
I verbal och skriven kommunikation hör och ser man ofta att ord som puss, kram eller kombinationen puss & kram förekommer. Detta är något som jag reagerat lite på, helt enkelt för att jag upplever att det gödslas med dessa ord och fraser på ett sätt som devalverar dem och gör dem värdebefriade.
Att använda dessa substantivformer (kram, puss) av verb (kramas, pussas) i verbal eller skriven kommunikation har givetvis ett syfte, och syftet är förstås att skapa en mer nära, personlig och varm känsla. Dock är ordens innebörd i mina ögon enormt viktig och för mig är ett skrivet eller uttalat ord av detta slag att likställa med dess motsvarande handling. Jag skulle alltså aldrig kunna skriva ett sådant ord till en person eller i ett sammanhang där motsvarande handling inte skulle vara aktuell om vi befann oss i varandras närhet.
Att kramas är bra, det gör vi alldeles för sällan och vi ska vara liberala med kramandet. Det försöker även jag vara och således är det sällan så att jag håller tillbaka med verbala eller skrivna kramar till mina vänner. När det kommer till pussar så måste jag dock säga att jag är betydligt mycket mer restriktiv, i ord såväl som i handling.
En puss är en puss och den betyder något speciellt, således skriver eller säger jag aldrig puss till någon som jag inte skulle pussa på riktigt om jag hade haft den personen i min närhet. Följaktligen är mina verbala och skrivna pussar hårt ransonerade och likaså utdelas de aldrig utan att först ha föregåtts av pussar i verkliga livet. Andra må göra som de vill, men så gör jag. En puss är en puss, dess värde och betydelse vill jag slå vakt om!
=)
För tio år sedan skulle jag omöjligt ha kunnat skriva det jag nu ämnar författa, jag tänker nämligen ägna en stund åt tankar kring känslor och vad de betyder för oss i våra liv. För tio år sedan saknade jag egentlig kontakt med mina känslor, visst kunde jag uppleva positiva likväl som negativa känslotillstånd men jag hade ingen vidare kommunikation med mina känslor såtillvida att jag tillmätte dem något större värde eller tog hjälp av dem i mitt leverne. Genom olika händelser och förvecklingar i mitt liv har jag dock tack och lov tvingats lära mig att leva med mina känslor som viktiga värdemätare och ledsagare.
Känslor är nämligen oerhört viktiga för vår fysiska, mentala och sociala överlevnad, lika viktiga som förnuftet. Varje känsla har sin egen viktiga funktion som hjälper oss i vårt liv, med oss själva likväl som i relationen till andra människor. Några exempel:
Att bli medveten om sina känslor och tillåta sig att känna hjälper oss att dra nytta av känslornas funktioner. Det kan vara nyttigt att ibland rikta fokus inåt och notera vad som pågår inom oss, likväl som att försöka sätta ord på det vi känner. Vi behöver uppleva både positiva och negativa känslor, men ibland tenderar vi att låta de negativa känslorna ta överhanden och de kan då bli oss övermäktiga om vi dessutom saknar verktyg för att ta hand om dessa känslor och dra nytta av deras funktioner. De viktigaste negativa känslorna som vi brukar uppleva är:
Det kan vara oerhört smärtsam när dessa känslor sätter in, men det är då viktigt att komma ihåg att det är såväl tillåtet som värdefullt för oss att känna som vi gör. Känslorna vill nämligen säga oss saker, få oss att förstå oss själva i det som händer oss och få oss att lära för framtiden. Dessutom är vi inte fångar i våra känslor utan vi kan påverka dem, det enda som krävs är att vi inte tillåter känslorna att ta överhanden. Gör exempelvis tvärtemot vad din känsla säger, närma dig det som gör dig rädd, attackera inte trots att du är arg, sök dig till det som gör dig glad när du är ledsen. Att träna sig i att släppa taget om ohjälpsamma tankar kan också göra gott, ty tankar är inte alltid en spegling av verkligheten. Tillåt tankarna att vandra in och ut ur medvetandet utan att alltid låta dem påverka dig.
Nedan återfinns sex steg för att hantera svåra känslor:
Att kunna hantera negativa känslor är således oerhört värdefullt, men lika viktigt är det att agera för att skapa positiva känslor och bejaka dem när de ger sig tillkänna. Varje dag, tänk tankar som planterar dessa tio frön i ditt inre, det kommer att försätta dig i ett stärkande positivt känslotillstånd:
Så kom ihåg, känslor av såväl negativt som positivt slag finns där för att hjälpa oss, de är rent av livsviktiga för vår överlevnad. Lär dig leva med dina känslor istället för att förneka eller motarbeta dem, ty om du gör det kommer en helt ny värld av inre styrka att öppna sig.
