkade ha riktigt roligt. Bökigheten var stor, men sådant får man ha överseende med sådana här kvällar. Jag dansade kvällens samtliga danser, inklusive extranummer, och jag hade utomordentligt roligt. I paus avnjöt jag och Elin medtaget fika i form av mackor och Trocadero i min bil, Vanja, Marlene och Malin gjorde oss sällskap. 

Sommaren är här, men tyvärr måste vi nu vänta ända till 10 juli innan det åter är någon lockande danskväll på Sandviken. I morgon är det dock premiär på Näset, jihoooooo...

Under denna majvecka tillbringade jag 5 dygn i Stockholm där jag hälsade på goda vänner, firade min mosters 80-årsdag, passade på att shoppa lite samt tog det annars allmänt lugnt. När jag bokade in den här stockholmsvistelsen såg jag även till att passa in ytterliggare en hållpunkt som kan ses som en personlig milstolpe, nämligen att bevista min första danstillställning i huvudstadsregionen. På fredagskvällen hade jag lånat Anette och Davids bil och begav mig vid 17-tiden till Farsta för middag hos Sara och Mats, de skulle följa med och göra mig sällskap denna afton. Strax efter klockan 20 gav vi oss av mot Brottby och "danspalatset" Yesterday. Vi anlände strax före 21 och kunde efter några minuters köande äntra dansgolvet under första dans. När jag passerade scenen första gången möttes jag av överraskade miner och hälsningsfraser från Zlips, förra fredagen dök jag ju upp på Ersboda och nu här nere på Yesterday, inte direkt mina vanliga trakter varken här eller där. Zlips gjorde som alltid en strålande spelning, jag har inget mer att tillägga om dem den här gången.

Inledningsvis kände jag mig väldigt främmande, mer främmande än jag på många år känt mig i en danslokal. Jag var medveten om att danskulturen skulle vara annorlunda och till viss del obekant, dessutom räknade jag med att det knappast skulle vara några bekanta där. Min egen tvekande hållning fick dock ingen faktisk inverkan på kvällens dansintensitet. Jag blev nämligen omedelbart uppbjuden och tjejerna fortsatte att duktigt bjuda upp hela kvällen, det tycks som om norrlandsfoxxare är en uppskattad bristvara i dessa trakter. *ler* Jag kom således att dansa kvällens samtliga danser, bortsett från extranumren. Överraskande nog dök det upp ett flertal bekanta och dessa kom faktiskt att utgöra mitt dominerande dansunderlag under kvällen.

När det gäller danskulturen så är det framförallt tre saker som påtagligt avviker från vad som gäller hemmavid, och jag vill drista mig till att påstå att dessa tre skillnader med stor sannolikhet har gemensamma beröringspunkter. För det första så är det här nere i stort sett norm att alla buggar och förväntas bugga, samt att banden förväntas att nitiskt spela varannan dans lugn och varannan snabb dans. Jag har givetvis inget emot att folk vill bugga, men jag tycker det är mycket trist om det verkligen ska behöva vara ett krav för att beträda dansgolvet. Nu upplevde jag det förvisso inte direkt som ett obligatorium utan foxxade även snabba danser med ett flertal tjejer, men när så sker så känner man sig betydligt mer avvikande här nere än vad man behöver göra i norra delarna av landet. Utöver buggnormen noterar man snabbt också avsaknaden av damernas och herrarnas, det är anarkistisk uppbjudning som gäller. Som alltid upplevde jag även här detta som trist och avtrubbande och effekten blev i vanlig ordning att jag själv bjöd upp ytterst få gånger. Här nere dansar man också regelmässigt två danser (fyra låtar) med varje partner, vilket innebär att man på en kväll i bästa fall hinner avverka ca 14 olika danspartners. Hur jag än vänder och vrider på detta med dubbeldansotyget likväl som den anarkistiska uppbjudningskulturen så kan jag inte se något positivt i varken det ena eller det andra. Om man redan dansat två danser med en tjej är det ju knappast så att man bjuder tillbaka annat än i undantagsfall, vilket jag tycker är ytterst tråkigt. Att bjuda tillbaka är ju en viktig del i det sociala samspelet. Till yttermera visso är det ofta svårt att få bjuda upp efter eget huvud då man ju aldrig har någon egen uppbjudningstid, så därav föder den ena dumheten den andra (uppbjudningsanarkin respektive dubbeldansotyget). Detta med att alltid dansa två på varandra följande danser med samma partner kan som jag ser det också mycket troligt vara något som göds av upplägget med en nitisk förväntan om bugg, foxtrot, bugg, foxtrot, osv. En förhållandevis hög "dansklubbstendens" där en stor andel av publiken känner varann och alltid dansar med samma vänner tror jag också förstärker dessa olater. Tjejer som jag talar med säger ofta att de absolut inte skulle vilja ha damernas/herrarnas för då blir de ju inte uppbjudna och tvingas stå hälften av danserna, samt att de menar att killarna ju alltid är så upptagna att när de väl fångats in så gäller det att få behålla dem så länge som möjligt, dvs minst två danser på raken. Detta resonemang är rent humbug, trams, logiska kullerbyttor, ja likväl som kära barn har många namn kan även dumheter beskrivas med en mängd olika ord. Vad gäller den "fria" uppbjudningen så blir det ju inte fler killar i lokalen bara för att tjejerna (likväl som killarna) alltid har rätt att bjuda upp, är det killunderskott så är det killunderskott och de enda faktiska skillnader som med sådana förutsättningar kan finnas mellan rättvist fördelad och anarkistisk uppbjudning är att vissa tjejer i det senare fallet är bättre på att ta för sig och nyttja sina chanser att bjuda upp på bekostnad av att mindre förslagna tjejer oftare "blir över", samt logiskt sett att killarna i sådana fall inte heller blir uppbjudna av desamma som de skulle ha bjudit upp om de själva fått välja. Effekten av en norm som dikterar att man alltid dansar två danser på raken leder ju till en halvering av antalet uppbjudningstillfällen, något som skapar ett falskt argument för just denna norm med förevändingen att "man måste ju få två danser när man väl får chansen", samt att det reducerade antalet uppbjudningstillfällen även framställs som ytterliggare en förevändning för att alla alltid ska få bjuda upp. Vi ser alltså ett cirkelargumenterande, A motiverar B som motiverar A, och A kan rent av i sig bli en förevändning för A. Ren dumhet, det är min bestämda åsikt. Något som jag noterade på Yesterday är att där finns skyltar för damernas och herrarnas, och om man betänker att stället endast har en tjugoårig historia så blir slutsatsen att detta med uppbjudningsanarki uppenbarligen är ett förhållandevis modernt påfund, och sannolikt är dubbeldansotyget även det en smitta som spridit sig på senare år. Detta är djupt tragiskt och upplevelsen likväl som min efterföljande analys stärker mig i övertygelsen om att olaterna med alla medel måste bekämpas så att de inte likt fästingarna sprider sig vidare norrut.

Yesterday som dansställe är rätt charmigt och trivsamt, det finns gott om sittplatser och stämningsskapande utsmyckning. Dansgolvet är helt ok, om än att det har en avsmalnande och därmed lite besvärande form. Största minus är dock ventilationen som verkligen inte klarade av att driva ut värme och fukt, klimatet var däremot aningen bättre på det lilla dansgolvet en trappa upp. I paus köpte vi fika som var riktigt bra och till rimliga priser, macka 20:-, godbitar/kakor för 15:-, och läsk för 15:-.

Denna dag sov jag ut ordentligt och bjöds sedan på en rejäl frukost hos Frida och Tommy. Via en kort visit hos Yohanna styrde jag sedan SEM600 mot Östersund. Jag lämnade Umeå vid 12:15 och anlände till Optand strax för klockan 17, men då hade jag även i godan ro hunnit äta middag i form av ett Super Meal på Sibylla i Strömsund. Efter uppackning och diverse småbestyr blev det snabbt hög tid att göra sig i ordning för dans igen. Jag hade dock skruvat ner ambitionen och ämnade inte att vara på plats från 19:00 utan anlände först strax före klockan 20, på vägen hade jag då även plockat upp Elin. När vi anlände var det rätt glest bland paren på dansgolvet, men där fanns dock en hel del dansfolk så danskvällen var igång och jag gjorde mitt bästa för att hämta igen den förlorade timmen.

Första timmen hade banden spelat 20 minuter var, därefter spelade de i 45-minuterspass. Jannez var först ut, därefter Wizex och sist (men absolut inte minst) Perikles. Jannez kändes taggade och gjorde mycket bra ifrån sig. Wizex var däremot kvällens katastrof och plågade oss med den mest makabra repertoar jag hört på länge, jag saknar ord. Varje gång som Perikles sedan tog över rodret kändes det som om taket lyfte en aning, vilken kontrast. Perikles var verkligen i högform och hade valt repertoar med god omsorg, sådana här kvällar älskar jag dessa grabbar och det känns precis som "förr". Det kändes logiskt att Perikles skulle avsluta kvällen då extranummer ju är en av deras starka sidor, och deras avslutning i gammal god stil levererade de också med besked.

