Liten blev Edvin
Kl 16.26, efter en lite dramatisk avslutning på den långa och mödosamma förlossningen såg jag dagens ljus. Jag visste ju så klart hela tiden, men det var först då Liten blev Edvin, för mamma och pappa.
Utan barnmorskan Malin och doktorn Frank hade jag blivit kvar därinne, jag lovar! Mamma var supertrött och trodde inte jag ville ut. Malin hjälpte pappa att heja på mamma och Frank sög tag i mitt huvud och drog ut mig! Min kropp var blå och mitt huvud toppigt, men ut kom jag. Jag gjorde det jobbigt för mamma, för jag trodde man skulle komma med pannan först (tydligen är det bakhuvudet först som gäller, men hur skulle jag kunna veta det?)
Pappa grät och jag skrek lite - mest för att visa att ”Det är lugnt hörni - jag lever!” - men sen la jag mej tyst på mammas mage och pustade ut. Pappa torkade tårarna och tog kortet här, medan doktorn fick laga mamma. Hon blev lite paj. Aj.
den 16 maj 2006
Edvin är ute!
Pappa kollade in mina händer och hittade första likheten: krokiga lillfingrar!