Källor till ovanstående material är flera, ingen nämn, ingen glömd.
Lars Winnerbäck, egentligen inte någon av mina favoriter men idag kändes denna verkligen klockren.
För ovanlighetens skull följer inga djupare analyser, titeln får tala för sig själv.
I lördagskväll hade jag och fyra andra östersundare varit i Sundsvall och dansat nonstop till Shake och Svänzons. Jag var chaufför och vid 02:30-tiden begynte vi vår hemfärd i min trogna SEM600. Det var en mörk novembernatt men det hade varit förhållandevis regnfritt under det senaste dygnet så vägen var torr och ljus, likaså var trafiken mycket sparsam så antalet möten var få och jag kunde köra med full strålkastarbelysning nästan hela tiden. Att köra hem på natten, särskilt längre sträckor över tio mil såsom exemeplvis från Sundsvall till Östersund, brukar av de flesta ses som en jobbig baksida av sådana här kvällsäventyr, och givetvis så ser väl även jag så på saken ibland. Dock kan jag också uppleva sådana här körningar, främst sommartid men även under gynnsamma förhållanden vintertid, som en ren njutning, meditativt på något sätt som är svårt att beskriva.
När baksätespassagerarna somnat och samtalen i bilen ebbat ut blev den här körningen just en sådan för mig i grunden fantastisk upplevelse. Allt var stilla, jag var pigg i knoppen, jag hade en lugn och välmående känsla i kroppen, vägen var ren och torr och låg öppen för mig utan hinder, jag kunde köra helt efter min egen rytm och kilometer för kilometer, mil för mil bröt vår ljuskägla sig igenom det svarta landskapets mörker. Även om målet hägrade, det trygga hemmet och den varma sängen, så kändes resan som allt annat än en transportsträcka. Resan i sig var inte bara som något ofrånkomligt utan tvärtom i sig som något nödvändigt och tillika välgörande. De där stilla timmarna i bilen utan några stora tankar men där allt inom mig i lugn och ro fick flyta fritt, ostört, de timmarna var till bredden fyllda, fyllda av enorma mängder ingenting. Resan gav tid för införlivande, bearbeting, rensning och sortering av alla kvällens intryck, likväl som att det skedde en omedveten förberedelse för det som väntade vid vägs ände, vid resmålet.
Känslan som jag hade där i lördags gjorde mig förundrad, ty sällan har jag känt en sådan tillfredsställelse i att köra bil, målet fanns där men var aldrig det centrala utan jag njöt av färden, trygg i förvissningen om att vi tids nog skulle nå målet även utan att låta det uppta allt fokus. Såhär efteråt har jag tänkt en del på den där nattliga färden, hur den i mångt och mycket symboliserar livet i stort och inte minst mitt liv som det ter sig just här och nu. Sedan en tid tillbaka har jag börjat skymta nya mål och nya destinationer i mitt liv. I många avseenden vet jag vad jag vill och vad jag längtar efter, men jag har ofta blivit frustrerad över att jag inte lyckats ta mig fram, inte tycks vara redo trots att så mycket i grunden känns så självklart. Helgens långa nattliga färd mot dag gav mig en tankeställare för det är ju precis samma sak som jag upplever i mitt liv just nu, att jag befinner mig på en lång men nödvändig och välgörande nattlig färd på väg mot en gryende dag. Istället för att till hundra procent fokusera på att nå målet, att komma fram dit där det dagas, så borde jag sannolikt i större grad bejaka den här resan, acceptera att den är såväl nödvändig som spännande, låta den ta sin tid och samtidigt njuta av livet utefter vägen. Det finns saker som jag vill göra men som jag ännu inte är redo att ta tag i. Det finns människor och företeelser som måhända kan komma att spela stora roller eller utgöra cetrala delar av min framtid, men allt måste inte, kan inte, nödvändigtvis ske här och nu.
Givetvis får man inte sluta formulera och sträva mot sina mål, justera kursen allteftersom målen förändras och när saker sker under resans gång, för att inte glömma då man tvingas ta omvägar, men målfokuset får inte bli så stort att man glömmer bort att njuta av resan, eller glömmer bort att resan i sig kan vara en nödvändig förutsättning för att någonsin kunna nå målen. Livet är en öppen väg och jag tänker njuta av vägen som leder mig mot mina drömmars mål, njuta av och göra något bra av den långa nattens färd mot dag. Utefter vägen tänker jag sjunga, dansa, leva livet!
Bryan Adams - Open Road (Live in Lisbon)
I'm sitting at the wheel
I got a green light
Not afraid of nothin' cuz heart and soul
I'm built for life
So let the engine roar
Push the pedal down
I want the white lines on the highway
To lead me out of town
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me
I got headlights
To guide me thru the night
I got the window down and the radio playing
It makes me feel alive
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me