Publikmässigt så var allt sig likt från tidigare år. Det trillade in mycket folk i alla åldrar och av väldigt blandad karaktär, men tack vare det stora dansgolvet blev det aldrig direkt trångt. Under de första timmarna hade jag 100% superroligt och fick njuta av idel trevliga danser, men även om det aldrig blev trångt att dansa så blev det efterhand rörigt med alla människor och jag började uppleva det som lite knepigt att bjuda upp. Dock lyckades jag framåt småtimmarna att med mycken möda få fatt på några svårfångade storfavoriter, skam den som ger sig. Med ett flertal nyfunna dansbekantskaper likväl som ett mycket kärt återseende (återdansande) från en annan tid (Luleå-Piteå-Skellefteå-tiden) som resultat kan jag hur som helst sammanfatta kvällen som toppenbra. 

Vid 22:20 frågade Elin om jag kände för att fika, vilket jag efter att reflexmässigt ha kollat på klockan spontant tyckte kändes väl så tidigt. Dock ändrade jag mig snabbt när jag insåg att Wizex just äntrat scenen och skulle förpesta den musikaliska miljön i ytterliggare 40 minuter. Jag köpte macka, delicatoboll och Trocadero som avnjöts uppe på läktaren. En extra snabbfika tog jag själv i bilen några timmar senare där en "Franks" snabbt slank ner och gav en energikick till kvällens slutspurt.

Näldens dansgala är vid det här laget väletablerad och det mesta känns väl fungerande och genomtänkt. Dansgolvet var bra, lokalen känns trivsam trots att det är en sporthall och stämningen är i regel alltid angenäm. Några detaljer hakade jag dock upp mig på även denna kväll (hur ska den evige förbättringsivraren kunna låta bli?). Mest väsentligt att anmärka på är avsaknaden av manligt dedikerade bekvämlighetsinrättningar, i vardagligt tal kallade pissoarer. Nu är herrarna i praktiken (obs, i praktiken, ej formellt) hänvisade till att söka sig till närmaste buskage, vilket känns lite ociviliserat. Toaletter tycks alltid vara en bristvara vid dessa arrangemang och att då reducera det tryck på vanliga toaletter som den manliga delen av besökarna nu står för skulle vara värdefullt för alla, inte minst för kvinnorna som nästan helt skulle kunna slippa konkurrens om de vanliga toaletterna. Vidare kan jag personligen tycka att 40 spänn för en macka är väl så saftigt, likväl som 50 spänn för en hamburgare också kan anses vara i högsta laget. Annars fann jag fikapriserna sympatiskt rimliga. Entrépriset tycker jag är helt ok, förutsatt att man köper förköp. I dörren kostade det däremot 250:-, huga!

Efter att ha sovit som en klubbad sten kände jag mig seg men utvilad och redo för ännu en dag med dans i sikte. Ewis dukade fram en laddande frukost och efter att ha avnjutit denna rullade jag vidare på min förförsommarturné med siktet inställt på Umeå. Hos Frida och Tommy erbjöds smarrig middag, sängplats, likväl som trevligt umgänge.

Frida gjorde mig på kvällen sällskap till Ersboda dit vi anlände redan 20:40, tidigt enligt min mening men vi var absolut inte först på plats. I väntan på att dansen skulle började samspråkade vi lite med Dr Danz och Egon. När Zlips väl drog igång var lokalen redan fylld med mycket dansfolk och det fortsatte strömma till människor i stora mängder. Det blev förvisso inte extremt trångt, men däremot väldigt hett och blött. Sista halvtimmen före paus kändes det lite som om man badade i varandras svett, en aning....eh...besvärande och inte nödvändigtvis det mest angenäma man kan tänka sig. Efter paus blev det aldrig lika illa, det hade nog försvunnit en del folk och många valde uppenbarligen att vila till och från.

Det är över två år sedan jag senast dansade på Ersboda och jag kände mig ärligt talat lite vilse och ovanligt okänd. Jag har aldrig haft annat än jättekul när jag dansat i Umeå, men även om jag absolut inte hade annat än en rolig afton även denna gång så blev det ingen toppnotering på min dansupplevelselista. Det kändes som att jag hade svårt att hitta folk att bjuda upp, mellan danserna var allt ett enda myller av människor som rusade åt alla håll. Jag kan även konstatera att jag nog aldrig upplevt en danspublik så totalt dominerad av idel "dansnördar", antalet normala människor (*LOL*) var sannolikt lätträknat. Det gav iaf mig som "gäst" en form av inte helt angenäma vibbar, det kändes lite som en KFIB. Nåväl, jag fick hur som helst ändå många mysiga och trevliga danser så jag är ändock nöjd med kvällen.

Dansen innan paus smet jag ut från dansgolvet och gjorde Frida sällskap för en fika. En god macka, en gigantisk biskvi samt en Trocadero slank villigt ned och fyllde på energireserverna. Vi satt uppe på läktaren och iakttog folk, intressant studie...=)

Frida åkte hem direkt efter paus, själv körde jag hårt fram till och med sista dansen men sen gav jag mig när det blev dags för extranummer. Väl hemma hos Frida och Tommy tog det inte många sekunder förrän jag sussade sött i deras komfortabla gästrumssäng.

Jag hade sedan en tid spekulerat kring tanken på att åka till Härnösand och dansa på Valborgsmässoaftonen, likväl som jag spekulerat om att åka till Umeå och dansa på första maj. Dock hade jag hunnit avskriva dessa planer och åkt hem till Boberg för att tillbringa dessa dagar där. På Valborgsmässoaftonens eftermiddag när bilen var tvättat och städad, middagen hade landat och duschen hade hunnit välsignas med en visit så fick jag ändock ett infall och bestämde mig för att åka till Härnösand. Jag lämnade Boberg prick 19:00 och anlände till Folkets Park i Härnösand
precis i tid till klockan 21. Väl inne mötte jag Örjan och Jennie och tillsammans med ett knippe andra dansentusiaster konfronterades vi där av insikten om att dansen skulle börja först vid 21:30. Nåväl, vi var i alla fall på plats i god tid.

När klockan väl passerat 21:30 och Jannez börjat spela så strömmade publiken till i stabb takt och det blev gott om folk på det stora och väl vallade (glada) dansgolvet. Jag kände mig ovanligt vilse ty de för mig bekanta ansiktena var lätt räknade, utmaningen var således betydligt större än vanligt. Några säkra välkända kort fanns dock på plats och utöver dessa hade jag nöjet att få stifta bekantskap med en handfull för mig nya utsökta danssällskap. Någon egentlig trängsel var det aldrig på dansgolvet, men däremot fanns där ett antal "X2000". Man fick således vara på sin vakt för att inte komma i vägen för dessa i deras framfart.

Jannez var på gott humör och levererade i klassisk stil, gammeldansen före paus framfördes med bandet på grönbete lite här och där i lokalen.

I paus hade jag hoppats på att få avnjuta en fika, men den myckna mängden folk kombinerat med faktumet att jag givetvis dansade gammeldanserna gjorde att jag snabbt tvingades inse att fikakön knappast skulle krympa i en tillräckligt snabb takt för att tillåta mig att i lugn och ro fika färdigt innan pausen var slut. Det blev därför inget fika.

Efter dansens slut kom mina tidigare planer på att åka direkt hem att ändras. Ewis erbjöd mig nämligen husrum för natten i Bollsta, ett erbjudande jag tacksamt tog emot för jag var i ärlighetens namn väldigt trött. Dessutom gjorde detta att jag kunde återuppta mina funderingar på att dansa till Zlips på Ersboda Folkets Hus kvällen efteråt. Ewis bjöd på en mycket uppskattad nattfika och därefter kom John Blund snabbt och gjorde mig sällskap. Jag lyfter på hatten och tackar så mycket för gästfriheten!

Jag kan inte säga annat än att den här danskvällen skiljer ut sig från mängden på mer än ett sätt.

För det första så var jag helt ovetandes om detta arrangemang fram tills jag träffade Petra utanför Coop tidigare samma dag. Jag läser ju sedan många år aldrig dansannonser i tidningarna utan inhämtar all dansinformation i god tid via nätet och/eller via personliga kontakter. Förmodligen hade den här danskvällen bokats in förhållandevis sent då jag redan lagt min uppmärksamhet för "vinterdansställen" åt sidan, likaså har jag fram till nu inte följt Fålings spelplan men det får det lov att bli ändring på hädanefter. Hur som helst så blev det här således en spontandans, något jag inte varit med om på flera år, riktigt kul och tack till Petra för information och överenskommelse om att åka!

Förutom att jag var oförberedd på att det skulle bli dans den här kvällen så måste också arrangemanget som sådant anses utgöra en milstolpe, Fålings första helkvällsspelning i Östersund. Detta är en kväll vi knappast glömmer i sista taget, en kväll att se tillbaka på när vi dansar till dem om trettio år...=)  Jag hade inga som helst förväntningar när jag åkte till Folkan ty jag hade en mycket oklar uppfattning om vad som kunde förväntas av Fålings, likaså var det omöjligt att förutse vilken publik som skulle dyka upp och i hur stor omfattning. Både på orkester- och publikfront kom dock alla opreciserade förväntningar att infrias, med råge.

Fålings gjorde en riktigt stark spelning. De hade en imponerande repertoar och repriserade endast några få låtar under kvällens gång. Musikaliskt är det mycket som hänt under dessa år som de spelat tillsammans och överlag lät det riktigt bra, vissa låtar märktes det att de spelat många gånger och kände sig bekväma med medan andra värktes fram genom visst forcerande. Sången är helt klart bandets svagaste punkt idag, men en kombination av naturlig röstmognad och aktivt sångarbete kommer säkert att göra susen. Sång är absolut inte enkelt och måste få kräva sin tid och sina insatser. Repertoarmässigt så kändes väldigt mycket igen från Jannez, vilket knappast kan sägas vara någon överraskning. De hade dock kryddat med en hel del låtar som andra band inspirerat med och på det stora hela fann jag repertoaren helt ok, men ett litet knippe tragiska gamla dansbandsdängor har de dock som jag gärna såg att de gjorde sig av med. Jag upplevde vidare att tempot var förhållandevis högt på många låtar. Att tagga ner litegrann skulle göra susen, liksom att de gärna får komplettera med fler riktigt softa låtar. På det hela taget får Fålings ett gott betyg, min vanliga betygsskala känns inte riktigt fullt ut applicerbar men ett godkänt betyg måste i detta fall anses vara väldigt bra.

Publikmässigt så var det ingen större rusning till Folkan, den låga entrén till trots. Dock blev det absolut skapligt mycket folk och jag fick en helskoj kväll. En fördel med sådana här udda kvällar är att man tvingas vara lite mer aktiv och bjuda upp nytt folk, något jag oftast upplever som spännande och berikande. Så var det för mig den här kvällen. Alla tycktes  dessutom ha roligt och det blev en väldigt god stämning, sådant smittar.

I paus köpte jag macka, morotskaka och Trocadero i fiket, dyrt (58:-) men gott! Jag fick fikasällskap av Petra, trevligt!

Som i en dröm stod dom där framför mej...

Lördagen blev en betydligt lugnare dag än fredagen, jag klev upp först vid 11-tiden och strax därefter vecklade Örjan ut sig från soffans härbärgering. Efter frukost och en stunds slappande bar det av ner på stan för fika tillsammans med Anna, Emelie och Patrik. Jag kan inte påstå att min energinivå kändes överdrivet hög, men en kaloribomb lyckades jag iaf trycka i mig. Något annat blev det inte uträttat på stan utan snart var det hög tid att göra depåstopp hemma för dusch och uppladdning inför kvällen. Därefter vankades det vid 18-snåret middag på kinarestaurang tillsammans med samma vänner som tidigare, i den vevan anslöt också Pär och med sig hade han även Emma. Jag och Örjan var först att lämna restaurangen, vi ville ju givetvis vara på plats i tid till dansens början. Vi anlände vid 19:55 och kunde således räkna oss till de första att ta dansgolvet i besittning.

Det kändes ganska snabbt att publiktrycket skulle bli större denna kväll, tillströmningen var ymnig och temperaturen steg betydligt snabbare än kvällen innan. Dock kom tillflödet att mattas av lagom tills trängseln nått en måhända onödigt hög men ändock fullt hanterbar nivå. Jag har inte sett några officiella publiksiffror, men jag gissar på cirka 700 personer. Den publikmängd som var på lördagen vill jag mena ganska precis sätter smärtgränsen för dans på Folkets Park i Sundsvall. Arrangörerna hade sagt att de ämnade släppa in upp till 900 personer, vilket förvisso skulle varit 200 mindre än förra året men som jag ändå bedömer är en väl så högt tilltagen nivå. Tack och lov (för oss dansare) undslapp vi att behöva testa den publikgränsen.

Både Shake och Boogart kändes lika taggade som kvällen innan, ja band likväl som publik upplevde jag som karaktärsmässigt identiska båda kvällarna. Givetvis fanns det en del personer på plats på lördagen som inte varit där dagen innan, likväl som att några individer droppat av sedan fredagen. Men båda dagarna var publiken mycket angenäm, många glada och dansvänliga människor som delade sex timmar av kärlek, ahhh så härligt...=)

Den här kvällen hade vi (jag, Anna, Pär och Emma) bestämt att vi skulle träffas för fika vid 22:46, jag värderade dock en mysdans för högt för att hålla den tiden och anslöt mig till de andra först vid 22:55. Fikat bestod precis som kvällen innan av tre komponenter, macka, bulle och läsk, allt en danskropp behöver. Efter fikat anade mitt undermedvetna att "Bara låt mig vakna" var på gång, varför jag lånade med mig Anna ut på dansgolvet. Givetvis fick jag rätt i mina aningar!!   

Vad mer kan egentligen sägas, kvällen var precis som kvällen innan ALLDELES UNDERBAR! Finns det ytterligare att önska? Världens bästa band, en kanontrevlig publik, ja det var ju då förstås detta med demokratisk anarkistisk dans som givetvis hade en viss negativ påverkan på upplevelse. Men man kan väl inte få allt här i världen. Som väntat tog inte kvällen slut vid 02:00 utan båda banden fortsatte entusiastiskt att spela ett bra tag till, fram till 02:40. Efter att ha skickat iväg Örjan för vidare transport till Långsele (denna klassiska transportknytpunkt) rullade jag trött och nöjd tillbaka till lägenheten. Återresan till Östersund begynte först vid 14-tiden på söndagen. 

Som i en dröm stod dom där framför mej...

Fredagen blev för mig inte riktigt vad jag tänkt mig, jag väcktes nämligen på morgonen av att telefonen ringde och visade dolt nummer. Detta var dagen som skall gå till historien för att Stockholms Tingsrätt valt att begå vår tids största justitiemord och med några unga kreativa killar som offer kort och gott olagligförklara hela Internet. Detta var dagen då den första domen avkunnades i den process som lär bli långdragen, inkvisitionsprocessen mot The Pirate Bay, även känd som The Spectrial. Således ville lokala media få kommentarer och svar på frågor från lokala representanter för Piratpartiet, vilket efter lite internt diskuterande ledde till att jag vid 13-tiden infann mig på MittNytts redaktion. Detta blev förstanyheten i kvällens sändning och jag är personligen nöjd med helhetsresultatet, även om de givetvis hade klippt hårt i intervjun. Under dagen hann jag även med en klädshoppingrunda tillsammans med Anna och Emelie (tack för alla smakråden!) innan det var dags att bege sig till Parken.

Jag anlände vid 19:50 och var således på plats i god tid till första dans. Shake inledde kvällen med att spela ett första kort halvtimmespass. Innan dansen spekulerade jag lite för mig själv om huruvida de skulle spela några Boogart-låtar denna kväll och svaret kom redan i andra dans då de bjöd på två Boogart-örhängen. Den första halvtimmen gick snabbt, publiken strömmade in och temperaturen började stiga.

Vid 20:30 var det så äntligen dags, igen, ett år sedan sist. Världens bästa Boogart, det allra bästa av alla dansband var åter tillbaka, för en kort visit. Årets sättning bestod av Anna, Peter, Johan, Tommy och Per, samt inhyrde Pontus Engborg på trummor. Jämfört med förra året tycktes Boogart ha repeterat ordentligt den här gången, repertoaren var väl tilltagen i omfattning, allt kändes tight och genomtänkt och spelningen var helt enkelt mycket mer professionell än ifjol. Den där unika Boogart-magin kunde därmed infinna sig på riktigt och jag svävade på små moln. Tommy bjöd på både sitt glittrande gitarrspel och utsökt solosång, Johan agerade ordningsman och lät sina klaviaturer leverera, Peter basade och sjöng sina goa låtar på det där lätt förföriska sätt som bara han kan (sådär som gör Anna L alldeles till sig), Per agerade som vanligt bandets pratkvarn och spelevink samtidigt som även han bjöd på både solosång och ljuva gitarrmelodier, Pontus fann sig väl in i bandet och tycktes kämpa tappert med att försöka döda sina trummor (lite väl mycket tryck i trummorna men så blir det alltid då en "vanlig" trummis ger sig på att spela i dansband), och Anna var som alltid sig själv, det vill säga söt, glad, småflörtig, skönsjungande och förföriskt spelande på sin saxofon sexofon.

Shake får ursäkta, men hur bra de än var (och det var de verkligen) så hamnade de den här kvällen i skuggan av Boogart. Inget annat band har i mina ögon någonsin kunnat möta sig med Boogart, de har alltid haft unika kvaliteter som inte går att med ord beskriva. Shake är dock det enda band som enligt min mening kan komma i närheten av att matcha Boogart, det är som att de förvaltar ett unikt arv och således känns det naturligt att de givits sparringrollen vid dessa Boogartspelningar. Jag brukar ofta få frågan om vilket som är mitt favoritband, och jag har grunnat och grubblat en hel del på detta. Det svar som jag har kommit fram till är dock i ärlighetens namn att jag sedan oktober 2006 inte längre förmår att peka ut något favoritband. Jag värderar många band högt, på olika sätt, och jag gillar variation när det gäller dansband. Det enda band som jag någonsin kunnat kalla mitt favoritband finns numera bara som i en dröm, och ibland blir drömmen så verklig att den känns sann. När Boogart hade spelat "My heart will go on", en låt som jag älskar högre än någon annan låt på dansgolvet, då var det som om hela mitt inre stannade upp och jag tänkte att nu skulle jag kunna dö för bättre än såhär kan det inte bli. I samma ögonblick blev jag åter uppbjuden, jag tog ett djupt andetag och strax var ögonblicket över och jag befann mig på nytt ute i dansens virvlar.

Förutom att Boogart och Shake verkligen levererade denna afton så blev det även en dansmässig höjdare, om man ser till publiken alltså. Jämfört med förra året då det var 1100 personer inlösta, trängseln var enorm och det droppade kondenserad svett från taket så var allt rent sagolikt. Antalet inlösta var cirka 550, det blev ingen trängsel värd namnet och inte heller något takdropp. Därtill var den närvarande publiken i sig helt underbar. Jag fick chansen att stifta många nya dansbekantskaper, likväl som jag fick återse dansvänner från förr och givetvis även dansa med en hel del av mina för stunden främsta dansfavoriter. Det enda som jag ärlig måste erkänna var riktigt jobbigt var tillämpningen av demokratisk anarkistisk dans, något som jag inte alls kan förstå orsaken till då vi bevisligen befann oss i Sundsvall (dvs såvitt jag vet i oförstört damernas/herrarnas-land). En liten tistel utdelas till arrangörerna för detta makabra tilltag som i vanlig ordning innebar att jag lyckades bjuda upp ytterst få gånger trots att danskvällen varade i sex timmar.

Alltför sent, först vid 23:45, tog jag paus för att få i mig lite fika. Jag köpte macka, gobit och läsk i fiket, gott till om inte billigt så åtminstone överkomligt pris. Till fikasällskap fann jag Moa och det blev en trevlig fikastund, om än rätt kort. När dansen närmade sig sitt slut fick jag av Jennie veta att jag skulle få med mig en present hem, en Örjan. Istället för att följa med sin egen bil hem till Långsele valde han att tacka ja till mitt erbjudande om att dela den lägenhet jag lånat. Han vek ihop sig själv och sov i Emelies korta soffa; gamle man, jag är imponerad! =)

Sammanfattningsvis så var den här danskvällen kort och gott som en bal på slottet; dötr.... tråk.... ALLDELES UNDERBAR! Båda banden levererade maximalt och förtjänar toppbetyg för detta, publiken var underbar, och dessutom räckte lokalen till och kändes därmed riktigt trevlig (om än att det alltid skapar lite dansmässigt smågnissel när en lokal är byggd efter Barbapappaform).

Den länge efterlängtade helgen då Boogart och Shake skulle spela på Parken i Sundsvall var äntligen på ingång och jag valde att åka till Sundsvall redan på torsdagen för att i lugn och ro hinna landa och för att få mer tid till att umgås med mina vänner. Jag hade varit i Boberg sedan påskhelgen och åkte direkt därifrån, därigenom kunde jag spara både tid och mil. Emelie hade vänligheten att låna ut sin lägenhet till mig, mycket lyxigt får jag säga. Jag anlände vid 17-snåret och efter att jag, Anna och Emelie intagit en gemensam middag så bestämde jag och Emelie oss för att på kvällen förära Aveny med ett besök.

Titanix spelade på Aveny denna afton och vi anade förvisso att det inte skulle bli ofantligt mycket folk, men i ärlighetens namn måste jag säga att det kom att bli nog så glest i leden denna kväll, den kväll då jag förlorade min Aveny-oskuld. Emelie valde att åka hem redan i första paus, efter cirka en timme. Själv höll jag inte heller ut till sista dans, men jag var kvar till 01:40 då jag tyckte att kvällen kändes avklarad, färdig, "over and done with". Jag fick dock chansen att stifta bekantskap med några nya dansentusiaster, samt att det blev en hel del surrande både på och bredvid dansgolvet. Som mest uppskattar jag att cirka tio par befolkade golvet, man kan med andra ord knappast påstå att där rådde någon större trängsel.

Titanix var som alltid riktigt bra, jag har alltid gillat det här bandet som oftast i stor utsträckning haft en för mig mycket tilltalande repertoar. En sådan här afton är det dock svårt för ett band att leverera det där lilla extra så jag håller inne med toppbetyg denna gång.  

I enlighet med numera etablerad tradition inledde Jannez påskfirandet med att på skärtorsdagens afton bjuda upp till blandad dans, 2+1, på Furuparken. Jag infann mig i god tid och stod redo inför första dans, således dansade jag kvällens samtliga danser bortsett från en dans (ej gammeldans) då jag smet undan för att fylla på vätskereserverna.

Publiken höll, som alltid på Furan, hög kvalitet vad gäller dansbarhet och det blev en riktigt trevlig kväll. Det var långt ifrån trångt, men skapligt mycket folk som alla tycktes ha väldigt roligt, stämningen var helt enkelt på topp. Jannez visade sig också från sin bästa sida och just 2+1-upplägget tycks göra att både band och publik blir på ännu bättre humör och kommer varandra närmare. Toppen helt enkelt!

Jag hade nöjet att få dansa samtliga gammeldanser och på det stora hela gick det fantastiskt bra. De finns givetvis de som förvisso är mindre erfarna än andra, men bara man vågar prova så visar det sig i regel snabbt att det inte behöver vara så svårt. Jag tycker mig idag bemästra det mesta skapligt väl, bortsett då från tur 4 och 5 i Pariserpolkan. Efter den här danskvällen har jag dock åter fått skaplig koll även på dessa turer, med hopp om att kunna lyckas klara av dem med godkänt betyg när nästa chans till dans ges.

I paus avnjöts Trocadero, oststut och Delicatoboll i fiket. Smarrigt, men mackorna hade gärna fått vara dubbelt så stora (särskilt till det priset). Efter dansen åkte jag till Boberg för att där fira Påsk tillsammans med familjen.

Tillsammans med Bea och Amanda begav jag mig mot Strömsund för mitt första besök i Dunderhallen. Förväntningarna var lågt ställda, helt enkelt för att detta var ett nytt arrangemang på en ort som för mig dansmässigt kan anses vara ett oskrivet blad (dansen till Shake på Folkets Hus hösten 2007 kan vi låta vara preskriberad). Vi lämnade Östersund vid 18:40 och anlände i alldeles lagom tid, dvs vi äntrade lokalen som första besökare vid 18:55. Det var blött och skitigt att ta sig från parkeringen och in i hallen, dessutom belönades vi som tidigt ankomna med att skickas längst bort på parkeringen (inte vidare logiskt tycker jag). Biljetter hade vi alla köpt i förväg för att spara några tior, i dörren kostade inträdet 250:- (saftigt) medan man via Ticnet kom undan med 230:- (210:-+20:-) och i ÖP-shop 220:- (210:-+10:-).

Jag och Bea var först ut på golvet och agerade lite av föråkare på det av kaffe väl bestrukna spånskivegolvet. De första danserna bjöd på inslag av Bambi på hal is likväl som Lappgubbens tvärstopp, men efter några varv jämnade det ut sig, blev fullt dansbart och därefter snart riktigt bra. Allteftersom kvällen led imponerades jag alltmer av golvets kvalitet, det var först mot slutet som det började bli trögare då kaffeglidet så sakteliga upphörde. En fråga jag ställer mig är följande, vad gäller kaffets livscykel; Kaffebönor mals till kaffeXXXX som sedermera efter kokning/bryggning förvandlas till kaffesump. Men vilket är ordet som skall ersätta XXXX ovan?? Jag söker alltså ett ord på N bokstäver som beskriver det malda kaffets form.

Orkestermässigt anser jag att startfältet var starkt och jag gillar samtliga dessa band, som förvisso skiljer sig en del åt. Min förhoppning inför kvällen var att jag efteråt skulle kunna benåda Date som jag sedan en tid inte kommit helt överens med (inget jag fördjupar mig i här, torde framgå ur tidigare dagböcker). Denna förhoppning kom i viss mån att infrias. Förvisso är det alltid svårt att göra fullt korrekta individuella helhetsbedömningar vid nonstopdanser, men min upplevelse av Date var ändock positiv denna kväll. Jannez var som vanligt loket som drog kvällen framåt, och Highlights anser jag ju alltid vara ett starkt band med fina grundkvaliteter. Date är villkorligt benådade, vid nästa danstillfälle med dem hoppas jag att de lyckas visa hur de på egen hand ännu väl kan förvalta en danskväll.

Publiken som enligt uppgift landade på cirka 1500 till numerären var som väntat, och som vanligt vid liknande tillställningar, mycket blandad. Inledningsvis var det lätt att hitta de man ville bjuda upp, men med ökad publikmängd blev det väldigt svårt att navigera kring det enorma dansgolvet och jag fann det mycket knepigt att lyckas med uppbjudandet. Det faktum att anarkistisk uppbjudning tillämpades gjorde ju inte heller saken bättre, jag tappade snabbt engagemanget för att bjuda upp ty om jag någon gång faktiskt bestämde mig för att bjuda upp så hände alltid samma sak; jag blev uppbjuden. Att inte få sin egen tid när man faktiskt har både rätten och skyldigheten att bjuda upp gör för mig att danskvällen i viss mån känns meningslös, varför engagera sig i att bjuda upp när man ständigt blir avbruten? Avsaknaden av herrarnas/damernas är således min första kritiska punkt vad gäller arrangemanget som sådant.

Det här var på ett sätt en historisk afton, ty såvitt jag vet har det aldrig förr anordnats dans i Jämtland med tillstånd fram till klockan 3. Tiderna 19-03 är desamma som tillämpas på anrika Ö-viksmaran, varför jag väljer att klassa upp Dunderhallens begivenhet från epitetet "Dansgala" till "Halvdansmara". För att vara första gången arrangemanget går av stapeln är jag imponerad av hur bra allting tycktes fungera. Något som dock måste lösas till kommande upprepningar av detta koncept är att det måste finnas bekvämlighetsinrättningar (läs toaletter) som räcker till för en sådan stor publik, en publik som dessutom förväntas konsumera ansenliga mängder öl och annan dryck. Toalettillgången är således min andra kritiska punkt vad gäller arrangemanget som sådant.

Alla danstillställningar kräver en lyckosam metod för genomförande och det är inte trivialt att i förväg kunna förutse vilken metod som krävs för sådana här annorlunda och aningen spektakulära begivenheter. Exempelvis har jag ju under många år arbetat med att förfina min metod för Ö-viksmaran och där känner jag ännu att förbättringspotentialen är stor. En central fråga är alltid vad, när och hur mycket man skall fylla på energi- och vätskeförråden under kvällens gång. Den här dagen hade jag avrundat middagen så tidigt som vid klockan 16 och således gjorde sig hungern påmind redan vid 22-snåret. En första macka (halvkakestut med ost) sköljdes då ner med Trocadero och därefter kände jag mig åter "fit for fight". Ett andra depåstopp gjorde jag efter klockan ett då ännu en stut (denna gång med skinka) fick göra den första sällskap. Efter det andra fikat lyckades jag dock inte riktigt få tillbaka kraften och lusten så jag stod över en del danser under den näst sista timmen. Fiket var mycket bra med välkomnande priser (på allt utom korv). Att ha detta ombonade och lugna alternativ till puben är strålande. Likaså fanns det vatten att tillgå i angränsning till dansgolvet, också berömvärt.

En liten detalj jag inte kan undvika att påpeka är den avstängda läktaren till vilken några få besökare ändå sökte sig för att kunna sitta ner och vila. Där gjorde de absolut ingen skada, men naturligtvis kunde inte ordningsvakterna (ett släkte som ju per definition tycks ska vara korkade, stöddiga och allmänt bara till besvär överallt där de uppenbarar sig) låta dessa oskyldiga och trötta individer sitta ifred. Nej naturligtvis skulle de i vanlig ordning uppvisa sin makt och idioti och köra bort de som satt sig där och jag var väldigt nära att, också i vanligt ordning, börja käfta med dessa imbecilla puckon. Har man med sådant drägg att göra, vilket man ju tydligen måste vid dylika arrangemang, är det av vikt att man tänker igenom väl vilka instruktioner man ger dem ty de saknar fullständigt förmåga till att fatta egna balanserade beslut utifrån någon form av sunt förnuft. Hela läktaren behöver givetvis inte vara öppen, men nästa gång flyttas lämpligen avstängningen så att det ändock finns gott om platser att sitta på däruppe.

På hemvägen fick vi ytterliggare passagerare i bilen, ett par som via Carola N. hade efterlyst transport hem till Östersund. Dimman var tjock hela vägen och körningen blev riktigt jobbig och dryg, jag var väldigt trött och sängen har sällan känts så välkomnande som denna natt när jag kröp ner under täcket vid 5-snåret. 

Med andan i halsen anlände jag till Folkan prick 20:00, jag hade ägnat eftermiddagen åt att uppdatera min turnéplan för sommaren och det visade sig kräva ett omfattande arbete som gjorde att jag helt glömde bort tiden. Nåväl, jag intog dansgolvet till första dans och kunde omedelbart konstatera att det var oväntat mycket folk på plats från första stund. Publiktillströmningen fortsatte att vara god men inte enorm. Det blev förvisso förbannat bökigt, framförallt från 22-tiden och fram till midnatt, men detta kan egentligen inte tillskrivas trängsel i kvantitativa mått utan handlade mer om publikmässig inkompatibilitet samt en överlag förvånande dålig uppmärksamhet och smidighet. Som en av tjejerna jag dansade med uttryckte det, "det verkar vara många här som inte alls är bekanta med de oskrivna regler som brukar gälla på dansgolvet".

Banden levererade som väntat utsökt dansmusik kvällen igenom, dock håller jag inne med toppbetygen då de ju faktiskt bara spelade två timmar effektiv tid vardera och inget av banden gjorde något extravagant som tiden till trots motiverar en extra betygspinne.

Jag hade en sådär kväll, ofta har jag ju lite svårt att trivas när det blir bökigt och därmed radiobilsmässigt hur jag än lägger manken till, jag tappar liksom gnistan då. Men visst, kvällen bjöd på mycket positivt också så det var absolut inget bottennapp. Som vid tidigare tillfällen då det anordnats den här sortens dansgalor på Folkan måste jag dock åter uppmärksamma och beklaga det skyhöga entrépriset som måste anses omotiverat, likväl som det garanterat utgör en avskräckande faktor för många. Även jag tvekar inför att gå två dagar till sådana horribla priser. Som Östersundare skäms jag å våra arrangörers vägnar för att de alltid ligger i topp vad gäller entrépriserna.

Vid 23-snåret tog jag och Vanja en gemensam paus för fika, det var för min del högst behövligt med både vila och föda. Mackorna de sålde var dock tråkiga och givetvis oskäligt dyra, fan att de ska vara så korkat giriga att de inte inser värdet av ett tilltalande förhållande mellan pris och prestanda på fikafronten.   

När jag anlände till Folkan vid 20:55 så möttes jag av en ovanlig syn, ett gäng grabbar i 25-årsåldern uppenbarade sig nämligen utanför entrén där de skränande stod och rökte (intellektuellt mindre bemedlade individer med andra ord). Det visade sig vara så att det på Folkan denna afton inte bara bjöds till dans utan dessutom hölls det 10-års grundskoleklassåterträff, något som konkret innebar att det kring dansgolvet cirkulerade horder av publik som alla var av -83 års årgång. Uppenbarligen tillhörde huvuddelen av dem inte de som vanligtvis frekventerar folkans dansgolv, men med vinglas, ölglas eller flaskor i hand betraktade många av dem nyfiket dansgolvet. Bortsett från några mer störiga element hade dock inte detta någon märkbart negativ inverkan på dansklimatet, det är alltid kul med mer publik och många av dem tycktes ha skojigt även när de dristade sig till att ge sig ut på dansgolvet.

Jag var inte direkt på toppenhumör denna kväll, men detta till trots blev danskvällen ändock helt ok. Jag dansade samtliga danser utom en halv, jag hade tänkt stå över den dansen men lyckades inte hålla mig undan så jag blev uppbjuden till andra låten. Min fysiska energi och form kändes dock bra, den senaste tidens frekventa träning har helt klart haft god effekt. Uppladdningen inför danssommaren 2009 fortgår således enligt plan.

Danspubliken var som alltid på Perikles väldigt blandad och till numerären skapligt stor, men däremot var det långt ifrån trångt på dansgolvet. Perikles upplevde jag som lite trötta den här gången och det saknades nya spännande inslag. Det är dags att rensa lite mer i den gamla repertoaren och framförallt borde de variera sig mer vad gäller extranummer, även om de gör dem bra så börjar "Highway to hell" och "Whole lotta Rosie" kännas uttjatade vid det här laget. 

Efter dansen åkte jag direkt till Boberg.

För andra veckan i rad vankades det denna afton dans på Folkan i Östersund, den här gången dock med regelmässiga hålltider. Jag anlände själv i vanlig ordning vid 20:55 och kom att dansa kvällens samtliga danser inklusive extranummer. Jämfört med veckan innan var det mer folk, inte riktigt lika bekvämt på dansgolvet kvällen igenom men på det hela ändå alldeles lagom trångt och fullt behagligt. Precis som förra fredagen var publiken mycket blandad och jag fick chans till att stifta ett antal nya dansbekantskaper likväl som att jag hann med ett knippe välbeprövade guldkorn. Respekten för herrarnas skylt var förhållandevis god och jag fick faktiskt bjuda upp en del själv, men några övertramp inträffade förstås som vanligt.

På scen stod inga mindre än Zlips och de levererade i klassisk god stil, varken mer eller mindre men fullt tillräckligt för ett toppbetyg. I paus nöjde jag mig med att fylla på vätskereserverna med friskt vatten, detta i sällskap med Marie N. Efter dansen bistod jag henne sedan med hemtransport.

Sammanfattningsvis en klockren kväll med många trevliga danser, inga stora rubriker utan precis som jag vill ha det. Kvällen kändes dock alltför kort och jag citerar Norrlandsfoxxen, "så många tjejer, så lite tid"!

Efter jobbet hade jag varit på fredagspub på Twain med jobbet, men valde att avstå alkoholen för att kunna köra bil och vara i gott dansbart skick till kvällens begivenhet på Folkets Hus. Jag anlände som vanligt vid 20:55 och döm om min förvåning när jag i dörren möttes av de ljuvliga tonerna från Shake som redan spelade för fullt. Det visade sig då att pucko-arrangörerna på Folkan valt tiderna 20:30-01:30 för kvällens dans, fullständigt idiotiskt och synnerligen reglementsvidrigt. Jag har upplevt många olika danskvällsupplägg, men detta var absolut en udda galenskap som jag verkligen förväntar mig var en engångsföreteelse. Inte ens på Folkans egen hemsida hade de gått ut med korrekt information utan det var endast genom annonserna i gammelmedia som man kunnat bli varse vilka tider som gällde. Nåväl, snuvad på en halvtimmes dans blev jag men sen gjorde jag allt för att maximera aftonens dansupplevelser.

Det blev en riktigt kanonkväll där det var gott om svängrum och mycket dansbart hela kvällen. Publiken var väldigt blandad men det kändes som om en hel del "stammisar" saknades och således fick jag denna afton chansen att dansa med rätt många nya oprövade kort, något som jag på senare tid åter upplevt som ovanligt. Nya dansfynd gjordes vilket ju alltid är mycket trevligt! Några av mina favoritdanstjejer var dock också där så utöver nymodigheterna bjöd kvällen även på ett antal riktiga danshöjdpunkter.

Shake och Highlights var en tokbra kombination, Shake toppar ju sedan en tid tillbaka min favoritlista och även Highlights är ett kanonbra band som vi tyvärr alltför sällan får chansen att dansa till här uppe. Banden bjöd på härlig musik hela kvällen och de avslutade båda med några riktiga extranummersrökare, KANON!

Jag tog en liten paus under två danser vid 23-tiden då en macka inhandlades och sköljdes ned med några glas vatten, bortsett från detta avbrott dansade jag i stort sett konstant hela kvällen igenom.

Efter en god natts sömn i tillstånd likt en klubbad sten kravlade jag mig ur sängen vid 11-snåret på lördagen. En timme senare hade en stadig frukost hunnit landa i magen och en uppiggande promenad tog vid i den vackra men kalla vinterviken vid Gullviks camping och havsbad. Vi hade bokat platser till den nu traditionella middagen på Restaurang Richard Sångkock som skulle ta sin början vid 16-tiden, varför den korta dagen snabbt försvann och det var dags att bege sig in mot stan. Middagsbuffén var sannerligen utsökt och undertecknad åt således alldeles uppåt väggarna för mycket, men hur skall man kunna göra annat när det finns så mycket gott? När efterrättsbuffén var avklarad fanns det dock inga alternativ till att åka "hem" till stugan för en liten återhämtande middagssiesta innan dansen. Vi anlöpte Parken lite försenade, men undslapp å andra sidan köande denna afton. Redan under de första av kvällens danser kände jag att denna kväll skulle bli annorlunda än fredagskvällen, vilket den sannerligen blev och det av ett flertal orsaker.

Först och främst så var det märkbart mindre folk på lördagen, tack och lov. Den dansbarhet som på fredagen flugit sin kos redan under den första timmen varade faktiskt hela kvällen även på det stora (och välventilerade) dansgolvet. Således kunde man verkligen njuta av danserna kvällen igenom, något jag verkligen uppskattade även om det åter resulterade i ett väl så återhållsamt vattenkonsumerande från min sida. På fredagen kände jag hela kvällen att jag inte riktigt var mig själv på dansgolvet, som att jag tappat bort min danskänsla och bara travade runt. Under lördagskvällens tidiga skede inträffade dock en vändning och jag återfann min egen dansidentitet och danskänsla, något som var möjligt tack vare allehanda gott danssällskap och särskilt vill jag där lyfta fram Malin P. som på något sätt fick mig att plana ut och hitta dansbalansen igen. Jag kände åter dansens lyckorus och det blev inte sämre av att jag fick nöjet att uppleva något (för mig) så främmande som en kul bugg, detta tillsammans med en tjej från Umeå som följde mig helt klockrent. För första gången sedan jag gick den förbannade Åhej-kursen tyckte jag åter att det var kul att bugga och jag kände omedelbart en inspiration till att kanske åter försöka utveckla min bugg. Kvällen fortsatte med idel bra danser, kära återseenden likväl som nya fynd. Jag blev förvisso sliten mot slutet och orkade inte riktigt uppbringa kraft hela vägen till sista extranumret, men kul hade jag och detta kändes verkligen som den nystart jag hade hoppats på efter ett års bortavaro.

Att förväntningarna stillat sig och för mig likväl som för många andra var lägre inför lördagen bidrog säkert till min och många andras upplevelse av lördagen som en mycket bättre danskväll än fredagen. Många upplevde nog att fredagen inte skulle gå att överträffa, om man såg till orkesterutbudet som ju på fredagen verkligen var maxat. Dock bjöd ju lördagen på inga mindre än Shake och jag kan inte annat säga än att de var helgens i särklass bästa band. Jag brukar ju i regel inte sätta några högre betyg än fyra kapsyler vid non-stop-danser (eftersom kvällarna är så splittrade och effektiv speltid inte lika lång som vanligt), men Shake får fyra plus för sin förträfflighet. Titanix gjorde även de mycket bra ifrån sig och jag tyckte rentav att Casanovas var "helt ok", lite tragiska inslag men fullgott att dansa till. Totalt sett kändes orkesterintrycket väldigt gediget och de höll dessutom bättre ordning på ljudnivåerna denna kväll. Casanovas spelade lite onödigt högt under delar av sin andra "akt", men överlag var både det elektroniska örat och mina öron nöjda med nivåregleringen. Shake brukar för övrigt alltid hålla ljudnivåerna på en bra nivå, det är absolut hög tid att ge dem lite extra beröm för detta!

Vid 23-slaget begav vi oss som vanligt till Max för utspisning, och vi det var denna afton jag, Annica och min gode vän Håkan som kvällen till ära hade infunnit sig på Parken. Det blev en mycket trivsam  matresa där Håkan bjöd på både bildande guidning genom Ö-vik och under måltiden vidare underhållning i klassisk "när- Håkan-är-på-gång"-stil.

När sista dansen följts av extranummer i ett par omgångar kände vi oss nöjda och begav oss "hemåt" mot Gullvik, med en dansnöjd känsla i kroppen gjorde jag John Blund sällskap vid 4:30-snåret. Vi gav oss själva en hygglig sovmorgon och rullade sedan hemåt mot Östersund strax efter klockan 12, "dagen efter" är alltid en mycket lugn dag, så också efter en dansmara. Om sju månader är det dags igen, dansmaralusten är tillbaka!!

Efter ett års uppehåll där jag missade februarimaran på grund av sjukdom och sedan avstod septembermaran för att istället jaga älg var det så dags för LEJon att göra comeback på Örnsköldsviks Folkets Park. Jag hade länge varit inställd på att jag skulle åka på Maran, men då ingen annan planerade åt mig så gjorde jag som vanlig och sköt upp all detaljplanering in i det sista. Jag hade ställt in mig på att åka själv, men i sista stund blev det istället samåkning med Annica D. som också var sugen på dansmara. Som erfaren marabesökare är det numera en självklarhet att ta ledigt på fredagen för att kunna sova ut inför den stundande helgen och sedan komma iväg i god tid. Vi lämnade Östersund vid 13-tiden och efter en förhållandevis lugn körning anlände vi till Gullviks havsbad och camping kort efter klockan 16. Middag och personliga förberedelser avklarades sedan och avfärd mot Parken skedde vid 18:45. Detta visade sig tyvärr vara väl så sent, vi anlände förvisso precis klockan 19 men som vid tidigare tillfällen hade det vid det laget hunnit bli kö så de första danserna missade vi tyvärr. Lärdomen är att man skall anlända till Parken senast 18:50 för att undvika köande.

På scen denna kväll stor en riktigt stark trojka, inga mindre än Zlips, Blender och Expanders. Alla banden får av mig fyra kapsyler i betyg, samtliga var kanonbra men som oftast så håller jag inne med toppbetygen vid non-stopdanser då ju banden inte riktigt fullt ut får göra sig själva rättvisa sådana kvällar. Av dessa tre band kändes Blender faktiskt blekast och anonymast denna kväll, samtidigt som jag anser att de håller jämnast kvalitet. Expanders överraskade med ny enhetlig scenmundering då de iklätt sig svarta kostymer med vitskjorta och Zlips. Det kändes lite ovant men passade dem och gav dem en ny känsla av klass och samhörighet, jag saknade bara att de skulle kompletterat med hatt och mörka solglasögon. Det enda negativa med denna nya klädsel var väl då möjligen att det gav mig obehagliga associationer till W-bandet, men den kopplingen vänjer jag mig gärna av med. Expanders var hur som helst kvällens krydda, härliga killar och härligt spelat!

Publikmässigt kändes allt bekant, lite mer folk än vanligt för att vara en fredag men egentligen inte alls något extremt. Vad som däremot var utmärkande var hur snabbt publikmängden tilltog och hur tidigt på kvällen som bökigheten på dansgolvet nådde en klart besvärande nivå. Det var egentligen aldrig trångt bland dansparen, däremot gjorde blandningen av dansstilar och framförallt individers egoistiska förhållningssätt att flytet på golvet helt havererade. Man kunde se många dansare som inte alls var medvetna om sin omgivning och som inte kommunicerade med sina medtrafikanter, för att inte tala om de som likt betongsuggor parkerat sig på golvet. Bristen på dansbarhet gjorde att jag i viss mån tappade danslusten, för hur skall man upprätthålla danshumöret när till och med danserna med de allra främsta dansfavoriterna blir till utsiktslösa knuffkamper? När jag har lyckan att få guld i mina händer men inte förmår forma det ädla materialet till något vackert så har jag svårt att inte känna stor frustration.

Kring denna problematik rör sig mina funderingar efter fredagskvällen. Det är en utmaning att i alla lägen lyckas göra en marakväll till en angenäm och givande arena, även under de svåraste förutsättningar. Jag måste lära mig acceptera att de riktigt magiska danserna aldrig kan förväntas på marorna. En mara handlar sällan om danskvalitet utan en mara är en arena för danskvantitet i alla avseenden. På marorna ges det möjligheter till att dansa med de man aldrig annars träffar, ett sätt att upprätthålla kontakten med gamla dansvänner. Dessa kvällar blir också enorma "prova-på-kvällar" där nya potentiella dansfynd kan göras även om potentialen inte kan blomma ut till fullo där och då. Jag har börjat acceptera att jag själv omöjligt kan vara på topp utan svackor under en hel marahelg, nästa steg tycks rimligen bli att försöka acceptera de kvalitativa respektive kvantitativa aspekterna av dansmarorna och med utgångspunkt i dessa insikter försöka förändra mina förväntningar och förhållningssätt gentemot dessa helger av dansmässig psykos.

När dansbarheten flytt det stora dansgolvet så sökte jag mig till det mindre golvet i hopp om bättre dansklimat. Där var det denna afton glatt värre, av någon anledning hade de vallat golvet riktigt ordentligt. Jag uppskattade givetvis glidet, men många andra tycktes inte fullt ut dela min begeistring. Danskvällen bjöd på många härliga återseenden likväl som något enstaka nytt dansfynd, samt några danskulturkrockar med tillhörande "utbildning" av tjejer från södern som inte läst på innan dansresan till nordliga trakter.

Dans på Folkan på en fredag, en företeelse som jag anser vara synnerligen reglementsvidrig. Trevligt kan det dock vara ändå, och så var det absolut denna kväll. Jag anlände vid 20:55 och då var det verkligen tomt i lokalerna, några dansare hann infinna sig till första dans men möjligheterna till att finna någon att dansa med var ytterst begränsade och jag stod över första dansen. Kvällen tog dock fart efter en liten stund och det blev gott om folk om än att det ändå kunde tyckas vara väl så bekvämt gott om utrymme på golvet.

Blender var som alltid bra, finns inte mycket att säga om ett av Sveriges i särklass bästa band.

I paus fikade jag medtagen macka för mig själv uppe på läktaren, skönt med lite schemalagd vila och omladdning i god tid innan utmattningen blivit för påtaglig. Efter dansen skjutsade jag hem Marie N. varefter jag rullade hemåt mot Optand.

Efter två dansfria helger vankades det denna afton nonstop med underbara Shake i kombination med favoritbandet annorlunda, dvs Expanders. Jag anlände till Furan i eget majestät vid 20:50 och kunde således inta dansgolvet från första dans. Därefter dansade jag i stort sett hela kvällen bortsett från ett par halva danser då jag gick för att dricka vatten och sedan blev uppbjuden inför andra låten, samt en kortare paus då jag köpte en macka i fiket för att fylla på energireserverna.

Publiken var typisk Furuparkspublik, förhållandevis ungt och väldigt danssanitärt. Någon trängsel blev det aldrig på dansgolvet utan det var behagligt bekvämt hela kvällen, ja framåt slutet blev det faktiskt lite onödigt glest. En härlig blandning danser fick jag mig iaf till livs och det känns i kroppen såhär dagen efter.

Shake var givetvis utsökt bra, de har en helt underbar repertoar och nu kröntes den även av deras eminenta tolkning av dansbandsklassikern "Du ringde från Flen" (som man för övrigt enkelt och billigt kan köpa på nätet via deras hemsida). Expanders var även de i god form och Per tycks nu vara väl inkörd i bandet, konceptet känns igen på alla fronter och jag tycker de är helt underbara. Lite teknikstrul och väl så mycket pratande drar dock ner betyget en aning.

För mig inföll de dansmusikaliskt känslomässiga höjdpunkterna under kvällens sista halvtimme, först när Shake spelade Boogarts mysdanslåtstopplisteetta "Bara låt mig vakna" och slutligen när Expanders avrundade kvällen med sin klockrena tolkning av Dire Straits "Brothers in arms". Efter dessa avslutande toppnummer kunde jag trött men mycket nöjd rulla hemåt.  

Söndag, måndag, fredag och nu lördag betyder fjärde danskvällen på en veckas tid, vilken inledning på dansåret 2009. Förra året missade jag tyvärr nostalgidansen på Erikslunds Folkets Hus och den missen var jag fast besluten att inte upprepa detta år. Jag körde från Optand varifrån Eyvind tillsammans med Jens och Niklas anslöt. Vi åkte redan vid 19:25 och den ganska exakt tio mil långa redan från residens Jonsson tog i lugnt tempo cirka 65 minuter. Vi anlände således ungefär en halvtimme tidigt, men det kändes bara bra att vara ute i riktigt god tid. Det var en vädermässigt märklig kväll, ty i Optand visade termometern +2 grader medan temperaturen sedan sjönk kontinuerligt efter vägen mot kusten för att slutligen i Erikslund landa på -10, ytterst oväntat.

Perikles i Erikslund har som tradition andats en gnutta nostalgi, men denna kväll var det mer nostalgi än vanligt. Som gästartist hade Perikles nämligen sin gamle-gamle trummis Stefan Forslund från Sundsvall som lämnade bandet 1995. Perikles var i toppform och tillsammans med Stefan bjöd de på en för kvällen unik repertoar med allt från det allra senaste till gamla periklesklassiker som vi inte hört på många år. När jag hörde rösten då Stefan började sjunga på "Jag vill ha en egen måne" var det som om en blixt slog ner någonstans långt bak i gamla bortglömda delar av mitt minne och jag flyttades 15 år tillbaka i tiden, häftigt! Det var tydligt att grabbarna inte hade övat särskilt mycket på de gamla låtar som Stefan plockat fram, det improviserades och rekonstruerades i realtid och även om inte alla bitar alltid föll på plats till 100% så var det äkta spelglädje som levererades och Perikles visade upp sina allra starkaste sidor. För den Periklesdiggare som inte var där kan jag bara beklaga, ni missade en mycket minnesvärd kväll.

Publiken var som alltid i Erikslund mycket blandad och även jag kan tycka att det kan vara en lite svår publik att navigera bland som "utsocknes" besökare. Här fanns givetvis en del bekant danspublik från sundsvallsområdet likväl som några Östersundare, men för att hålla sig sysselsatt krävdes mod att söka sig utanför de bekanta grupperingarna. Till storlek var publiken alldeles tillräcklig dock, lite småbökigt var det tidvis på sina ställen och alkoholhaltheten avvek väl även den en aning från den låga nivå som jag normalt är van, även om det var långt ifrån något fylleslag. Det skall dock erkännas att vissa som normalt inte brukar ha rundade fötter på dans faktiskt uppvisade en gnutta salongsberusning, ingen skada skedd men det råder ingen tvekan om att det påverkar, på ont eller gott skall jag låta vara osagt.

Anna och Pär hade även de kommit till Erikslund, så jag fick chansen att träffa dem för andra gången på en vecka, trevligt! Vi gjorde sällskap för fika i paus, där Trocaderon för kvällen fick sällskap av ack så små och tråkiga mackor som i ärlighetens namn inte levde upp till priset på 25 kronor. Det handlar förvisso om småpengar, men jag tycker det är viktigt att vara konstruktivt kritisk kring fikapriser, fikautbud, fikakvalitet och serveringsservice. En vägledande riktlinje bör som jag ser det vara att fikat skall ha en sådan hög kvalitet och lågt pris att folk för det första ser det som självklart att de alltid skall köpa fika under kvällen, och för det andra att de efter att ha köpt exempelvis en macka och en läsk inte kan låta bli att även köpa en kaka för att de ser så goda ut och för att det ändå "är så billigt". Det är min övertygelse att man som arrangör med en sådan avvägning mellan pris och prestanda på fikat i det långa loppet röner den största framgången och vinner de bästa ekonomiska resultatet, på fikaförsäljningen som sådan men framförallt kan man på detta sätt skapa ett starkare renommé för dansstället då det bidrar till en god trivsel bland publiken. Efter att ha mött många dansare och studerat dessa aspekter på snart 100-talet dansställen vill jag påstå att jag vet vad jag talar om, en omsorgsfullt genomtänkt och välkomnande servering är en viktigare komponent i sammanhanget än vad många tycks förstå och kan vara avgörande för om arrangören skall få guldstjärna eller minuspoäng i de omedvetna betyg som alla besökare trots allt sätter efter varje nöjesafton. 

Efter att förra året ha missat denna danskväll återupptog jag nu traditionen och jag kan kort och gott konstatera att allt var sig likt. För ovanlighetens skull anlände jag sent, först vid 21:30, och då var det redan riktigt folkigt på dansgolvet. Jag körde själv denna afton, även om det är trevligt med sällskap så tycker jag det är riktigt skönt att då och då åka helt själv. Entrépriset var vi flera som anmärkte på. Tidigare har man hållit samma prisnivå som vid en vanlig danskväll men nu ligger man plötsligt två tior över, en petitess måhända men petitesser råkar ju nu vara mitt specialområde. Att de dessutom tar betalt i garderoben är ytterligare ett irritationsmoment som i realiteten innebär att entrépriset är 170:-, vilket jag anser är klart bortom rimlighetens gräns. Som den rutinerade besökare jag är lämnade jag dock jackan i bilen.

När jag läser min senaste dagbok från denna dansafton i Häggenås, dvs från januari 2007, är det nästan komiskt hur mycket som lika väl skulle kunnat beskriva årets upplaga. Något som var utmärkande för 2007 var att de det året inte hade någon alkoholförsäljning, vilket jag då lyfte fram som ett stort plus. I år flödade de promillehöjande dryckerna och det gör ju att andelen märkbart alkoholhalta blir större. Dock upplevde jag denna gång dansmiljön som acceptabel, utskänkningen till trots. Publiken var som vanligt blandad och bjöd goda möjligheter till att stifta nya dansbekantskaper. Jag dansade nästan samtliga danser från det att jag äntrat lokalen, värmen gjorde dock att jag valde att stå över ett par snabba danser för att torka upp och få en nypa luft. Kvällen till ära var jag åter lyckosam med att finna utsökt danssällskap till gammeldanserna före paus, en riktigt rolig urladdning blev det därmed innan det var dags för fika. Fikat bestod av en rejäl macka för 20 spänn, bra macka till bra pris som en kontrast till det höga entrépriset. Dock hade de ingen Trocadero att sälja så jag fick nöja mig med vatten. I pausen mellan 23 och 24 spelade som vanligt de utsökta herrarna i Ständut Blakk, ett upplägg som jag fortfarande anser vara mycket bra och som ger dynamik till kvällen.

Detta var min 100:e danskväll tillsammans med Jannez, ojoj så tiden går. Det har skett mycket under de 15 år över vilka dessa danskvällar fördelat sig (se nedan) och det kan tyckas vara en lång tid, men samtidigt känns det som om 1995 var igår. Antalet danskvällar med Jannez speglar mycket väl hur mina dansår varit i största allmänhet, samtidigt som det också skett en kontinuerlig ökning av Jannez-frekvensen efter att jag flyttade hem sommaren 2005. I frekvenstabellen kan man exempelvis tydligt urskilja mitt första tydliga toppår på dansfronten, 1999, likväl som det galna rekordåret 2007.

Jannez gjorde givetvis en strålande spelning även denna kväll, och jag avrundade kvällen med att tacka dem för de första 100 kvällarna tillsammans. Nu känns det lite som att börja om från noll igen.

Efter att dagen innan ha inlett dansåret med en personlig nymodighet så vankades det denna kväll det absolut motsatta, nämligen traditionell trettondagsaftonsdans på Furuparken. Perikles stod under många år vid rodret för denna tradition, men sedan några år är det numera Zlips som ankrar Furuparkens scen på trettondagsaftonen. Det här året var dock upplägget för kvällen aningen annorlunda då det nu spelades dansmusik nonstop i timmarna fem. Zlips spelade modern dansmusik hela kvällen bortsett från två pauser mellan 22 och 22:30 samt mellan midnatt och 00:30 då inga mindre än legendariska Lindqvistarna tog scenen i besittning för att spela upp till gammeldans.

Om det var det annorlunda upplägget för kvällen, den allmänna dansvågen som sköljt i Dansbandskampens kölvatten eller en kombination av dessa som var kvällens stora katalysator skall jag låta vara osagt. Oavsett orsak så blev det hur som helst riktigt mycket folk på Furuparken den här kvällen, den absolut största danspublik som där infunnit sig på flera år. Publiken var förutom stor till numerären även mycket blandad i alla avseenden, äldre, yngre, stammisar, sällandansare, stadsbor, "bönder", näraboende, likväl som tillresta från mer fjärran orter såsom Sundsvall, Kramfors, Långsele, etc. Alla verkade överlag ha en mycket trivsam kväll och stämningen var verkligen på topp. Som alltid på Furan var det fullt dansbart hela kvällen även fast det var mycket folk, den knuffiga och respektlösa publik som brukar befolka Folkan tycks helt enkelt inte hitta till Furan och det är ju för väl. Ur dansbarhetssynvinkel har jag egentligen bara en sak att anmärka på och det är det sparsmakade glidet, mer valla på golvet efterlyses!

Zlips var åter i gudomlig toppform, Love Ya! Förutom den i övrigt fräscha och varierade repertoaren hade de dessutom åter plockat in några av mina absoluta mysdansfavoriter såsom "I Remember Love" och "Everything", så bortsett från mina hatobjekt "Morfars munspel" och "Candyman" (vilka jag stod över) var jag helt salig hela kvällen. Att få dansa gammeldans till Lindqvistarna var en surrealistisk likväl som helt underbar upplevelse, The Boys are Still Going Strong! Något betyg bemödar jag mig inte med att sätta, i detta dansmusikfack kan man väl knappast finna något mer genuint än dessa herrar anförda av mäster Folke Lindqvist.

Kvällen till ära hade jag och Vanja fått besök av Anna och Pär från Färila som gjorde oss sällskap på middag innan vi tillsammans begav oss till Furuparken. Anna ägnade sig under kvällen åt en utmaning med målsättningen att finna killar från Oviken (sist hon var här tyckte hon att var och varannan kille hon dansade med var från Oviken), men detta projekt kom att misslyckas fatalt då slutsiffran tyvärr slutade på 0. Anna var dock ändå nöjd med sin insats som hon ansåg hade sporrat henne till fler spännande uppbjudningar.

För min egen del återfann jag förutom mina vanliga danstjejer bland "the usual suspects" även ett antal dansfavoriter från förr (>2 år), från förr-förr (>5år) och rent av från förr-förr-förr (~10år), samt några av mina guldkorn från kusttrakterna (där jag hade lyckan att få dansa med både Dansanka och Ewis, några andra kustfavoriter missade jag dock tyvärr). På gammeldansfronten hade jag nöjet att få dansa vals med Annica, schottis med Anna, och Åsa genomled både Pariserpolka, Mazurka, Snoa och Hambo i mitt sällskap. Åsa besvarade förvisso min uppbjudning med "men jag hatar ju snoa", det var ju dock utan tidigare erfarenhet av att dansa snoa med just mig så förhoppningsvis har den inställningen nu ändrats.

Upplägget för kvällen var som tidigare nämnts uppfriskande, men jag undrar ändå hur arrangörerna tänkt att man skulle orka dansa alla dessa fem timmar utan uppehåll, dessutom med två halvtimmar gammeldans? Det blev milt sagt en blöt kväll och jag valde att stå över en handfull danser för att i någon mån torka upp lite och hämta andan. Jag tog fikapaus vid 23:50 för att huvudsakligen hinna fika färdigt före andra omgången gammeldans skulle börja vid midnatt, även de övriga anslöt när de såg mig mumsa på medtagna mackor och svalka strupen med gudomlig Trocadero. Vanja, som inte gav sig på att testa någon gammeldans denna afton, ägnade en del tid åt att filma och fotografera. Filmerna återfinns på YouTube enligt nedan (välj lämpligen att titta med hög kvalitet), medan lite foton tillkommit i arkivet med Dansfoton. 

Furuparken 2009-01-05:1 - Schottis med Lindqvistarna
Furuparken 2009-01-05:2 - "Vad har du under blusen Rut" med Zlips
Furuparken 2009-01-05:3 - "Morfars munspel" med Zlips

Långt ner i Alsen, det får bli inledningsorden för denna årets första danskväll, en inledning på dansåret 2009 som även innebar en ny nål på min danskarta ty detta var mitt första besök på Alsens eminenta bygdegård. Jag körde från Optand och med i bilen fanns även Vanja, Elin och Maria H. Vi körde från Östersund (Lillänge) vid 20:10, vilket gav oss en väl anpassad marginal för att kunna köra i lugnt tempo och ändå vara framme i lagom god tid så att vi inte missade första dansen. När vi körde genom Alsen och sökte efter skyltar eller dylikt för att finna väg till Bygdegården gjorde Elin generalfel #3 när man åker i Lars-Eriks bil, hon kladdade på sidorutan med handen. Även om denna förseelse inte passerade obemärkt så hade dock stämningen stabiliserats tills vi nådde in på dansgolvet och det hela kom inte att ha någon avgörande negativ inverkan på kvällen (Elin, rutan är nu putsad och ren igen *blink*).

Alsens bygdegård visade sig vara en klassisk fin bygdegård med ett till storleken rätt typiskt dansgolv. Det var snabbt ganska mycket folk på plats men även om det fortsatte att strömma till fler ända fram till paus så blev det aldrig besvärligt trångt eller överdrivet bökigt. Publiken kan antas ha dominerats av lokala förmågor, men där var även en hel del stamdansare från Östersund med omnejd, såsom vi. Jag dansade med en del gamla bekanta, men fick även nöjet att få stifta bekantskap med ett antal för mig tidigare obekanta dansförmågor, vilket alltid är trevligt. Publikmässigt och som arrangemang räknat var detta en typisk bydans med en i alla avseenden blandad publik, dessutom skall noteras att det var en förhållandevis städad sådan.

Jannez som jag nu inte hade dansat till på ett tag var i god form, de känns fräscha och repertoaren har fortsatt att uppdateras i lagom takt. Mer än så har jag inte att säga, dom är toppen helt enkelt och ute på jämtländska bygdegårdar är de verkligen det bästa som kan bjudas.

Inför paus smet vi iväg till fiket redan under gammeldansen, varmed vi faktiskt lyckades få oss fika till livs. Mackorna var goda men liksom det övriga fikat onödigt dyra, så i övrigt nöjde vi oss med vatten. Fiket var som på många andra liknande ställen inte så stort, men till följd av den långsamma serveringstakten blev det förvånande nog ändå aldrig fullpackat. Innan vi lämnade fiket lyckades jag göra en ofrivillig "trimning" av adventsstaken i fönstret där vi satt, oooops, men det är ju januari nu så det torde i alla fall vara dags att packa ner stakarna.

Det var en kall afton (ca -20) så jag avstod extranumren för att gå och och varmköra bilen. Under kvällen stod jag utöver detta över två danser, bortsett från dessa dansade jag dock kontinuerligt och hade en riktigt kul kväll.